USA Vid sidan av den extrema kritiken mot president Obama som ofta ges stort medieutrymme, finns en rik flora av seriösa böcker som kritiskt går igenom vad som uträttats den senaste mandatperioden. Janerik Larsson gör nedslag i bokutgivningen inför valet.
Inför det amerikanska presidentvalet har det getts ut ett stort antal böcker. Det finns särskild anledning att uppmärksamma några av dessa som tittat närmare på hur president Barack Obama fungerat i sin roll som president.
Ett av de största politiska mysterierna i världen bortom USA:s gränser är hur det kommer sig att den republikanske utmanaren Mitt Romney står så starkt i opinionsmätningarna. Barack Obama borde vara självklar som president i ytterligare fyra år…
Så kan det bli. Det är när detta skrivs omöjligt att med hjälp av alla de opinionsmätningar som redovisas varje dag förutse de amerikanska väljarnas beslut den 6 november. Den osäkerheten förstärks av den 1700-talsprocess med elektorer som USA:s författningsfäder skapade. Tanken att i grunden ändra USA:s författning har hittills varit helt otänkbar i USA och har goda förutsättningar att förbli otänkbar. Så det blir sannolikt minst lika spännande och ovisst 2016.
Spådomarna nu berör också de mest osannolika utfall. Man kan tänka sig att en kandidat vinner elektorsmajoriteten men att den andre kandidaten får flest röster. Man kan tänka sig att elektorskollegier slutar i 269 – 269. Då ska representanthuset välja president – och senaten vicepresident. Romney/Biden i Vita huset?
Men bortom det dagsaktuella finns den intressanta frågan vad det är som de amerikanska väljarna vet, men som resten av världen inte har en susning om. Eller mera korrekt kanske: vad är det som medierna i resten av världen inte vill berätta för sina läsare/lyssnare/tittare ?
Det finns idag en gedigen litteratur som ger svaret på den frågan. Svaret kan sammanfattas såhär: Barack Obama var en oerhört orutinerad politiker när han valdes till president och han har haft stora svårigheter att sköta sitt jobb. Inte därför att politiska motståndare varit elaka mot honom utan faktiskt helt enkelt för att hans personliga egenskaper gjorde att han var mycket svagt rustad för det uppdrag som han fick i november 2008.
Några nerslag i denna rika, seriösa och tankeväckande litteratur illustrerar vad det handlat om. De böcker jag här tar upp är skrivna av personer som i flera fall haft stark sympati för personen Barack Obama, som tjusats av hans retorik och charm men som inte kunnat underlåta att kritiskt granska hur han skött sitt jobb.
Bob Woodward är ju ända sedan Watergate-avslöjandena i Washington Post den amerikanska huvudstadens mest välinformerade journalist. Hans förmåga att få tillträde även till de hemligaste diskussioner i maktens korridorer är legendarisk.
Hans senaste bok, som kom ganska nyligen, heter ”The Price of Politics” är är oumbärlig läsning för den som verkligen vill ha närkontakt med det politiska spelet i Washington DC. Det finns anledning varna potentiella läsare för boken: det är en bitvis oerhört detaljerad – och därmed för läsaren ganska tråkig – redovisning av förhandlingsspelet mellan Vita Huset och kongressen om USA:s ekonomiska politik.
En av den amerikanska huvudstadens mest mytomspunna företeelser är den årliga Gridiron-middagen. Jag blev själv bjuden på den en gång när jag bodde i Washington DC och en journalistvän var vänlig nog att ta med mig. Här möts de ledande journalisterna och de ledande politikerna. Presidenten är nästan alltid på plats och hans uppgift är att hålla ett roligt tal. 2006 var det alltså George W Bush som höll det talat. Woodward beskriver i bokens prolog hur det demokratiska partiets svar levererades av Barack Obama, då senator från Illinois sedan 14 månader men partiets älskling sedan han höll nomineringstalet för John Kerry på konventet 2004.
Woodward beskriver Obamas självironiska tal på Gridiron-middagen och noterade särskilt denna replik:
”I want to thank you for all the generous advance coverage you’ve given me in anticipation of a successful career. When I actually do something, we’ll let you know”.
Stort jubel! Woodward skriver att det i journalistiken bara finns två berättelser: dels ”Oh, the horror of it all”, dels ”Oh, the wonder of it all”. Obama var kvällens under… och två och ett halvt år senare hade han valts till USA:s president.
Det finns i den bokens långa, detaljerade genomgång av Obama-årens förhandlande om ekonomin en detalj som väckt stor uppmärksamhet och som kanske inte är sann – den har bestritts – men den bär sanningens prägel.
Under en fas i förhandlingarna med kongressen äger det rum ett telefonmöte. I Vita huset sitter Barack Obama vid sin högtalartelefon och håller ett allvarsamt ”tal” till de båda som sitter vid en annan högtalartelefon på Capitol Hill: representanthusets demokratiske ledare Nancy Pelosi och senatens demokratiske ledare Harry Reid. Pelosi och Reid tröttnar på Obama och trycker på MUTE-knappen så att de kan prata sinsemellan utan att Obama hör dem.
