Man kan inte bygga ett land utan hälften av landets befolkning. Foto: United Nations
RAPPORT Svenska Afghanistankommittén har tillsammans med Operation 1325 och Kvinna till Kvinna lanserat rapport om Sveriges insatser för Afghanistans kvinnor. Det är de små stegen som lägger grund för de stora förändringarna, skriver Renate Larssen.
Kvinnor ses inte längre enbart som offer för globala konflikter. I allt större utsträckning betraktas de som en del av lösningen, som viktiga aktörer i freds- och försoningsarbetet. Denna insikt har blivit central i diskussionen om Sveriges fortsatta engagemang i Afghanistan.
Efter tio år av ogenomtänkta beslut, strukturlöshet och halvdan analys av de kulturella förutsättningarna är det dags att lämna det schablonmässiga och våga ställa den avgörande frågan: hur ska vi ge kvinnorna möjlighet att påverka sin framtid?
I tisdags hölls ett seminarium utifrån rapporten ”Missing the Target” (utgiven av Svenska Afghanistankommittén (SAK), Operation 1325 och Kvinna till Kvinna). Ämnet var Sveriges insatser för Afghanistans kvinnor och seminariet hölls inför riksdagens ledamöter och tjänstemän. Johanna Fogelström, Sverigechef för SAK, påpekade att kvinnans ställning är central – både för konflikten och dess eventuella lösning. Utifrån rapporten gavs en rad rekommendationer kring hur Sveriges framtida arbete bör utformas.
Betoningen låg på kvinnors deltagande och säkerhet, två aspekter som är lika viktiga som oskiljaktiga från varandra. Man kan inte bygga ett land utan hälften av landets befolkning, men det bygger i sin tur på att kvinnorna vågar engagera sig.
Det finns många modiga kvinnor i Afghanistan: de är poliser, jurister, politiker, aktivister. För detta pliktar de mer ofta än sällan med sina liv. En fungerande rättsstat som kan skydda dem är därför av yttersta vikt. Om de inte vågar kämpa för sitt lands framtid kommer en förändring aldrig att kunna ske.
I den afghanska kulturen är kvinnans heder intimt sammankopplad med mannens. Man anser att kvinnan ska skyddas och kontrolleras. Denna syn utmanas av västerländska värderingar kring jämställdhet och deltagande i det offentliga livet, där kvinnorna står utanför sina manliga släktingars tillsyn. SAK, Operation 1325 och Kvinna till Kvinna skriver att man måste man söka sig till islamisk rättspraxis och hitta stöd för kvinnors rätt till utbildning, arbete och politiskt inflytande i sharia och den muslimska traditionen. Sociala förändringar måste ha stöd inom islam.
Samtidigt måste vi kräva att de afghanska myndigheterna följer sina egna lagar. Kvinnor erkänns många fri- och rättigheter i den afghanska konstitutionen. Såväl brottsbalken som den så kallade Elimination of Violence Against Women-lagen skyddar kvinnor från övergrepp och våldsbrott.
Svaret på hur vi ska stödja de afghanska kvinnorna är inte floskler om långsiktigt engagemang och särskilda sändebud. Det handlar om att konkretisera. Ge personligt skydd åt utsatta kvinnliga politiker, övervaka rättssystemet så lagar som garanterar kvinnor fri- och rättigheter efterlevs, tvinga både civil och militär personal lokalt att äta i en gemensam matsal. Det är de små stegen som kommer att lägga grunden för de stora förändringarna.
I presentationen av rapporten lades en väldigt konkret rekommendation fram till regeringen: ställ krav på kvinnligt deltagande i gästande delegationer och vid toppmöten på plats i Afghanistan. Genom att konsekvent kräva kvinnlig närvaro kan vi skapa ett normalförhållande där kvinnorna till slut blir en naturlig del av politiken.
Övriga rekommendationer var mer tandlösa: årlig rapportering till riksdagen, en särskild rapportör inom Utrikesdepartementet för resolution 1325, mer långsiktigt stöd till kvinnoorganisationer i Afghanistan och ett särskilt EU-program till skydd för de som arbetar med kvinnors rättigheter. Mycket teori, utvärdering och debriefing men lite verkstad.
Det avgörande är att skapa möjligheter för de afghanska kvinnorna att engagera sig i sitt eget lands framtid. Det går inte att skapa en varaktig fred utan hälften av befolkningen. Som Kenneth G. Forslund, socialdemokratisk riksdagsledamot i utrikesutskottet, påpekade under presentationen av rapporten: en hållbar fred måste vara en rättfärdig fred.
Det ska vara en fred som har godkänts av hela folket.
—
Läs även ”Rätt till en framtid? Kvinnors situation i Afghanistan efter 2014” (Frivärld, 2012) av Renate Larssen och Sara Norrevik.
