”Herregud, på tidningar super de bara, det vet ju alla.” Så hälsades journalisten Jan Mosander besviket av sin mor när han glatt meddelade hemma att han hade fått jobb som journalist. Karriären som banktjänsteman fick anstå för tjusningen att se sitt eget namn i tryck, en lockelse som lett mången skrivkunnig in på fel bana.
I sin memoarbok berättar Mosander som sig bör om en rad viktiga skeenden i Sveriges och världens historia där han deltagit som ögonvittne. Det höll på att inte bli någon bok, eftersom han befann sig ombord på kryssningsfartyget Costa Concordia när skeppet tidigare i år havererade utanför Italiens kust. Men som veteran i utrikeskorrespondentfacket hade han vanan inne att överleva även svårare situationer, så till skillnad från det trettiotal medpassagerare som förolyckades kunde Mosander åter på land givetvis börja ringa in de första rapporterna till Ekoredaktionen på Sveriges Radio, arbetsgivaren före pensioneringen.
Det var som radioröst han fick sitt varumärke, tack vare den sköna finlandssvenska dialekten.
Långt tidigare hade han slagit igenom som ledande utrikesreporter i Expressen och Aftonbladet. Född 1944 växte han upp i Helsingfors med en finländsk far som deltog på den vita sidan i inbördeskriget 1918 och en svensk mor som hemmafru.
Bland skolkamraterna noteras Yrsa Stenius, Herman Lindqvist, Lennart Koskinen och Björn Wahlroos, vilket dock inte verkar ha orsakat större trauman. Kärvare var läget under officersutbildningen på marskalk Mannerheims kadettskola nära gränsen mot Ryssland, där en Kalasjnikov ingick i utrustningen.
Sedan slog lokaltidningen Västa Nyland klorna i honom och på den vägen är det fortfarande; doften av färsk trycksvärta och dunket från pressen när hon kör ut morgondagen överträffar de flesta upplevelser i ungdomen. Sådana minnen för livet fick borgarsonen också från det nödens efterkrigs-Finland han sattes att berätta om som socialreporter. Upplevelser av det självcensurerande finska etablissemanget inom politik och näringsliv under det kalla krigets ryssfrossa bidrog till världsbilden.
Det hade han nytta av under rapporteringen från Tjeckoslovakien efter den sovjetiska inmarschen 1968, då oppositionen slogs ned med våld och frihetssträvandena kvästes för decennier framåt. Säkerhetspolisens intresse för hans person och småningom inreseförbud visar att han där, liksom senare i Polen under Solidaritets framväxt och generalen Jaruzelskis militärkupp, umgicks i rätta kretsar.
Till dessa får även räknas oppositionella i Östberlin, särskilt i ljuset av den övervakning av Stasi som kunde anas redan då men vars fulla vidd vi fått veta mer om genom den arkivforskning som blivit möjlig efter Murens fall. Efter intervjuer med forskaren Robert Havemann och diktaren Wolf Bierman belönades Mosander med brottsregistreringen ”uppvigling mot staten” i Stasiarkivet.
För yngre personer som anser att historien före den egna födelsen är ointressant har Mosanders bok föga att berätta, ity han är en seriös journalist som inte fuskar i underhållningsbranschen. För den som vill fylla luckorna i minnet av en dramatisk epok har han desto mer att säga; om dåtidens inbördeskrig i Libanon som idag vevas i repris i Syrien, om avslöjandet av storspionen Stig Bergling 1979 där ännu ouppklarade detaljer finns kring dennes arbete för Säpo, om reaktorolyckan på Three Mile Island samma år som påverkar svensk energipolitik än idag, om korruptionen i det svenska biståndet som fortfarande pågår och har skildrats i hans bok Pengarna som försvann (2008).
Det bästa kapitlet i boken heter ”Vapenhandlarna” och är med tanke på det förnyade intresset för epoken Palme i film och litteratur i högsta grad aktuellt. För Mosander började kanonaffären mellan Bofors och Indien – en av Sveriges största skandaler genom tiderna – i mitten av 80-talet när Bofors mutor till mellanhänder på 300 miljoner kronor via Schweiz avslöjades. Dramatiken låg i att Olof Palme, som hade förhandlat med Indiens premiärminister Rajiv Gandhi om affären, mördades den 28 februari 1986 just innan det blev offentligt att Bofors fått ordern, medan Gandhi mördades 1991. Vilken osannolikhet att just en indisk korrespondent i Stockholm med koppling till den indiska ambassaden skulle bli den som i en papperskorg på Sveavägen dagen efter hittade en kula som påstods ha dödat Palme!
Historien är inte avslutad. Man kan bara hoppas att Mosander som den pitbullmurvel han är fortsätter att jaga den undflyende sanningen om vem som gjorde vad i Boforsaffärer i Indien, Östtyskland, Thailand och andra vapenaffärer med Singapore, Dubai, Bahrein, Irak och Iran – skandaler som har det gemensamt att många inblandade har dött under mystiska omständigheter. Flera av de högst politiskt uppsatta socialdemokraterna kan ännu bidra med information.
Kort sagt: Jan Mosander är en god ciceron till det nära förflutna. Han är av en sort som inte längre premieras i soffjournalistikens värld, en som varit med om något väsentligt, en som har något att säga utöver det privata. Och gör det lågmält, utan tjiiitsnack.
Mats Johansson
PS. En randanmärkning: bokens beskrivning av Seppo Isotalo, som Mosander samarbetade med 1990 för att efterlysa Stig Bergling i sovjetisk television, är inte fullständig: ”Han talade ryska, hade länge bott och arbetat i Moskva, var uttalad socialist, hade goda kontakter i diffusa sovjetiska och ryska nätverk, var fräck och okonventionell och allmänt en filur”. Men Isotalo har själv erkänt sitt samarbete med KGB (Newsmill 2009). Efter ett utpekande som desinformatör av dåvarande ÖB Bengt Gustafsson 1991 förlorade Isotalo ett förtalsmål mot denne.
