DEBATT Ett regionalt frihandelsavtal skulle fylla en viktig funktion för att uppnå stabilitet och tillväxt i Arktis. EU som mottagare av Nobels fredspris bör gå i bräschen för en sådan handelszon. Det skriver Joakim Rönnbäck, LUF.
Mycket negativt har med rätta sagts om den märkliga timingen i att EU fick Nobels fredspris. Utdelningen av priset är däremot värt tankar kring hur fred uppnås och upprätthålls. EU:s betydelse för fred på kontinenten motiveras med att politisk och ekonomisk integration tycks ha ersatt strider i vad som tidigare var en mycket våldsam del av världen. Den akademiska debatten om handel föregår fred eller om det tvärtom kommer att fortgå. Men utifrån dagens kunskap tycks ett antal grundsatser i en liberal utrikespolitik stärkas.
Liberala samhällsvetare har länge lyft betydelsen av interdependens, det ömsesidiga beroendet för en varaktig fred. Om inte varor korsar gränserna kommer soldater att göra det, som 1800-talsekonomen Frédéric Bastiat har skrivit. Ekonomiskt samspel över gränser minskar det upplevda avståndet till den andre och höjer kostnaderna för konflikter. På samma sätt kan ökad politisk samverkan mellan länder förändra logiken i diplomatin. Täta kontakter missgynnar ofta konfliktfyllda diplomatiska förhållningssätt.
Lärdomen från exemplet EU behöver inte vara att just Europeiska unionen har hittat någon optimal formel för fred. Oroligheterna i eurokrisens spår talar mot detta. Men om en region som tidigare har präglats av realpolitiska spänningar har kunnat förändras genom handel och samverkan, kanske andra också kan göra det.
Vid sidan av regioner som Arabiska halvön och Sydkinesiska sjön finns det allt större anledning att ta säkerhetshoten i Arktisregionen på allvar. Ett allt mer aggressivt förhållningssätt från kringliggande stater med avseende på exempelvis naturgas åskådliggör att ekonomiska, geografiska och ekologiska tvister kan komma att tillmätas större betydelse. Flera studier har pekat på att stora mängder oexploaterat fossilt bränsle finns i regionen. Där dessa går att exploatera behöver de aktuella staterna förhålla sig till starka intressen, liksom till varandra.
På samma sätt pekar den ökade militära närvaron norr om polcirkeln på att utvecklingen är värd att ta på allvar. Natos styrkors många övningar i Nordnorge och talet om en ny militärbas på Grönland talar sitt tydliga språk. Ett Arktis med smältande isar, naturgas och kortade sjövägar är av säkerhetspolitisk betydelse.
En regelrätt konflikt mellan regionens stater känns lyckligtvis osannolik. Upprustning och osämja innebär däremot ett ökat risktagande som om inte annat tar militära resurser i anspråk och kan blockera lösningen av andra problem. Något som är särskilt problematiskt till följd av hoten mot regionens ekosystem.
Mot bakgrund av detta och lärdomarna från EU finns det alla skäl att värdesätta det ryska WTO-medlemskapet. Om Ryssland fogar sig efter internationella handelsöverenskommelser lär den ekonomiska interaktionen inom kort öka. Vidare bör vänner av fred hoppas att EU:s handelsförhandlingar med Kanada faller väl ut. Om parterna når ett avtal kan ramarna för detta möjligen även utgöra grunden för ett nytt handelsavtal med USA. En utveckling där fler och fler intressenter i Arktis lyckas sluta handelsavtal vore glädjande.
Den politiska samverkan kring Arktis sker exempelvis genom Arktiska rådet, för tillfället under svenskt ordförandeskap. Det är lätt att den säkerhetsintresserade förvirras av att organisationens dagordning präglas av miljöfrågor och naturfolks rättigheter. Säkerhetspolitiskt bidrar detta däremot till just den typ av pågående mellanstatlig dialog som fredsforskningen föreskriver.
Om befintlig diplomati kring handel och gränsöverskridande samarbete misslyckas eller effekterna uteblir kan det bli läge att finna andra samarbetsformer. För att uppnå stabilitet och tillväxt skulle exempelvis ett regionalt frihandelsavtal fylla en viktig funktion. Målsättningen om arktisk frihandel är redan uttryckt av till exempel Kanada och Sverige. Planerna på en Medelhavshandelszon (MEFTA) skulle kunna tjäna som förebild för Arktis. EU och dess medlemsländer bör gå i bräschen för ett sådant. Kan hotet om ett naturresursernas nollsummespel ersättas med ömsesidigt tjänande handel, skulle fredspristagaren säkerligen växa i många kritikers ögon.
