Med stort engagemang och hopp om en bättre framtid har ett antal kvinnor bidragit till antologin Inget är bara för män (Silc förlag). Läsningen är både medryckande och djupt skakande. Genom könsstympning och oskuldstester tvingas kvinnan långt ifrån mannens friare värld.
Swedish International Liberal Center (SILC) lanserade antologin i fredags, på den internationella kvinnodagen. Naturligtvis kan det anses vara en klädsam dag för ändamålet, men precis som kvinnodagen kan motverka sitt eget syfte (kvinnors och mäns lika rätt bör eftersträvas alla dagar om året) kan lanseringen av en bok enbart skriven av kvinnor som släpps på den dagen upplevas åsyftad enbart för en särskild grupp. Och det vore tråkigt, för Inget är bara för män förtjänar en bred läsekrets.
I förordet förklaras titeln till boken. Den är hämtad från en graffitikampanj i Kairo med syfte att stärka kvinnan och göra henne mer synlig i det offentliga rummet. Det är bra, och den förklaringen sätter nog också bäst fingret på vad man hoppas förmedla med boken.
Skrivsättet inbjuder till sträckläsning genom den berättande formen som varieras mellan att vara narrativt och återberättat genom intervjuer. I centrum för handlingen står frågan: kommer Egypten att utvecklas till en fri och demokratisk stat eller återvända till ett diktatoriskt styre?
Redaktör för antologin, Mia Gröndahl, inleder med ett förord och avslutar med ett eget kapitel. Det är välkomponerat att ha en gripande avslutning som både sammanfattar och pekar på: vad händer sedan? Kapitlet heter ”Löftet” och inleds med en tågresa (stilistiskt snyggt; det rör sig framåt) där Gröndahl tänker tillbaka på när hon var i Egypten för 12 år sedan och pratade med kvinnor om könsstympning.
”Ärr och stora cystor har ofta bildats i såret efter klitoris och de bortskurna inre blygdläpparna. Varje samlag blir en plågsam upplevelse. /…/ Den egyptiska kvinnan förväntas inte få någon sexuell tillfredsställelse av samlaget. Den fysiska njutningen är förbehållen mannen. Kvinnor med lust upplevs som ett hot.” (s.175-176)
Det är skakande läsning. I slutet av kapitlet kliver Mia Gröndahl av tåget och träffar dessa kvinnor hon umgicks med för 12 år sedan. Har de hållit löftet om att inte könsstympa sina döttrar? Frågan – och kanske framförallt svaret – är av stor betydelse, eftersom det kan representera utveckling och framtiden för kvinnorna i Egypten.
Berättelserna rör sig mellan flera olika kvinnor. Det är allt ifrån aktivister, till hemmafruar, till konstnärer och företagare – och blandningen ger en berikande läsning.
Kapitlet ”Queer i Kairo” är skrivet av Helena Hägglund. Hon har träffat Ferida som är homosexuell och har kommit ut – vilket här innebär att hon berättat för sina allra närmaste vänner och familj. Längre än så sträcker sig inte friheten. Våldshotet är ständigt överhängande. Ferida berättar att ”hon har många kompisar som blivit attackerade och misshandlade för att de ser annorlunda ut, för att de utmanar den hegemoniska genus- och sexualitetsnormen”.
Mitt i misären får ändå det vackra plats. Flera skriver poesi och håller hoppet uppe genom de utbildningar och kurser i företagande som hålls för kvinnor. Men det är få kvinnor som känner att de har möjlighet att gå kurserna, eftersom de är låsta till hemmet och sysslorna de förväntas sköta.
Tyvärr bjuder läsningen ingen djupare analys av fortsättning och åtgärder. Vad bör egentligen göras? Är det enbart genom information vi når framgång? Svaret på frågorna är oklart. Men trots det erbjuder Inget är bara för män genom alla starka berättelser en viktig förståelse och kunskap om hur det dessvärre kan gå till i vår värld även år 2013.