Där fångas ganska väl den bild av den i maktens amerikanska huvudstad desorienterade presidenten.
Den kanske vassaste och mest avslöjande boken om Obamas oförmåga som politisk ledare i politikens verklighet kom redan för mer än ett år sedan: Ron Suskinds ”Confidence Men”. En huvudperson i boken vid sidan om presidenten är hans ekonomiska rådgivare Larry Summers, vars stentuffa stil gjorde presidenten osäker. Bilden som tecknas är hur Obama söker skapa fred mellan sina rådgivare, vilket inte lider till beslut utan till komplexa processer.
Paul Volcker, den gamle riksbankschefen, säger i boken om Obama:
”Obama is smart, but smart is not enough. Leadership is another thing entirely, about knowing your mind enough to make real decisions, ones that last”.
Bilden av Obama handlar givetvis också om det som hänt i sak – och det som inte hänt – men psykologin är viktig för förståelsen för bilden av Obama. Bakom sin teleprompter är han ständigt denne lysande talare med välskrivna manuskript. Men amerikanerna nöjer sig inte med tal.
När det gäller Obamas psykologi fäste jag mig vid en liten detalj i New York Times-journalisten Jodi Kantors bok om herr och fru Obama: ”The Obamas – A Mission, A Marriage” Obamas sällsamma uppväxt, utan en pappa, utan en riktig familj gjorde honom till en i praktiken en mycket ensam människa. När han gift sig och fått barn hade han detta distanserade förhållande, skriver Kantor:
”Barack had begun fatherhood a near stranger to the rituals of family life, and initially she had to teach him basic things such as calling home every day from a trip. Barack, so rational, didn’t see the point of phoning if you had nothing to say”.
Maureen Dowd har i sin krönika i New York Times träffsäkert tecknat bilden av den ensamme, briljante presidenten:
”President Obama likes to be alone. When he speaks at rallies, he doesn’t want the stage cluttered with other officeholders. When he rides in his limo, he isn’t prone to give local pols a lift. He wants to feel that he doesn’t owe his ascension to anyone else — not a rich daddy, not a spouse or father who was president, not even those who helped at pivotal moments. He believes he could do any job in his White House or campaign, from speechwriter to policy director, better than those holding the jobs”.
Hans förtrogna från Chicago, Valerie Jarrett, blir i många analyser av Obamas illa fungerande Vita Hus en viktig delförklaring. Hon vaktar över Obama, håller andra rådgivare på distans och söker fylla en roll som hon med sin obefintliga kunskap om politik utanför Illinois inte kan fylla.
En förklaring till Obamas inte särskilt övertygande insatser i debatterna med Romney kan finnas just här: Obama är lysande när han talar till en publik där ingen har möjlighet att replikera. Ställd inför en debatt byggd på dialog är situationen en helt annan.
I förra veckans utrikespolitiska debatt var Obama bitvis nästan lika arrogant som Joe Biden var i sin debatt mot Paul Ryan. MSNBC:s Rachel Maddow, som hör till yttersta vänstern i amerikansk TV, konstaterade nöjd att presidenten använde ”very, very overtly patronizing terms”. Frågan är hur vinnande den stilen är.
Steget mellan den lysande retoriken och den faktiska politiken är det som rader av författare nu kritiserat honom för.
Inte ens den mest entusiastiskt Obama-hyllande författaren jag stött på, Michael Grunwald i ”The New New Deal: The Hidden Story of Change in the Obama era” kan undgå att ta upp presidentens ledarstil:
”My sources mostly describe the same cerebral, low-blood-pressure, somewhat aloof alpha male. They marvel at his uncanny ability to boil down a meeting to its essence”. Men: ”There’s something vaguely enigmatic about their boss. He’s so modulated, so left-brain, so unruffled. They admire him, but they’re not sure they truly know him”.
Litteraturen kring Obamaadministrationen handlar också om hur de miljarder som finansdepartementet strödde ut hanterades på allt annat än tillfredsställande sätt. Den tuffe åklagaren Neil Barofsky skriver i ”Bailout” om detta.
Många har i olika sammanhang skrivit om förvåningen över att inga av de människor i finansvärlden som ansvarade för den gigantiska finanskrisen hamnat inför domstol.
Från vänster har Obamas misslyckande beskrivits av bland andra Joseph Stiglitz i ”Freefall: America, Free Markets, and the Sinking of the World Economy”, och av Michael Hirsh i ”Capital Offense: How Washington’s Wise Men Turned America’s Future Over to Wall Street”.
När jag talar med mina vänner i den amerikanska huvudstaden är de, trots att de är trogna demokrater sedan decennier och aldrig skulle kunna rösta på en republikan, väl medvetna om hur svag Obama varit som president. Men de har sökt förklara för mig att Barack Obama säkert lärt sig en hel del under dessa fyra år. Det blir bättre framöver.
Det kommer vi kanske att kunna avgöra 2016.