Konvergens. Det är det uttrycket nobelpristagaren Michael Spence använder för det historiska skifte som äger rum i världsekonomin just nu, när 250 år av ökade globala klyftor byts ut mot minskade sådana. Den andra världen försvann med murens fall, och den tredje håller i rask takt på att komma ikapp den första. Vi går mot en värld som är en, istället för tre.
Det pratas om en boom i Afrika söder om Sahara (vilket är det som åsyftas med ”Afrika” i denna text). Sex av de tio snabbast växande ekonomierna i världen mellan 2000 och 2010 finns i regionen och de flesta länderna där är demokratier, åtminstone på pappret.
Men det är inte hela storyn. Huvudorsaken till de afrikanska framstegen är fortfarande kinesisk efterfrågan på råvaror. Åtta av tio afrikaner är fortfarande ”egna företagare” i svart eller grå sektor. Snittinkomsten är idag endast marginellt högre än den var år 1974. Ett exempel: sedan självständigheten 1964 har antalet zambier stigit med 10 miljoner, medan antalet jobb bara har ökat med 200 000.
Samma sak när det gäller den politiska utvecklingen. Bakom den demokratiska ytan med fria val återfinns gamla destruktiva strukturer. Endast nio av regionens 49 länder klassas som politiskt fria av organisationen Freedom House.
Det behövs därför fortfarande omfattande reformer av den afrikanska staten för att framgångarna ska bli uthålliga, för att tillväxten ska bli högre och omsättas i riktiga jobb och högre levnadsstandard för fler.
I den nya boken Africa’s third liberation söker sydafrikanen Greg Mills, bästsäljande författare och tidigare rådgivare i utvecklingsfrågor till en rad afrikanska regeringar, och den amerikanske statsvetarprofessorn Jeffrey Herbst, en av de ledande kännarna av den afrikanska statens politiska ekonomi, inspiration till sådana reformer.
Den första afrikanska befrielsen var från kolonialmakterna och rasisterna. Den andra från de despoter som tog makten på 1960-talet. Och den tredje från de egna vanföreställningarna och hämmande strukturerna. Kontinenten är fortfarande fast i korruption, kompiskapitalism, privilegiejakt, elitstyre och, som ett oundvikligt resultat av dessa företeelser, skriande orättvisor och ökande klyftor. Fyra av de tio länderna i världen med minst ekonomisk frihet finns i Afrika. Ett svep genom ett dussintal afrikanska länders ekonomiska och politiska nutidshistoria ger vid handen det som många utvecklingsforskare hävdar: afrikanska länder är fattiga för att deras styrande eliter tjänar på det.
Därför tar författarna hoppet över Atlanten för att landa i Centralamerika, en region med liknande problem som Afrika: våld, fattigdom, etniska spänningar, gapande ekonomiska klyftor och dåliga policyval. Samt eliter som begår rovdrift på sin egen befolkning.
I det första landet, Guatemala, lever några få bättre än i Miami, medan de flesta har det sämre än på Haiti. Där har afrikanerna inte mycket att hämta i form av inspiration. Däremot kan de börja i El Salvador. Där har några decennier av fred gjort att fattigdomen äntligen börjat minska.
Sedan bör de åka vidare till Honduras, den ursprungliga bananrepubliken. Trots problemen med våld har landet börjat tillämpa den hyper-intressanta idén med ”charter cities”. Dessa är ett slags frizoner där lokalbefolkningen kan välja vilka (utländska) regelverk de vill tillämpa. Tanken är att de ska härma städer som Hong-Kong och Singapore, i hopp om att kunna kopiera deras utvecklingsbana. Afrikaner i jakt på idéer kan också stanna till i Nicaragua, där kapitalismen bidrar till att uppnå sandinisternas socialistiska mål. Det mest framgångsrika landet i regionen är dock utan tvekan Costa Rica: rikt, demokratiskt och utan armé. En näringslivsvänlig, globaliseringsinriktad pragmatism har gjort att landet är det enda i regionen med en modern och diversifierad ekonomi.
Nästa stopp äger rum i Asien, vars jämförelse med Afrika har blivit någon av en kliché i utvecklingsdebatten: ”För 50 år sen var land y i Asien långt fattigare än land x i Afrika. Nu är land y tio eller tjugo gånger rikare än land x.” Hur kommer det sig? För Mills och Herbst ligger skillnaden i tillväxtideologi. Att de asiatiska ledarna ville att länderna skulle växa, och att de satsade på öppenhet och utbildning för att så skulle ske.
Här kan afrikanska ledare lära sig av Malaysias framsteg men avskräckas av landets misslyckade försök att ”pick winners”. De kan också inspireras av Filippinernas framgångar i olika tjänstenäringar, Vietnams liberaliseringar och Bangladesh utveckling av textilindustrier i ekonomiska frizoner.
Författarna hinner även förbi en vända i Mellanöstern och menar att Israels entreprenörsdrivna och diversifieringsmodell är att föredra framför Dubais statsledda motsvarighet.
Africa’s third liberation är sprängfylld med talande fakta. Ibland är det dock lite för mycket detaljer, vilket gör boken mer läsvärd än läsvänlig, som ett referensverk.
Bokens främsta lärdom är att inget land är dömt till evig fattigdom. Vägen därifrån handlar alltid om handel, öppna marknader, makroekonomisk stabilitet, entreprenörskap och utveckling av humankapitalet. Brist på utveckling är alltid ett val. Frågan är bara varför politiska ledare gör sådana val. Det ger Mills och Herbst inget svar på.