I ett svenskt sammanhang är det lätt att avfärda antologin ”After the Welfare State” som nyliberalt snömos. I ett land där det råder politiskt konsensus om att välfärdsstaten fungerar, att vi kan leva med ett av världens högsta skattetryck (vi får ju trots allt rätt mycket valuta för pengarna…) och att den svenska balansgången mellan socialism och kapitalism gjort oss rika, är det – minst sagt – politiskt självmord att, som antologins redaktör Tom Palmer, tala om välfärdsstaten i ordalag av stöld, manipulation och social kontroll.
Men när ovan nämnda antologi nu ges ut i Indien med ett specialskrivet förord för den indiska publiken, är det ett intressant – och relevant – initiativ. För Indien, i likhet med andra fattiga länder som brottas med hur man ska bygga upp ett fungerande skyddsnät för sina invånare, är inte Sverige.
Indien är enligt sin grundlag en socialistisk nation. I praktiken är det ett stort skämt. Nog för att landet in i det sista upprätthöll goda relationer med Sovjetunionen, fortfarande inordnar sin ekonomi i femårsplaner (som har mycket litet gemensamt sina sovjetiska motsvarigheter) och först när landets ekonomi låg för giljotinen insåg att det var tvunget att släppa på protektionismen, har landet aldrig varit i närheten av att skapa en fungerande välfärdsstat – den aspekt av socialism som vi i norra Europa finner mest tilltalande.
Och faktum är att förutsättningarna för att bygga ett omfattande socialt skyddsnät med gemensam finansiering är mycket små. Blott ett par procent av befolkningen betalar inkomstskatt och i den indiska statsbudgeten går större belopp till att finansiera oljesubventioner än till skola och vård – tillsammans – en verklighet som de flesta indier tycks vara nöjda med. Få politiska initiativ väcker så mycket vrede i så breda folklager som höjningar av bränslepriset.
I den snabbt växande medelklassen, som är det segment i samhället som skulle kunna ha en möjlighet att bidra väsentligt till statskassan, är skattesmitning något av en folksport. Och tacka för det, när den allmänna uppfattningen är att de surt fördärvade slantar som går till staten i vilket fall slarvas bort på vägen och i första hand göder korrumperade politiker, ämbetsmän och deras familjer.
Man kan konstatera att det stora felet är bristen på fungerande institutioner och att bättre sådana skulle föra med sig en större betalningsvilja och ett större engagemang att investera i det egna samhället. Men Indien är inte där, och det är svårt att föreställa sig hur landet skulle kunna komma dit inom en snar framtid.
Till och med fredspristagaren Muhammed Yunus har konstaterat att vårdavgifter är en förutsättning för att erbjuda fattiga människor bra vård – och att de människor som berörs sällan upplever det som ett problem:
Many believe the poor should receive unlimited free care but we are fast realizing this costs more than most governments can afford, and outcomes and quality can be low. In my experience, the poor are happy to pay affordable prices. They like being customers, able to demand high-quality services and dignified treatment rather than beggars who must accept whatever is on offer.
Ändå utgår många FN- och biståndsprogram från premissen att välfärd ska vara kostnadsfri och att staten är bäst lämpad att leverera den. Samma logik gäller skolgång runt om i Asien och Afrika. Fattiga människor väljer ofta bort statliga alternativ som är gratis till förmån för billiga privatskolor som levererar högre kvalitet. Den brittiska skolforskaren James Tooley, som är en pionjär på området, citerar en fattig, kenyansk far i sin bok The Beautiful Tree:
If you go to a market and are offered free fruit and vegetables, they will be rotten. If you want fresh fruit and vegetables, you have to pay for them.
Att ta hänsyn till denna verklighet – att människor med minimilöner i världens fattigaste länder är beredda att betala för skola och sjukvård till och med om det finns kostnadsfria alternativ, och att förutsättningarna för en gemensam finansiering saknas så länge ingen vill betala eller driva in skatt – är inte nyliberalt snömos. När man tar upp idéer om hur sociala skyddsnät kan byggas utan gemensam finansiering i fattiga länder, handlar det inte om att rasera ett system som redan finns. Det handlar om att med öppna ögon se verkligheten för vad den är, och utifrån förutsättningarna bygga upp något så bra som möjligt. Något som inte naivt utgår från att norra Europa erbjuder ett koncept som fungerar för hela världen.
På detta tema vill jag tipsa om Frivärld kommande föreläsningar med Pauline Dixon om privata skolors roll i fattiga länder. 19 november i Uppsala och 20 november i Stockholm. Missa inte!
Läs mer här.
