”Om jag ändå hade haft sonarbojar att gödsla med, ropade han till sig själv inombords, och mindes hur han som chef för dåvarande krigsförbandsledningens sjöstridsavdelning hade blivit tvungen att rekommendera avveckling av sonarbojarbåtarna efter försvarsbeslutet 2000.”
Texten ovan säger ganska mycket om den rådande försvarspolitiken och de resultat som politiken medfört på operativ nivå. Tyvärr ingen upplyftande läsning, som lämnar en bitter eftersmak.
Citatet kommer från kortromanen Korridoren till Kaliningrad, skriven av Johan Wiktorin, ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademin. Istället för att presentera statistik på minskade budgetanslag, undermålig beredskapsförmåga och utdaterat försvarsmateriel, gör Wiktorin en lite annorlunda ansats för att närma sig problemen med den svenska försvarsförmågan. Genom att skriva om säkerhetspolitik i skönlitterär tappning gör han att känslan av tillgänglighet och förståelse ökar, speciellt för läsare som normalt inte är särskilt insatta i försvarsfrågor.
Johan Wiktorin
Kungliga Krigsvetenskapsakademin, 2013
Berättelsen utspelar sig mellan 28 maj till 7 juli år 2015, en inte allt för avlägsen framtid från i dag, där statsministern är kvinna och försvarsministern man, och där Ryssland ökar sin militära närvaro i Östersjöregionen. Ryska påtryckningar mot Litauen destabiliserar omgivningen när Ryssland vill säkerställa sina transporter av resurser till Kaliningrad. I det politiska tumultet dras även Sverige in, vilket givetvis skapar både förvirring och efterfrågan på politisk handlingskraft.
När den svenska beredskapen höjs, som ett svar på den begynnande krisen i regionen, börjar man kunna skönja de problem och brister som flera års nedrustning av försvaret har skapat. Det saknas utbildad personal för de olika försvarssystemen och en betydande mängd materiel är på reparation eller service. Den politiska ledningen reagerar med förvåning över den bristande försvarsförmågan och att den numerära andelen tillgängliga operativa förband förefaller vara en droppe i havet, jämfört med den stora grannen i öst.
Utöver de rent operativa brister som kommer fram, berör Wiktorin de diplomatiska relationerna, spelet bakom stängda dörrar och vilka som faktiskt är beredda att vara med att leka eller inte. Det är vid inte självklart att Sveriges ”allierade” är beredda att ge sig in i ett eskalerande scenario med högst osäker utgång. Sverige må ha en egenhändigt nedplitad solidaritetsförklaring, men den är de facto ingen garanti för militär hjälp.
Försvars- och säkerhetspolitik är ett komplext område som i de flesta fall kräver stor sakkunskap, vilket medför att trösklarna förblir höga vid diskussioner om kvantitativa detaljfrågor och tekniska specifikationer. Detta hindrar inte att den folkliga debatten istället borde handla om de ideologiska ställningstaganden som ligger till grund för varför vi skall ha ett försvar. Först när vi besvarat den frågan kan vi tala om hur många stridsvagnar som ska vistas i förråd på Gotland eller hur många JAS Gripen som kan lyfta i händelse av kris.
Johan Wiktorin är en skarp och duktig författare. I Korridoren till Kaliningrad visualiserar han en komplicerad, säkerhetspolitisk problematik på ett attraktivt sätt.
En fråga genomsyrar hela boken, och det är också den som griper sig fast när jag skriver denna recension: Vart är vårt försvar egentligen på väg? Svaret måste handla om militära allianser(läs Nato). Är det verkligen hållbart att, i en tid av ständig förändring och tvära kast, fortsätta hävda neutralitetspositionen även om den kan äventyra vår förmåga att säkerställa rikets säkerhet? Ensam står sällan stark och det gäller nog även i detta fall, hur man än vrider och vänder på det.
