VATIKANEN Efter att påven Benedictus XVI meddelat sin avgång har hela världens medier riktat blickarna mot Vatikanstaten. Katolicismen är i gungning, skriver några tidningar. Påven är trött, skriver andra. Katarina O’Nils kommenterar mediernas reaktioner och debatten i stort.
Den som söker skall finna: att påven är gammal och trött. Den ingången har flera tidningar och tevekanaler världen över när de rapporterar om påven. Meddelandet om påven Benedictus XVI:s avgång har nämligen riktat uppmärksamheten mot honom – och den kommer från hela världen.
I den mediegranskning som uppstår presenteras högt och lågt, gammalt och nytt. Många kommentarer handlar antingen om vad som orsakat påvens beslut att abdikera eller lyfter frågan om nästa påve. Blir det eller blir det inte en europé? Borde påven vara kvinna?
I Sverige tycks debatten emellertid ha glidit in på spåret huruvida vi är religionstoleranta eller bara raljanta. I en kanal aktar man sig noga för eventuella snedsteg som kan göra så att man kallas något i stil med religionshatare. Medan man i nästa snarare är extrem åt andra hållet blir plump snarare än lustig.
Bo Inge Andersson kan nog betraktas som ett exempel på det senare. Kanske är intentionen god, men den når inte fram, istället känns artikeln närmast bisarr. Han skriver i en kommentar på SVT att ”Skandalernas påve avgår” och inleder med en redogörelse för påvens tidigare inblandning i Hitlerjugend, för att sedan övergå till skandalerna som läckt från Vatikanen under Benedictus XVI tid som påve.
Transparens i all ära, men vad är egentligen tanken med artikeln? Att låta oss upptäcka genom att avtäcka påvens närhet till (redan kända) skandaler?
Bo Inge Andersson skriver att det inte är påvens avsikt att splittra katolska kyrkan. Men Andersson själv tror att det faktiskt kan bli så ”när konservativa och ’liberala’ ska enas om en ny påve”. Skulle diskussionen mellan konservativa och liberala (som Andersson av någon anledning väljer att markera med citationstecken) verkligen splittra katolska kyrkan? Kan inte istället samtalen som kommer ur påveavgången vara ett bidrag till förändring av förlegade åsikter och beteenden som står på ovetenskaplig grund?
Ett liknande porträtt ges i Svenska Dagbladet där man trycker på att påven egentligen aldrig ville bli påve. Återigen står Hitlerjugend, skandaler och ofrivilligt ledarskap i fokus. Det är klart att påven framstår som ond om man gör en lista på alla problem katolska kyrkan har och håller honom ansvarig för det. Rättvist?
En annan bild ges i Dagens Nyheters ledarkolumn där Erik Helmerson skriver om påvens avgång i ljuset av katolska kyrkan och dess dryga miljard medlemmar som för tillfället står ledarlösa. Precis som Helmerson skriver så kommer vi nog tyvärr inte att få se en ny tid som öppnar upp för preventivmedel, fri abort och kvinnliga präster. Men att vi skapar utrymme för sådana samtal är steg på vägen.
Utan att fördöma katolicismen måste man kunna kritisera den. Precis som att all världens system, samhällen och människor mår bra av utveckling så mår religion bra av att finnas ute i ljuset och diskuteras.
Tyska och engelska media har en mer skämtsam inställning till påven och katolska kyrkan. Där är man inte lika rädd för att verka för politiskt inkorrekt. Fördelen med ett sådant förhållningssätt är att fler vågar närma sig diskussionen. För bakom den humoristiska fasaden lockas djupare frågor fram.
I The Times skriver Sarah Vine: ”I speak Italian and can handle Berlusconi, make me the next Pope” (13/2). Hon har utformat sin artikel som en ansökningshandling där hon radar upp skäl till varför hon skulle passa som påve. Kanske inte den mest informativa artikeln, men effekten kan ändå bli att läsaren funderar mer om nuvarande system verkligen är bäst lämpat för vår moderna tid.
Ett av svenska mediers bidrag till diskussionen var att man kunde ”chatta med författaren och katoliken Marcus Birro”. Sådan chatt är till för att etablera kontakt mellan allmänheten och en expert, politiker eller kändis.
Birro inledde chatten med att skriva: ”God eftermiddag. En omtumlande dag för katoliker världen över. En något mindre turbulent dag för det sekulariserade Sverige får man förmoda… Om någon vill fråga något rörande detta så sitter jag här en stund. Väl mött.”
En trevlig ingång, men med en vass underton.
För det går inte att, och man ska inte heller, nonchalera religionens inflytande i samhället. Det kan Sverige i viss mån behöva jobba på så att inte samtalen blir begränsade. Men man ska heller inte behöva vara rädd för att uttrycka sitt avståndstagande till tro och religion i en balanserad diskussion.
Fortsatta samtal och transparens är viktiga komponenter i vår utveckling. Med påven Benedictus XVI:s avgång i spetsen kanske vi redan nu står inför en moderniserad kyrka som bättre passar den moderna tiden. Det kan nog alla, både konservativa och liberala, hålla med om vore bra.