DEBATT Det är inte bara Israel som fruktar för sin existens – samma känsla av utsatthet finns på den palestinska sidan. Därför är regeringens linje rimlig, skriver Ewa-Marie Ås i en replik till Aron Modig.
I torsdags förra veckan godkände FN:s generalförsamling den palestinske presidenten Mahmoud Abbas ansökan om att Palestina ska tillerkännas observatörsstatus i FN. Det är ett initiativ med syfte att komma närmare en tvåstatslösning av konflikten i Israel och Palestina.
Sverige röstade för. Inför omröstningen förklarade Carl Bildt på sin blogg (29/11): ”Det skall ses som ett tydligt stöd för en tvåstatslösning och för ansträngningarna att få igång konkreta förhandlingar för en sådan”.
Regeringens ställningstagande är också i linje med var man redan tidigare uttalat. Exempelvis skrev Fredrik Reinfeldt redan förra året i en debattartikel i DN (23/9 2012), när president Abbas lämnade in sin ansökan, att ”Vi vill se två stater som existerar sida vid sida i fred och försoning. Vi kommer att ställa oss bakom alla initiativ som främjar denna målsättning”.
Svenska regeringens hållning är hedervärd och viktig att stödja. Skälet till det är att både den palestinska och israeliska sidan skulle tjäna på en tvåstatslösning. En lösning med två stater skulle stödja krafter, på båda sidor, som tröttnat på missiler från Gaza och flygangrepp från Israel. Parter på båda sidor i konflikten som har som mål att eliminera sin motpart skulle däremot få minskad legitimitet. Folkets röst skulle höras tydligare och rädslan för att inte få existera som stat skulle av naturliga skäl försvinna.
Aron Modig lyfter fram hur rädsla över att inte få finnas påverkar Israels känsla av utsatthet. Jag vill därför ta tillfället i akt och påpeka att samma känslor finns på den palestinska sidan. Tydligaste beviset är uppkomsten av rörelser som t.ex. Islamiska Jihad, en rörelse, som i likhet med vissa partier i Israel, inte ser tvåstatslösningen som ett alternativ. Debatten om konflikten i Israel och Palestina måste därför fokusera på att båda sidor har rätt till en stat. De ska båda ha rätt att inte behöva oroa sig för att deras barn utsätts för våld. Denna oro vet jag idag finns hos både israeliska och palestinska föräldrar.
Ytterligare rättigheter som en tvåstatslösning skulle kunna bana vägen för är chansen att få försörja sig. Svårigheterna att passera mellan Israel och Palestina hotar i dag den ekonomiska utvecklingen i regionen. Israel behöver den palestinska arbetskraften liksom befolkningen i Palestina behöver de israeliska jobben.
En polariserad debatt om konflikten leder bara till en ännu svagare utveckling av ekonomin i området. Någonting som är sorgligt då de flesta av oss vet att arbeten är det som får ett land att utvecklas ekonomiskt. Låt oss därför i debatten om Israel och Palestina hålla oss till den svenska linjen i FN och stötta de konstruktiva krafter som finns i regionen.