Den försvarspolitiska debatten håller i sig – det kan man konstatera efter att Almedalsveckan är avklarad. Almedalsveckan domineras som vanligt av inrikespolitiken och partiledarnas tal. Det är inte mycket annat som får plats på förstasidorna, och normalt sett hade försvarspolitiken inte givits någon plats alls.
Men med vårens försvarsdebatt i bagaget var det inte omöjligt att försvarspolitiken skulle lyckas tränga igenom bruset i alla fall vid något tillfälle. Så skedde också på onsdagen då Frivärlds ordförande Mats Johansson, som också är riksdagsledamot för Moderaterna i utrikesutskottet, förklarade i en intervju i DN att Gotland bör befästas militärt. Nyheten dominerade DN:s förstasida.
Det var scenen Försvarspolitisk Arena som blev centrum för debatten under veckan. Här deltog alla centrala aktörer i olika arrangemang.
På det hela taget gick debatten i sina vanliga hjulspår. Men några intressanta nyheter dök ändå upp. Mest intressant var nog att Socialdemokraterna berättade att man kan tänka sig att Sverige ställer upp med trupp till Natos snabbinsatsstyrka, (Nato Response Force, NRF). Regeringen är redan positivt inställd, och även alliansfria Finland deltar sedan tidigare.
Socialdemokraternas ställningstagande är inte kontroversiellt utifrån det faktum att Sverige redan nu är en mycket nära samarbetspartner med Nato, men är ett otvetydigt steg ännu närmare försvarsalliansen. Det blir allt svårare för Socialdemokraterna att hävda att Sverige är alliansfritt när vi steg för steg gör oss alltmer beroende av Nato.
Ytterligare en fråga som tog stor plats var rekryteringen till officersutbildningen. Här råder en mycket stor oro från professionens sida. Rekryteringsunderlaget är inte så stort som det en gång var, då värnplikten utgjorde basen. Men det verkar som att den politiska ledningen inte till fullo delar denna oro.
Att Sverige står vid ett vägskäl när det gäller vår försvarspolitiska inriktning är uppenbart. Debatten kommer inte att lugna ned sig på ett tag. Egentligen är det ingen som ifrågasätter grunddragen av försvarsreformen från 2009, men skillnaden i retorik mellan politiken och professionen är stor. Här finns ingen samsyn.
Men även mellan oss som vill se ett Sverige som tar ett större ansvar för Östersjöregionen i dess helhet och dem som i isolationistisk anda endast fokuserar på försvaret av svenskt territorium finns också en uppenbar diskrepans. Våra perspektiv är mycket annorlunda.
