Foto: AudreyH/Flickr
EUROPAVECKAN Efter förra veckans maktskifte i Georgien och inför det stundande valet i Litauen finns det anledning att noggrant följa Rysslands inverkan på Europapolitiken, menar Mats Johansson.
Åtta år är en lång tid i politiken. Det fick Georgiens president Saakasjvili erfara när folket i parlamentsvalen i förra veckan ville byta parti vid makten. Det som på förhand mest framstod som propaganda från oppositionen i mångmiljardären Ivanisjvilis parti Georgian Dream besannades när rösterna hade räknats: 55 procent för uppstickaren mot 40 procent för regerande UNM, preliminärt 82 mandat mot 68, efter ett förhållandevis korrekt val.
Majoriteten röstade ungefär som den brukar i de flesta länder, i hopp om bättre tider än under de senaste årens ekonomiska prövningar. Glädjande normalt blev även maktskiftet (så här långt) i det att parterna till slut visade respekt för varandra trots en hård valkamp.
Regeringsbildningen och formuleringen av reformprogrammet blir en spännande process att följa inför presidentvalet nästa år. Kommer Ivanisjvili att hålla sina löften, utöver mer pengar till allt och alla, om en mer Moskvavänlig politik – trots den fortsatta ryska ockupationen av de georgiska provinserna Abchasien och Sydossetien – samtidigt som han förnyar ansökan om Natomedlemskap?
Det är en svår ekvation. Det skulle inte förvåna om Kreml vill avvakta utgången av presidentvalet för att säkra relationerna och slutligen sätta stopp för Natomedlemskapet, ett strategiskt mål för den ryska interventionen i området i syfte att etablera egna mot väst framskjutna militära baser. Priset för detta utbyte kan bli dyrt för georgierna, åtminstone för alla dem som trodde på den rosornas revolution som förde Saakasjvili till makten 2003.
Nästa rysare i österled utspelas redan om någon vecka när Litauen går till parlamentsval den 14 oktober. Den södra baltstaten har präglats av politisk stabilitet i det att sittande borgerliga regering klarat en hel mandatperiod. Ett sjunkande valdeltagande i de senaste valen illustrerar att viss politisk normalitet har inträtt i Baltikum, trots ekonomisk turbulens.
Den senare innebär dock som i många andra länder att sittande regering kommer att få betala för ekonomisk krishantering. Det regerande liberalkonservativa partiet lett av statsminister Kubilius har en fördel i de äldre väljarnas hågkomst av partiet som frihetsrörelsen Sajudis, men lider av samma brist som konkurrenterna: medborgarnas brist på tilltro till etablissemanget. Oppositionen i form av socialdemokraterna har inte lyckats etablera några ideologiska vägval, men leder efter krisåtgärder opinionsmätningarna
Bakom detta relativa lugn döljer sig i själva verket risken för extremister och populister som kan kanalisera en växande oro över korruption, skandaler och minoritetsproblem. På sikt hotas därmed också den stabilitet i synen på utrikespolitiken som har gjort Litauen till en pålitlig deltagare i det västliga försvarssamarbetet kring Östersjön, till gemensamt värn mot en militärt rustande rysk nyimperialism. En ökad rysk aktivism inne i landet hotar att nyttja den inrikespolitiska splittringen, i kombination med Litauens ökade beroende av rysk energi.
Alltså; ännu ett land i vårt närområde som riskerar ökad politisk splittring och därmed kommer att exponeras för ytterligare rysk påverkan. Det påverkar också Sveriges säkerhetspolitiska situation, till det sämre.
PS. Vid den gångna veckans session i Europarådet i Strasbourg behandlades en rapport om MR-läget i medlemslandet Ryssland, 66 sidor med kritik som visar att Putin-regimen år efter år bryter mot Europakonventionen. Det är obligatorisk läsning för den som i tjänsten har att göra med företrädare för regimen och fortfarande tror att det finns goda intentioner i Kreml.
