Titeln på Henrik Arnstads kartläggning av fascismens historia är provocerande. Hur kan en rörelse som inneburit så mycket hat, våld och död beskrivas i termer av kärlek? Den är dock inte missvisande. De som drogs med av massornas berusning på 1920- och 30-talen när fascismen utmanade och i många fall övertog det politiska styret lockades av en stark positiv känsla, gemenskap och framtidstro.
Om du inte var jude eller någon annan till folket utpekad fiende fick du ta del i rörelsen. Fascismen beskrivs som den lägre medelklassens uppror mot konservatism och socialism, en rörelse som inte gjorde skillnad efter samhällsklass.
Arnstad angriper fascismens historia brett, måhända för brett för endast en volym, därtill utan illustrationer. Älskade fascism – de svartbruna rörelsernas ideologi och historia hade mått bra av att delas upp i två volymer och om man hade getts ett antal fotografier från viktiga händelser och möten så hade det lyft framställningen. Men det breda angreppet har också självklart sina förtjänster. Fascismen kan och bör inte beskrivas separat från 1800-talets stora ideologier, socialismen, liberalismen och konservatismen. Genomgången av de traditionella ideologierna är förtjänstfull.
Vissa partier där det ges utrymme att borra ned sig är intressanta. Dit hör inte minst kapitlet om den finska ”Lappo-rörelsen” på 1930-talet vars framgångar inte mättes i partipopularitet men som ändå påverkade finsk politik. Påtryckningarna på det utrikespolitiska området påverkade Sovjetunionens agerande när den stora striden mot kommunismen sedermera bröt ut under andra världskriget.
Sverige står ut i sammanhanget. Tack vare Raoul Wallenbergs insatser var vi det enda västland som gjorde direkta ansträngningar för att rädda judar undan Förintelsen. Hjälpen till Warszawas ghetto uteblev exempelvis. Det beläggs också att Italien ensamt bär skulden för antisemitismen på den italienska stöveln. Förföljelserna drabbade sammanlagt 51 100 personer. Detta var inget som påtvingades de italienska fascisterna norrifrån från Nazi-Tyskland.
När de nydanade demokratierna föll som käglor på 1920- och 1930-talen i Baltikum och östra Europa, Italien och Tyskland var det auktoritära konservativa krafter som tog över. Hitler och Mussolini tillsattes på laglig väg i västerländska liberala demokratier, inte via statskupper. De konservativa krafterna hade valmöjligheter men valde i många fall att samarbeta med fascistiska partier. Fascisterna använde sig av det demokratiska systemet för att flytta fram positionerna.
Den första fascistvågen går att tidsbestämma. Från Benito Mussolinis möte vid Piazza San Sepolcro i Milano den 23 mars 1919 till Hitlers självmord i bunkern i Berlin 1945. Efter andra världskrigets fruktansvärda lidanden och Förintelsen var fascistiska ideologin så ”diskrediterad att många ansåg den vara borta för alltid”.
Fascistiska grupperingar förpassades till marginalen under maktkampen mellan USA och Sovjetunionen. Ondskan kom inte längre från ”jude-bolsjevismen”, från judar, romer eller andra påstått underlägsna raser, utan från ”homo sovieticus”, sovjetmänniskan, som beskrevs som en likvärdig människotyp.
Det är när Arnstad hamnar i nutid som han blir mer polemisk och får betydligt tunnare på fötterna. Agendan är tydlig: Att varna för de dagens fascism, men vilka partier är egentligen fascistiska idag? Påståendet att Norge är extremnationalistiskt går starkt att ifrågasätta, likaså att Fremskrittspartiet är ett fascistiskt parti som skapade den mylla varifrån massmördaren Anders Behring Breivik växte fram.
Att 42 procent av norrmännen (2009) ansåg att landet tar emot för många flyktingar tas till intäkt för att den skandinaviska nationalismen inte är inkluderande. I själva verket går trenden i Sverige tydligt mot mer tolerans.
Karikatyrerna i den aggressiva nazisttidningen Der Sturmer jämförs med Mohammed-teckningarna som publicerades i Jyllands-Posten den 30 september 2005. Arnstad beskriver hur elva utländska ambassadörer från muslimska länder ville diskutera danska muslimers situation i samband med karikatyrbråket. I sammanhanget nämns dock inget om dessa företrädares krav att statsminister Anders Fogh Rasmussen skulle begränsa yttrandefriheten.
Älskade fascism är ett ambitiöst standardverk om fascismens framväxt och varningen för de framväxande fascistiska partierna är befogad. Här finns dock i många hänseenden mycket att bygga vidare på.