Är det kapitalismen som havererat på Cypern eller är det politiken? Att vi talar om ett haveri är det ingen tvekan om. Landets två största banker är bankrutta. Staten har panikartat försökt rädda dem med nödlån från EU och genom att brandskatta insättarnas sparkonton. Först försökte man konfiskera allas besparingar, men eftersom Cypern gudskelov är en demokrati röstades förslaget ned. En konfiskation av insatta medel ska visserligen göras, men de är de rikaste som får betala. Alla med mer mer än 100 000 euro kommer att få omkring en tredjedel av sina pengar tagna i beslag av staten. När staten tar pengar från medborgarna kallar vi det skatt, men ibland undrar man om inte ord som ”beslagta”, ”konfiskera” eller ”brandskatta” passar bättre.
Men för att svara på frågan: Det är politiken som har havererat, inte kapitalismen.
Efter att ha följt eurokrisen, som nu är inne på sitt tredje år, har jag allt mer kommit att misstänka att det är politikens skyddande av bankerna som är problemet. Sedan lång tid tillbaka är det en politisk fastslagen dogm att en bank inte får gå i konkurs. I alla fall inte om den är ”systemviktig”, vilket gäller alla stora banker, och därmed i praktiken alla banker som handhar vanliga människors besparingar.
En annan politisk dogm är att en bankrusning aldrig får ske. Om alla insättare samtidigt tar ut sina pengar går banken under eftersom den inte har kontanter så att det räcker. Tanken med en bank är ju som bekant att den lånar ut insättarnas pengar.
Vid en bankrusning får de insättare som hamnar sist i kön, eller som har minst besparingar och därmed är de minsta fordringsägarna vid en konkurs, inte igen sina pengar. Om en bankrusning sker drabbar det dessutom inte bara en bank utan alla banker eftersom förtroendet för hela sektorn ruineras. Vi får en systemkris. Därför har en välordnad stat en insättargaranti som gör att åtminstone den enskilde småspararen inte ska drabbas vid en konkurs.
Det är erfarenheter från verkliga konkurser och bankrusningar som ligger bakom denna politik. Den har därför sannolikt varit stabiliserande för bankväsendet och också skapat trygghet i samhällsekonomin i stort.
Men som fallet Cypern visar är det en viktig kapitalistisk mekanism som därmed har gått förlorad, nämligen hotet om att gå i konkurs som drivkraft för att ta ansvar. Den cypriotiska bankekonomin har varit åtta gånger större än landets BNP. Det finns inget land som kan rädda en bankindustri som är åtta gånger större en hela landets ekonomi.
Normalt sett ska det vara aktieägarna som tar detta ansvar. Så fungerar det i andra branscher. Om ett företag gör en dålig affär så är det ägarna som får stå för notan. Det gör att ägarna tänker efter vilka risker de är villiga att ta. Men i det moderna bankväsendet kan ägarna göra riskfyllda investeringar och räddas av staten när det går dåligt.
I Cyperns fall handlar det om att bankerna har investerat i grekiska statsobligationer. Man gjorde det eftersom räntan är högre på grekiska obligationer än på exempelvis tyska. Men därmed tog man också en risk eftersom den grekiska ekonomin är avsevärt sämre än den tyska. Sannolikt struntade man i risken eftersom man visste att staten aldrig skulle låta bankerna gå under. Därmed sitter Cypern nu med två stora banker som egentligen bör försättas i konkurs.
Vad är då egentligen lärdomen av detta för framtiden? Jag är inte rätte personen att designa ett nytt bankväsende för Europa, men om man får önska sig en sak så är det ett system där banker faktiskt kan gå i konkurs. I en kapitalistisk ekonomi ska inte alla företag överleva. Konkurrensen ska slå ut ansvarslösa företagare. Bankkunderna borde egentligen också ha rätt att genomföra bankrusningar. Om hotet om massflykt av kunder finns där kommer ägarna att agera ansvarsfullt för att försäkra sig om att detta inte händer.
Men idag är det som sagt inte så. Politiken har satt kapitalismens mekanismer ur spel och bankerna har anpassat sig därefter.
