Det är måndag morgon den 20 september 2010, dagen efter riksdagsvalet. Jag och en kollega besöker huvudkontoret för en av de svenska storbankerna. Vi håller på med ett forskningsprojekt om driftsäkerhet i bankens IT-system, men när vi börjar småprata med våra värdar inser vi att de har annat att tänka på.
”Nu måste vi ta med Sverigedemokraterna i riskhanteringen”, säger de halvt på skämt, halvt på allvar. För det som gör att vi kan dra våra VISA-kort dygnet runt i butiker över hela världen är inte bara programvara, backup-rutiner och optiska fiberkablar nedgrävda i marken. Det är också människor. Ganska många av dem kommer från andra länder. Vissa är bara här kortare perioder – man brukar flyga in indiska programmerare som normalt arbetar på distans för att de ska få en bättre känsla för sina kolleger och för systemen som de jobbar med. Det minskar risken för misstag och kostsamma driftavbrott. Andra är här för att stanna – en civilingenjör, vars arabiska modersmål inte hindrade honom från att ta examen på KTH, ansvarar för alla bankomater i landet. Men valresultatet sänder uppenbarligen kalla kårar längs denna Sveriges finansiella ryggrad.
Migrationens kraft – därför behöver vi öppna gränser
Norberg & Segerfeldt
migro/Hydra förlag, 2012
Jag påminns om episoden när jag läser Norberg & Segerfeldt, som på en bokstavligen svart sida mellan tredje och fjärde kapitlet i Migrationens kraft har stoppat in en dystopisk novell i fem stycken. När alla utrikes födda har deporterats kollapsar ekonomin och det blir kravaller på gatorna. SD-regeringen hade inte tänkt så noga på vilken roll invandrarna spelar i samhället…
Men låt oss börja från början. Migrationens kraft är en angelägen bok. I tider av kris och ekonomisk nedgång är det alltför många som ropar på protektionism och självtillräcklighet – till och med sådana som egentligen vet bättre. Därför borde den systematiska genomgången av fördelarna med friare migration utgöra en välkommen tankeställare i debatten. Att den som väljer att lämna sitt hem och utvandra till ett annat land tror sig ha något att vinna på det är uppenbart. Om den genomsnittlige afrikanen får komma till Sverige och ”bara” får en lön motsvarande existensminimum så är det ändå fem gånger bättre än i hemlandet. Och om man vågar lyfta blicken och se den omdiskuterade barnfattigdomen i ett globalt perspektiv så kan man läsa sig till att tiotusentals spädbarn årligen räddas till livet eftersom föräldrarna flyttar från ett fattigt land till ett rikt.
Något mindre uppenbart är det att även de som stannar kvar tjänar på utvandringen. Därför är det glädjande för den som likt undertecknad har fått lära sig om brain drain i skolan att den som utvandrar minskar utbudet av arbetskraft i sitt hemland och därmed bidrar till ökade lönenivåer för dem som stannar kvar. Norberg & Segerfeldt konstaterar att pakistanier och filippinier har fått lönelyft med en tredjedel – klart bättre än den svenska avtalsrörelsen. Dessutom är utvandring inte längre nödvändigtvis för alltid. Brain circulation är ett mer relevant begrepp i en värld där 60 000 IT-specialister årligen flyttar hem till Indien igen. Än viktigare är dock de pengar som utvandrarna skickar åter till hemlandet: 440 miljarder dollar årligen. Det är tre gånger mer än det globala biståndet, men sannolikt mer än tre gånger bättre eftersom det går direkt till de behövande utan att passera någon korrupt stat.
Mest ifrågasatt är nog ändå vinsten för det land dit invandringen sker. Men det faktum att invandringen har blivit en statsfinansiell utgiftspost i Sverige sedan arbetskraftsinvandringen minskat och flyktinginvandringen ökat är bara en liten del av sanningen. Här gör Migrationens kraft en verklig folkbildningsinsats. För det första så kan även statsfinanserna gynnas av invandring – så är det i USA och Australien och så var det i Sverige före 1980. För det andra är samhället större än staten.
Invandring skapar tillväxt. En studie pekar på att 1 procent ökning av befolkningen genom migration ökar BNP med 1,25–1,5 procent och medför ökad utrikeshandel, rörligare arbetsmarknad och fler företag. I den mån som invandring påverkar lönenivån för den infödda arbetskraften nedåt så är det en mycket liten effekt.
Tidskriften the Economist skrev nyligen om en tilltagande oro bland ekonomer för att dagens innovationer inte förmår leverera ekonomisk tillväxt i samma tempo som förr. Appar och 140 tecken långa meddelanden verkar inte ge lika stora produktivitetsvinster som elektrifiering och avloppsledningar gjorde för ett sekel sedan. Mot den bilden finns en del att invända, till exempel att det tar tid för ny teknik att nå sin produktivitetstopp. Men oavsett vilket så är vår krisande värld i stort behov av ökad tillväxt.
Det är lätt att tro att det inte längre finns några genvägar till stora extensiva tillväxtökningar, nu när kvinnor är en del av arbetsmarknaden i hela den civiliserade världen, nybyggarna har nått den amerikanska västkusten och begåvade men fattiga människor kan läsa annat än teologi vid universiteten. Då glömmer man migrationens kraft. Norberg & Segerfeldt konstaterar att varor, kapital och tjänster trots tullar färdas relativt obehindrat världen över – men arbetskraft stängs in där den råkade födas. Om arbetskraften världen över tilläts bege sig dit där den skulle göra mest nytta, om alla världens länder hade fri in- och utvandring, så skulle världsekonomin växa till ungefär det dubbla!
Så vad väntar vi på? Tragiskt nog tycks den svenska diskussionen om fri invandring vara på väg att dö i sin linda. Kanske handlar det om rädsla för förändringar i det svenska samhället. I bokens sista kapitel analyserar författarna det svenska integrationsmisslyckandet. Deras förslag till lösning – flexiblare regler på arbetsmarknaden, sänkta skatter och sänkta bidrag – är inte precis svensk mittenpolitik. Men om vår omhuldade sociala modell låser in invandrare i utanförskap, om den hindrar vår egen ekonomiska tillväxt och om våra stängda gränser dödar tusentals modiga migranter varje år – borde vi då inte reformera systemet och öppna gränserna istället?
