TYSKLAND Efter katastrofen i Fukushima står det nu klart att Japan avvecklar sin kärnkraft till 2040. Men rädslan för havererande kraftverk har fått konsekvenser även i Europa. Katarina O’Nils berättar om hur den japanska katastrofen påverkat energidebatten i Tyskland, som beslutat om en ännu snabbare avveckling.
Långt ifrån vargavintrar med tillkommande elpriser, på en sidogata intill en av Berlins största gator, sitter en gulröd klisterlapp fäst på en stolpe. Något undanskymd och inget som de förbipasserande turisterna ägnar sin uppmärksamhet. Förmodligen är symbolen för många främst en relik ifrån sjuttiotalet, förvisso nyligen återuppstånden, men nu till synes överflödig.
De tyska ”atomkraft, nej tack”-demonstranterna fick som de ville. Efter kärnkrafthaveriet i japanska Fukushima i mars 2011 har Tysklands koalitionsregering beslutat att stänga ned landets kärnkraftsindustri. Till år 2022 ska allt vara avvecklat. Med det följer en hel del stora förändringar för landet att ta hänsyn till, något som i högsta grad även påverkar omvärlden.
Trots att det tyska beslutet fattades redan i fjol har kärnkraftsfrågan ånyo blivit aktuell för Sveriges del. I slutet av sommaren kom nämligen Vattenfall AB:s (med två nu nedlagda kärnkraftsverk i Krümmel och Brunsbüttel, Tyskland) ansökan om att ersätta två av de befintliga svenska reaktorerna.
Vattenfall meddelade att det här är ett led i att analysera förutsättningarna inför eventuell investering i nya reaktorer. Därefter har Strålsäkerhetsmyndigheten påbörjat arbetet med att ta fram nya föreskrifter för kraven på en ny reaktor i Sverige. För Tyskland gäller det nu, efter beslutet om avvecklingen, att snabbt försöka minska sitt ökade behov av smutsig kolkraft (som utgör ungefär 46 procent av hela elproduktionen).
Tysklands beslut efter tsunamins framfart i Fukushima baserades i mångt och mycket på folkets oro och krav. Något som kan anses helt riktigt i en modern demokrati. Men det var trängda politiker, i sin tur oroliga för vad väljarna skulle tycka, som gick med på en stängning av sin stora energiförsörjare. Man fokuserade främst på att ge folket ett datum och en av Europas mest centrala industrinationer gjorde sig därmed bland annat ännu mer beroende av Ryssland och dess naturgas.
Samtidigt verkar Sveriges kärnkraftsindustri ta steg framåt mot modernare lösningar. Man var snabb redan förra året med att lyfta framstegen i landet och jämföra med Tysklands ryckiga beslutsfattande. I Sverige – framför allt på vänsterkanten – ser man ofta på den tyska nedläggningen av kärnkraftsverk som framtiden. Men i realiteten tycks det ökade behovet av kolkraft tynga Tyskland och under början av hösten har en del rapporter synts om innovativa forskningsförslag därifrån. Nya energikällor i kombination med gammal teknik ska bli nyckeln för tysk elförsörjning när kärnkraften läggs ned, skriver bland andra Sveriges Radio.
Sverige har också sina problem inom energiförsörjningsområdet, både inför framtiden och i nuvarande läge. Solkraften ligger fortfarande långt efter många länder, exempelvis Tyskland, och forskare inom området anser att mycket beror på politisk ovilja. Men i stället för att fastna vid huruvida solkraften får medel eller ej kanske debatten borde vidgas till att fråga vad som egentligen är bästa framtidsutvecklingen av vår energiförsörjning.
Ett sådant bidrag till debatten är Maria Erikssons Dubbelspelet – så höjde politikerna elpriset, skyllde på marknaden och lät dig betala (Timbro) som publicerades tidigare i år. Där visar Eriksson att medan kostnaden för elproduktionen legat på en förhållandevis stabil nivå, och endast stigit 15 tillfällen sedan 70-talet, har elskatt och moms gått upp 123 gånger (Erikssons siffror genom SCB och Energimyndigheten).
I Sverige gör de höga elpriserna samhället en björntjänst, men ingen pratar om det. Svenska företagare blir i samband med detta inte lika benägna att satsa på expansion och tillväxt, och svenska företag flyttar sin verksamhet utomlands. Maria Eriksson skriver också att oavsett färg på regeringen så försöker man kontrollera konsumenterna. ”Högre energiavgifter blir en stimulans att spara energi”, sa Socialdemokraterna redan 1975. Något i den stilen skulle de flesta partier även kunna säga i dag, konstaterar Eriksson.
Det tyska samhällets inställning till kärnkraft har länge varit splittrad hos både invånare och politiska beslutsfattare. Ett fåtal olyckor har inträffat i Tyskland; alla mellan åren 1975-1987 (närmare bestämt fyra, varav ett verk lades ned på grund av skadorna). Mellan 1957 och 2004 driftsattes ungefär 110 kärnkraftverk, en siffra som inbegriper både kärnreaktorer för energiproduktion och forskningsreaktorer. Just forskning runt kärnteknik är också vad Tyskland får fortsätta med, eftersom den står utanför ”lagen om fredlig användning av kärnenergi och skydd mot dess risk” (Atomgesetz) som trädde i kraft den 1 januari 1960. Lagen innebär att all Tysklands användning av befintliga kärnkraftverk är tidsbegränsad och att inga tillstånd ges för byggnation av nya.
I flera nummer av tyska Der Spiegel rapporteras återkommande om kärnkraften. Ungefär samtidigt som svenska Vattenfall kom in med sin ansökan om nya reaktorer skrev man i Der Spiegel om kärnkraftsindustrins världsvida nedgång. Tyskland tittar just nu mycket på Kina och Japan som efter olyckan i Fukushima lagt om stora delar av sin energipolitik. Men är det rätt metod att tillämpa? Tyskland har inte samma geografiska läge att ta hänsyn till. Ändå är den tyska tilliten till kärnkraft som energislag uppenbart låg. Och samtidigt offrar man mycket i kolets smutsiga användning, vilket inte känns som en framgångsfaktor.
Tsunamin och Fukushima fick Japan och Tyskland att göra politiska u-svängar, men vilka blir egentligen konsekvenserna? Tyskland gör sig beroende av andra länder och tillfälligtvis smutsigare energialternativ. Nu måste Tyskland bygga ut andra medel för energiförsörjning, förnybar energi – inte helt sällan även den i anknytning till andra länder. Det ligger en stor utmaning i att hinna få tillräckligt med el till 2022 när kärnkraften ska vara helt ur drift. Om alla länder skulle avveckla kärnkraften i dag, var bygger vi då nästa energiförsörjare i morgon?
Medan en återvunnen symbol för motstånd till kärnkraft bleknar på en stolpe i centrala Berlin får ämnet ny växtkraft i Sverige. Frågan är nu om samma argument för kärnkraften kommer att återvinnas, eller om politiker och väljare tjänar mest på att förnya sig.
