USA Den amerikanska valprocessen dras med en lång rad tvivelaktigheter. Det skriver Janerik Larsson, som redogör för några av systemets allvarligare brister och hur de olika parterna förhåller sig till dessa.
Den riktigt fundamentala politiska skiljelinjen i amerikansk politik handlar om avvägningen mellan central, federal makt och den makt som delstaterna ska ha över sina medborgares villkor. Det var den frågan mer än någon annan som utlöste den häftigaste debatten om president Obamas sjuk- och hälsovärdsreform.
Frågan om reformen var förenlig med den maktdelning som USA:s författning från 1789 föreskriver, avgjordes av Högsta domstolen precis innan årets valrörelse gick in i sin slutfas. Frågan avgjordes av HD:s ordförande på ett sätt som väckte en omfattande debatt.
Ur ett svenskt perspektiv är det inte helt lätt att förstå de mycket starka känslor som finns här i USA i denna fråga. Men om man betänker hur stort USA är och hur många invånare det finns (över 310 miljoner) är det inte så svårt att förstå hur stor kontrasten är till lilla Sverige som sedan 1500-talet haft en stark, central statsmakt som endast i ganska begränsad omfattning delegerar till landsting, län och kommuner.
Denna decentraliserade statsmakt i USA får konsekvenser. Nu när vi kan se tillbaka på det som i Sverige kallas ett presidentval så ska man vara medveten om några saker som gör att det amerikanska valet skiljer sig från svenska val till riksdag, landsting och kommuner.
För det första väljs medborgare till otroligt många fler politiska uppdrag i USA än i Sverige. Otaliga positioner tillsätts, till exempel skolstyrelser. Därtill kommer en lång rad folkomröstningar på delstatsnivå.
För det andra så finns det inte ens för presidentvalet en enhetlig, för hela USA gemensam valprocess. Trots den närmast osannolika skandalen kring presidentvalet 2000 som fick avgöras av Högsta Domstolen som avbröt omräknandet av mer eller mindre felaktiga röster i Florida har USA ännu inte fått en ordning som med mina (svenska) ögon uppfyller kraven på minimal demokratisk anständighet. Möjligheterna att manipulera valutfallet är fortsatt stora. Det finns flera skäl till detta.
Ett skäl är att hela valadministrationen är decentraliserad och överlämnad till företrädare för de politiska partierna. Någon rimlig garanti för oberoende från de direkta intressenterna finns således inte.
Ett annat skäl är att vallängderna görs upp på ett sätt som får en ordentlig svensk att baxna. Det ser olika ut i olika delstater, men i huvudsak handlar det om att man måste registrera sig för att få rösta. Redan det är i mina ögon något som kanske hade sitt berättigande för mycket länge sedan, men knappast idag. Det finns få delstater med delstatsövergripande vallängder, vilket gör att det nog är möjligt att rösta flera gånger om man skulle vilja. Det kanske inte är ett stort problem i praktiken, men…
Vidare behöver man inte identifiera sig på samma sätt som vi gör i Sverige när man röstar. Just den frågan har blivit föremål för en hel del debatt i USA. En del av den debatten har också gjort resan över Atlanten. Traditionellt har republikanerna verkat för en striktare ordning medan demokraterna historiskt har varit kända för valfusk. Delstaten Illinois, som helt domineras av demokraterna, är ökänd för detta. Inte minst döda har uppväckts och blivit väljare. Delstatens tidigare guvernör sitter i fängelse och han är inte den ende.
Det paradoxala är att en del svenska debattörer, som starkt identifierar sig med demokraterna, i media agiterat mot krav på det som i Sverige är ett minimikrav, alltså att en väljare nöjaktigt ska kunna legitimera sig.
Frågan är komplex, det ska erkännas. Det är sant att republikanska aktivister gjort vad man kunnat för att hålla nere valdeltagandet från grupper som man inte hyser förhoppningen om att få stöd från t ex svarta amerikaner.
Det sker mycket smutsigt på den kanten och så har det varit också inför årets val. Men det hindrar inte att man argumenterar för att valen ska organiseras så att de inte är så lättmanipulerade som de är idag.
Det finns inget som tyder på att valfusk idag är ett stort problem i USA. Det beror inte minst på att båda partierna på valdagen – och under förhandsröstningen – mobiliserat var sin armé av jurister som håller koll på vad ”den andra sidan” gör. Att döma av de rapporter som kom in under gårdagen har denna ”terrorbalans” inneburit att inget stort problem dykt upp. Dock vet man inte hur det gått till då vallängderna upprättats.
Professor Richard L. Hasen skriver i nyutkomna The Voting Wars. From Florida 2000 to the Next Election Meltdown (Yale University Press) om behovet av en riktig reform. Inget tyder på att hans önskan ska uppfyllas. Boken är intressant för den som inte bara vill delta i demokratiska vänsteraktivisters kamp mot en anständig ordning utan som vill ta del av en genomgång av alla de problem som finns här i den amerikanska demokratins kärna.
USA är ett mycket konservativt land. Författningen ruckar man inte på. Starka delstatsintressen slåss mot varje försök att skapa en nationell ordning. Tanken att just presidentvalet skulle kunna ha en egen, nationell ordning ter sig naturlig för mig – men det är en tanke som inte många amerikaner ens verkar överväga.
Istället är det domstolarna som i fall för fall ska lösa de tvister som uppkommer. Så var det exempelvis inför årets val. Domstolar hanterade då bland annat republikanska delstaters krav på att väljare skulle kunna legitimera sig. Men domsolar fick också ta ställning till frågor som uppkommit kring de röstningsmaskiner som används efter år 2000. Man har från federalt håll finansierat inköp av sådana maskiner. Maskinerna fungerar inte alltid så väl och det finns olika typer av maskiner. De ska sedan hanteras av personer med ringa kunskap om programmering etc. Bäddat för problem!
Jag passade på att under min Washington DC-vistelse träffa John Fortier som är valexpert på Bipartisan Policy Center, en tankesmedja som startats av republikaner och demokrater som förskräcks av polariseringen i amerikansk politik. Initiativtagarna har haft prominenta positioner i Washington DC under en tid då spänningarna var betydligt mindre och då förmågan att kompromissa var mycket större. Fortier har forskat kring de förändringar av representanthusets valdistrikt som genomförs efter folkräkningarna. Hans senaste rapport har titeln 2012 Redistricting: Will the House be More Polarized than Ever?
Genom att manipulera valdistrikten skapas ”säkra mandat”, alltså valdistrikt där den sittande innehavaren av mandatet kan vara ganska säker på att bli omvald. Det leder i sin tur till en polarisering, eftersom det i varje fall makthavande partiets företrädare kan välja alltmer extrema företrädare. Här finns förklaringen till en del av Tea Party-rörelsens framgångar inom det republikanska partiet.
John Fortier skulle – som jag – hellre se ett mycket mera välordnat valförfarande i USA. Men han menar att man både till höger och till vänster överdriver problemen. Till höger heter det att systemet möjliggör massivt valfusk, till vänster hävdas att varje försök till ordning innebär att man förhindrar svaga medborgare att rösta. Det finns en kärna av sanning hos båda, men den är mycket mindre än vad de som driver respektive agitation tycks tro. Det är också Richard L. Hasens ståndpunkt.
I svenska medierapporter brukar t ex Brennan Center ofta åberopas. John Fortier konstaterar att de kan ha delvis rätt, men att det är en klart vänsterradikal organisation med en egen agenda.
En annan fråga som diskuterats i år handlar om röstningsmaskinerna. Fortier menar att de stora inköp som gjordes för delstaternas räkning efter fiaskot 2000 inte lett till ett bra resultat.
Han påpekar också att det riktigt omfattande fuskandet säkert inte pågår i nationella val utan i de många mindre val som äger rum vid andra tillfällen än den dag i november vart fjärde år då presidenten väljs.
Kongressen har efter tisdagens val inte blivit mindre polariserad. Hur Barack Obama ska hantera den situationen är det ingen som vet. Time will tell.
Men inget tyder på att förfarandet i samband med valet 2016 kommer vara mera välordnat än 2012. Alla problem lär kvarstå. I USA ändrar man inte saker så lätt.