Foto: Eric Kanalstein
AFGHANISTAN Kriget går inte åt rätt håll. Inget fredsavtal finns i sikte. Talibanerna vinner ny mark och är inte intresserade av att förhandla. Stefan Olsson spår en dyster framtid för Afghanistans kvinnor.
Nej, kriget i Afghanistan går inte åt rätt håll. Det är inte på väg att ta slut. Vi går inte mot en ökad period av stabilitet i området. Sverige och alla andra länder som ingår i ISAF, den internationella styrkan, drar sig tillbaka, men lämnar ett ofärdigt bygge efter sig. Kvinnorna är de stora förlorarna. För många av dem väntar nu tvång att bära burqa, förbud att lämna hemmet på egen hand och förbud att gå i skola.
Förra veckan lanserade Frivärld sin rapport Rätt till en framtid? – Kvinnors situation i Afghanistan efter 2014 av Sara Norrevik och Renate Larssen. Rapporten sammanfattar situationen för kvinnorna i Afghanistan och diskuterar vad Sverige kan göra för dem nu när den militära insatsen ska avslutas.
Inför lanseringen frågade Frivärlds medarbetare Katarina Tracz på Expressens debattsida varför regeringen ännu inte talat om vad den vill göra för kvinnorna i Afghanistan. Och till vår överraskning svarade biståndsminister Gunilla Carlsson redan dagen efter, även om svaret var mycket generellt hållet och snarare handlade om Sveriges biståndspolitik i allmänhet. En betydligt seriösare kommentar skrevs istället av Dagens Nyheters ledarsida.
Reaktionerna på rapporten, och det välbesökta seminariet som följde på lanseringen, vittnar om att ämnet är mer aktuellt än vad man kanske skulle önska.
I rapporten kan man läsa om de afghanska kvinnornas bistra vardag, där exempelvis våldtäktsoffer kan bli åtalade för ”zina”, dvs. äktenskapsbrott, istället för att bli behandlade som målsägande. