Foto: Freedomhouse
SYRIEN För tre år sedan startade ett uppror mot regimen i Syrien. I dagsläget finns det ingen uppskattning av antalet väpnade oppositionella grupper i Syrien. Renate Larssen skriver om inbördeskriget utifrån två nysläppta rapporter.
Upproret i Syrien är inne på sitt tredje år. Det som skulle ha blivit en syrisk vår blev istället ett långdraget inbördeskrig med närmare 70 000 döda. Motståndet mot regimen är oorganiserat med många olika fraktioner som inte samarbetar. Detta kaotiska maktvakuum har skapat förutsättningarna för en tilltagande islamisering av revolutionen, som nu börjat inta oroväckande proportioner.
Det ursprungliga upproret mot regimen 2011 var i sin kärna ett uppror av en sunnimuslimsk arbetar- och jordbrukarklass mot den alawitiska styrande minoriteten. Revolutionen hade alltså från början en religiös underton. I takt med att den väpnade oppositionen blev utpräglat sunnimuslimsk ökade den religiösa klyftan mellan regimtrogna och regimkritiska. Religiösa minoriteter och sekulära hamnade automatiskt på presidentens sida för att undkomma den allt mer islamistiska motståndsrörelsen.
Denna utveckling har skapat en lavinartad tillväxt av den salafistiska rörelsen som med rätta oroar såväl utländska bedömare som sekulärt sinnade krafter i Syrien. En av de väpnade grupperna, Jabhat al-Nosra, har kopplingar till irakiska al-Qaida och är sedan december förra året terrorstämplade av USA. De är skyldiga till flera självmordsattentat. Andra uttalat salafistiska grupper har intagit en mer avvägd och diplomatisk position, vilket gör de ännu farligare eftersom de framstår som troliga regeringsalternativ till Assadregimen.
Hur kommer det sig att ett land som i decennier präglats av sekulära framsteg tar sin tillflykt till religiös dogmatism i kampen mot en förtryckande regim? En nyutgiven rapport från Utrikespolitiska institutet, ”Syria’s salafi insurgents: the rise of the syrian islamic front” av Aron Lund, beskriver den salafistiska rörelsens framväxt i den syriska revolutionen. Lund spårar grogrunden till 1990- och 2000-talets ökade urbanisering. Assadregimen ägnade all sin propagandistiska och ekonomiska uppmärksamhet åt den växande medelklassen i städerna. På den underprivilegierade landsbygden, där majoriteten bekänner sig till sunniislam, spreds istället den extrema salafismen.
När den arabiska vårens upprorsanda nådde den syriska landsbygden i mars 2011 fanns därför redan alla förutsättningar för en islamisering av revolten. Unga, obildade och fattiga män drogs till salafismen för att skapa sig en tydligare identitet som sunnimuslimer som strider mot en förtryckande shiamuslimsk överklass, som heliga krigare i ett heligt krig. Den salafistiska doktrinen legitimerar våldet och gör dem till hjältar istället för förövare. Att stupa i strid blir till ett martyrskap med löften om en plats i paradiset.
Det finns i dagsläget ingen uppskattning av antalet väpnade oppositionella grupper i Syrien. Upproret mot Assadregimen är splittrat, ibland består de stridande grupperna av endast ett tiotal krigare. En del har uppstått lokalt kring hembyn och de är lojala mot den egna klanen, andra består av deserterade arméenheter som är lojala mot sina befäl. Ytterligare grupper består av tillresta mujahedinkrigare som ser den syriska konflikten som ett led i ett globalt heligt krig.
Denna splittring gör det omöjligt att koordinera militära insatser och skapa ett gemensamt system för finansiering och fördelning av materiel, vilket försvagar upprorsrörelsen avsevärt. Tidiga försök att ena den syriska oppositionen misslyckades. Free Syrian Army (FSA) bildades i juli 2011 i Turkiet av avhoppade militärer och var tänkt att bli en paraplyorganisation för det väpnade upproret. FSA marknadsfördes flitigt i traditionella och sociala medier som den politiska organisationen Syrian National Councils militära gren.
FSA lyckades emellertid varken ordna finansiering från utländska aktörer eller skapa sig något reellt inflytande i landet, utan blev alltmer marginaliserat och löstes till slut upp. Idag används begreppet istället som ett samlingsbegrepp för hela den syriska motståndsrörelsen, jämförbart med franska La résistance under andra världskriget.
Det senaste försöket att skapa en enad militär ledning är Supreme Joint Military Command Council (SJMCC), som bildades i början på december förra året. Den består av ett råd av trettio befälhavare för olika väpnade grupper från hela landet som gemensamt ska besluta om och koordinera militära operationer.
I rapporten ”The Free Syrian Army” från amerikanska Institute for the Study of War beskriver Elizabeth O’Bagy SJMCC:s struktur som osammanhängande och utan tydlig befälsordning. Rådets medlemmar representerar trettio av de största oppositionella grupperna i Syrien, men inte alla. För att SJMCC inte ska gå samma öde till mötes som FSA krävs utökat inflytande genom enhetligare kommunikationsstruktur, logistisk organisation för att förse grupperna med materiel och, framförallt, säkrare finansiering.
Men för att få utländskt stöd räcker det inte att med viss framgång koordinera gemensamma militära insatser mot den syriska armén. Det behövs en organisation som kan legitimera upproret, upprätthålla diplomatiska förbindelser och visa omvärlden ett tydligt alternativ till Assadregimen. En sådan står än så länge endast att finna i den salafistiska rörelsen.
Den 21 december förra året tillkännagavs bildandet av Syrian Islamic Front (SIF) som en sammanslutning av elva islamistiska militanta grupper under ett gemensamt namn. Grupperna har behållit sin egenart och sitt verksamhetsområde, men har enats kring gemensamma stadgar om hur ett framtida Syrien efter regimens fall ska utformas.
I myllret av autonoma väpnade grupper med egna intressen och lojaliteter framstår SIF som den enda kraft stark nog att förhindra fullständig anarki efter regimens fall. I slutet av januari i år gick fyra av SIF:s medlemsgrupper dessutom ihop i en gemensam organisation, vilket ytterligare ökade känslan av enhet. I dagsläget framstår SIF som den mest inflytelserika aktören i den syriska revolutionen. Uppskattningar av antalet medlemmar sträcker sig mellan 10 000 och 30 000 individer.
SIF är en salafistisk organisation och har som allt överskuggande mål att etablera en islamisk stat baserad på sharialagstiftning. Samtidigt är den mån om att visa omvärlden en enad och funktionell opposition med en tydlig plan för landets politiska och sociala utveckling.
SIF:s styrka ligger i dess lokala förankring; till skillnad från exempelvis FSA befinner sig företrädarna för de olika medlemsgrupperna i landet och engagerar sig aktivt i kampen mot regimen. Organisationen har dessutom tagit ett helhetsgrepp om upproret. För SIF handlar det inte enbart om väpnad strid, utan om humanitära insatser, diplomatiska kontakter och att bygga upp ett fungerande civilsamhälle efter kriget.
Det är detta som gör SIF så framgångsrikt, och som oroar många sekulärt sinnade oppositionella både inom och utanför Syriens gränser. SIF är utpräglat antidemokratiskt och ser civila som stöder regimen som legitima militära mål. Den moderna salafistiska rörelsen är, som Aron Lund uttrycker det, sunnichauvinistisk och utpräglat antishiitisk. Föraktet för andra muslimska grupper än den egna har djupgående historiska rötter. Även om det högsta ledargarnityret säger sig ha respekt för religiösa minoriteters rättigheter, inom ramen för sharialagstiftning, tyder flera av medlemsgruppernas retorik på motsatsen.
SIF har många välgörare både inom den syriska exiloppositionen och i de arabiska grannländerna. Organisationen har alltså goda förutsättningar att säkra ekonomisk finansiering från sunnimuslimska arabstater som Saudiarabien och Kuwait, och från enskilda privatpersoner som sympatiserar med den islamistiska rörelsen.
Kombinationen av ideologisk enhetlighet, en tydlig framtidsvision för Syrien efter Assadregimens fall och finansieringskällor gör Syrian Islamic Front till en av de starkaste aktörerna i den syriska revolutionen. Det är en utveckling som oroar, och bör oroa. Tidigare har upproret i Syrien präglats av förvirring och anarki, men nu börjar ett enhetligt, organiserat och framför allt ekonomiskt hållbart alternativ växa fram.
SIF kan därför komma att representera ett paradigmskifte i den syriska revolutionen. Från att ha varit ett land i fullständig upplösning och utan konkreta framtidsutsikter efter Assads eventuella fall börjar utvecklingen nu gå mot en ny ordning. Frågan är om den är bra.
Det syriska folket skulle hamna under ett nytt förtryck. Istället för diktaturens sekulära ok kommer de att bära den religiösa fanatismens möjligen ännu tyngre börda. Förutom förtrycket av sekulära krafter och religiösa minoriteter skulle en salafistisk stat som ny maktfaktor i Levanten, med tydlig animositet mot såväl shiamuslimska Iran som den starka Hizbollahrörelsen i Libanon och arvfienden Israel, destabilisera en redan ansträngd region ytterligare.
För att vända islamiseringen av upproret behövs en tydlig sekulär motvikt till SIF som kan erbjuda en fungerande organisation och ett rimligt regeringsalternativ, och därigenom hävda sig mot den salafistiska rörelsen i kampen om finansiärernas stöd och folkets förtroende. I annat fall kan tre år och närmare 70 000 liv offrade på frihetskampens altare visa sig ha varit förgäves.
