SYDSUDAN I juli upplöstes Sydsudans regering efter bara två år av självständighet. Nu ska en ny regering bildas i Afrikas yngsta nation, men processen är kantad av vapenskrammel, etniska motsättningar och oljekonflikter. Om det skriver Bengt Nilsson.
De få medborgare i Sydsudan som har tillgång till en teve fick en smärre chock den 23 juli när de bänkade sig i soffan för att titta på nyheterna. Studioreportern meddelade att president Salva Kiir Mayardit hade upplöst regeringen och sparkat några av landets allra tyngsta politiker. Förvirring och undran övergick snabbt till spekulationer och konspirationsteorier. Det här var kulmen på en maktkamp som länge hade grott i detta världens nyaste land som helt nyligen har firat sitt tvåårsjubileum.
De två tyngsta namnen bland de avskedade politikerna var Riek Machar och Pagan Amum. Den sistnämnde hade fram till dess varit generalsekreterare för det statsbärande partiet Sudan People´s Liberation Movement, SPLM. Han har i likhet med andra prominenta personer inom rörelsen en gedigen bakgrund i den väpnade kampen. Han deltog i det 22 år långa inbördeskriget som till slut resulterade i att Sudan delades och den nya staten Sydsudan skapades.
Han anklagas nu av president Salva Kiir för att ha försnillat pengar och spridit etniskt hat. Han påstås ha konspirerat mot regeringen och är belagd med reseförbud. En undersökning ska formulera anklagelserna mot honom och tills vidare får han inte ens lämna huvudstaden Juba. Flyktrisken bedöms uppenbarligen som stor.
När Sydsudan blev självständigt bildades en regering som skulle spegla den etniska mångfalden i landet. Det var inget nytt grepp, samma tänkande hade präglat gerillan Sudan People´s Liberation Army som skapades 1983 och tog till vapen mot regeringen i Khartoum. Viktigast var att de tre största stammarna i landet, dinka, nuer och shilluk skulle vara representerade. Det var dock ett resonemangsäktenskap som inte kunde dölja de urgamla motsättningar som i alla tider har fått dessa tre grupper att falla varandra i strupen.
När den nya regeringen tillträdde väntade de pessimistiska skeptikerna bara på att konflikten skulle komma upp till ytan. Vilket den nu alltså har gjort.
Bland det storvilt som brutalt fälldes av president Salva Kiir i somras är Riek Machar den verklige tolvtaggaren. Han tillhör nuerstammen och var under 1980-talet SPLA-ledaren John Garangs närmaste vapenbroder. Shillukledaren Lam Akol var den tredje musketören i gerillan och tillsammans kunde de med fog hävda att de representerade södra Sudans förtryckta folk.
Att befria södern från Khartoums repressiva styre var det överordnade målet för den militära kampen. Vad den skulle utmynna i fanns det dock redan från början delade meningar om. John Garang, som var dinka – södra Sudans största stam – var tydlig med sin målsättning. Han eftersträvade inte en delning av landet. Han ville skapa det han kallade New Sudan. Ett sammanhållet land fritt från etnisk intolerans och muslimsk chauvinism. Han aspirerade på att bli det nya Sudans president.
Den ambitionen sågs av de flesta som fullständigt orealistisk. De svarta, ickemuslimska människorna i södern hade i alla tider diskriminerats av de mer ljushyllta muslimerna i norr. Att en svart man från träskmarkerna skulle leda det land som räknade sina anor tillbaka till faraonernas tid var närmast skrattretande för noblessen i huvudstaden.
Riek Machar insåg det, och han förstod också att konflikten mellan de tre stora stammarna i södern skulle blossa upp i samma ögonblick som den gemensamma fienden, regeringen i Khartoum, var besegrad.
Kriget krävde starka allierade. SPLA var beroende av försörjningsleder och vapenanskaffning. Etiopien under den diktatoriske översten Mengistu Haile Mariam – mannen som gav afrostalinismen ett ansikte – blev SPLA:s närmsta bundsförvant. Men när Sovjetunionen kollapsade 1991 drogs Etiopien med i fallet. Mengistu flydde till Zimbabwe, stödet till SPLA upphörde och gerillan drabbades av sin värsta kris dittills.
Då deklarerade Riek Machar att han bröt med John Garang. Han bildade sin egen gerilla och började bekämpa sin forne vapenbroder. Den kampen kulminerade med massakern i staden Bor, en dagsresa norr om Juba. Drygt 2 000 civila, de flesta dinka, mördades av Machars nuerdominerade armé. Därefter anslöt sig Machar till fienden i Khartoum, blev officiellt vicepresident men lämnade den posten 1999. Han slog sig ned i oljedistriktet i södern och skapade en milisgrupp som sålde sina tjänster bland annat till svenska Lundin Oil.
När freden slöts 2005 skapades en interimsregering i södern. John Garang var inspirerad av Machiavelli och ville hålla sina fiender nära sig. Han blev själv president men bjöd in Riek Machar till samarbete. Strax efter det att fredsöverenskommelsen hade undertecknats omkom Garang i en helikopterolycka. Då tog Salva Kiir – även han dinka – över som president. Riek Machar blev vicepresident och bidade sin tid. Ingen tvivlade på att han siktade på landets högsta ämbete.
Lam Akol, en av grundarna av SPLA klev av och bildade ett oppositionsparti. Splittringen bland de män som hade startat det långa inbördeskriget och sågs som arkitekter i byggandet av den nya staten var nu total. När John Garang dog så dog även idén om ett sammanhållet New Sudan. I den folkomröstning som hölls 2011 röstade över 98 procent för en delning av landet.
Den nionde juli 2011 föddes Sydsudan. Landets nya ledare drabbades genast av en våldsam fartblindhet. De flesta oljefälten hade tillfallit den nya staten, miljarderna strömmade in i statskassan. Men det mesta strömmade ut lika snabbt. Sydsudan blev världsmästare på korruption. På kort tid försnillades motsvarande 26 miljarder kronor. Hur många toppolitiker och höga tjänstemän som hade fingrarna i syltburken vet ännu ingen. Dessa missförhållanden bildar en effektfull fond till den förlidna sommarens dramatiska utrensningar.
Den troligen viktigaste parametern i sammanhanget är det val som är annonserat till 2015. Riek Machar offentliggjorde för inte länge sedan att han ämnade utmana Salva Kiir om ordförandeskapet i SPLM och om presidentskapet. Genom att avskeda honom tror sig Salva Kiir ha neutraliserat sin främste rival. Men Machar är en politisk överlevare av gigantiska mått. Det är inte sannolikt att han kommer att lägga sig platt på grund av den turbulens som nu råder. Mer troligt är att han mobiliserar anhängare i landet. Det finns en mycket stark tradition i Sydsudan av att lösa konflikter med våld. Konflikten mellan Salva Kiir och Riek Machar kan lätt tolkas som en konflikt mellan dinka och nuer. Och det kan betyda inbördeskrig.
Nu ska en ny regering bildas och den har redan innan den tillträder bordet fullt av olösta problem. Etniska strider rasar inom landet. Sudan skramlar ständigt med vapnen på grund av ouppklarade gränstvister. Oljan och transporten av densamma genom Sudan är en ständig huvudvärk. Sydsudan befinner sig i djup kris och har inte råd med den här sortens politisk gyttjebrottning.
Man måste vara stor optimist för att kunna se ljust på Sydsudans framtid.