RECENSION 2014 lämnas det militära ansvaret för Afghanistan över till den afghanska staten. Det kommer att resultera i ett ödesår för de afghanska kvinnorna, skriver Renate Larssen som har tagit del av en ny rapport om befolkningens attityder kring fredssamtalen.
Nästa år blir på många sätt ett ödesår för de afghanska kvinnorna. Det militära ansvaret för Afghanistan kommer att lämnas över från det internationella samfundet till den afghanska staten samtidigt som folket väljer en ny president.
Det pågår dessutom breda samtal om behovet av fredsförhandlingar med den väpnade oppositionen, framförallt talibanerna. Risken att kvinnorna kommer att förbises i en sådan process och att deras rättigheter kommer att offras för att få till stånd en kompromiss är överhängande.
Vad kommer att hända med kvinnorna efter 2014?
Den senaste publikationen att ta sig an frågan är Women at the peace table: rhetoric or reality av Helené Lackenbauer och David Harriman från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Rapporten bygger på intervjuer med afghanska politiker, tjänstemän och civila av båda könen som genomfördes i januari i år. Den ger en aktuell bild av befolkningens attityder kring de tänkta fredssamtalen.
Trots att majoriteten av de intervjuade tillhör politikens och samhällets övre skikt är de inte särskilt optimistiska. Många kritiserar den afghanska regeringen för att vara alldeles för exkluderande och hemlighetsfull i sin politik. Avsaknaden av transparens i besluten skapar misstro bland folket och underminerar en redan skör demokratiseringsprocess.
Det finns dessutom en tydlig diskrepans mellan den negativa fred som den afghanska regeringen och det internationella samfundet vill tvinga fram och den positiva fred som befolkningen vill ha för att bygga ett fungerande civilsamhälle. Regeringens primära målsättning är att avväpna oppositionen. Civilsamhället vill istället ha en grundlig försoning mellan alla parter för att trettio år av sår ska kunna läka.
Kvinnorna har drabbats hårt av kriget, men tack vare tio år av påtryckningar från det internationella samfundet har de fått ett lite mer öppet och förlåtande samhällsklimat att leva i. Konstitutionen stadgar att minst en fjärdedel av medlemmarna i nationalförsamlingen ska vara kvinnor. Det är inte längre förbjudet för flickor och kvinnor att utbilda sig, arbeta utanför hemmet och kandidera till politiska poster.
Samtidigt är denna nyvunna frihet och jämlikhet i många fall endast kosmetisk. Kvinnorna i Afghanistan har få konkreta möjligheter att påverka vare sig samhällsutvecklingen eller fredsprocessen. Det finns inga kvinnor i det mäktiga nationella säkerhetsrådet som råder presidenten i frågor som rör säkerhetspolitik. Det finns inte heller några kvinnor bakom de lyckta dörrarna till politikens innersta krets där de mest avgörande besluten om allianser och fördelning av makt och tillgångar fattas.
Många män anser nämligen att kvinnor inte behöver vara delaktiga i fredsprocessen eftersom de inte var delaktiga i kriget. Det tyder på en bristande förståelse för hur ett starkt civilsamhälle skapas.
Ska en fred bli varaktig måste den accepteras av alla parter som varit delaktiga i konflikten, oavsett om de varit aktivt pådrivande eller passivt drabbade. Framförallt måste den försoningsprocess som ska bli grunden för ett framtida samhälle inkludera hela befolkningen. Kvinnorna måste vara med och säga sitt och få en chans att kräva sin rätt.
För att uppnå detta krävs påtryckningar från det internationella samfundet. Ett av förslagen som Lackenbauer och Harriman lägger fram är därför att omvärlden, och framförallt Sverige, ska kräva kvinnors deltagande i alla samtal om en eventuell fredsprocess. Det rimmar nämligen illa när de länder som drivit på för kvinnors rättigheter nu väljer att inte inkludera dem i dialogen om fredsförhandlingar med talibanerna.
En freds- och försoningsprocess efter över trettio år av krig skulle ge Afghanistan en möjlighet att äntligen bygga ett fungerande civilsamhälle och en stabil demokrati. Men utan kvinnorna kommer det att vara en ofullständig fred. Och en ofullständig fred kan aldrig bli en varaktig fred.
