Idag fattar riksdagen beslut om att Sverige ska fortsätta att ha militär personal i Afghanistan efter 2014. Under nästa år avslutas ISAF, International Security Assistance Force, som Sverige har deltagit i sedan 2001. Men det blir en fortsättning som heter RSM, Resolute Support Mission. Sverige kommer att delta med högst 50 man.
Vad betyder detta? Har det inte tidigare sagts att insatsen i Afghanistan skulle avslutas under 2014? Jo, så har det sagts. Det var den ursprungliga planen. Tanken var att de nationella afghanska säkerhetsstyrkorna skulle kunna ta hand om säkerheten på egen hand. Men mycket litet talar för att de ska klara av det. Tidsplanen var orealistisk.
Därför blir det en förlängning av insatsen. Den kommer att ha ett annat namn och ett annat fokus. ISAF har utfört egna stridsoperationer och utbildat de afghanska styrkorna. RSM ska endast arbeta med utbildning – sägs det.
Hur RSM kommer att se ut i sin helhet är ännu oklart. En förutsättning för att den ska bli av är att USA och Afghanistan kommer överens om ett avtal dessa två länder sinsemellan. Förhandlingarna om detta är ännu inte avslutade. Men om det blir ett BSA, Bilateral Security Agreement, kommer den nya insatsen att bestå av en truppstyrka på omkring 15 000 soldater. I avtalet kommer USA sannolikt också att tillhandahålla avancerat militärt stöd som artilleri eller direkt flygunderstöd. ”Utbildning” kan alltså betyda militär hjälp.
Det kan vara värt att påminna sig om att när Sverige sa ja till att delta i ISAF på hösten 2001 talades det om att vi endast skulle ställa upp med en spaningsstyrka på 45 man. Det slutade med att vi blev kvar i Afghanistan i ett decennium med som mest omkring 500 man.
RSM ska ta sin början 1 januari 2015 men förutsättningarna för hur insatsen ska se ut är inte klara ännu. Något slutmål finns inte definierat och inte heller någon sluttid.
Riksdagen måste av konstituionella skäl fatta beslut om insatsen i Afghanistan en gång per år, och Sverige måste börja planera för tiden efter 2014 redan nu. Det går inte att skjuta upp beslutet. Men däremot är det angeläget att vi är ärliga mot varandra och säger som det är, att den insats som Sverige nu ska gå in i inte är bättre planerad än den vi gick in i 2001. Risken finns att vi gör om samma misstag som vi gjorde med ISAF, det vill säga att vi om något år förlänger och utökar insatsen med hänvisning till att det ”inte går bra” eller ”finns mycket kvar att göra”. Då sitter vi om tio år igen och undrar vad det var för fel vi gjorde.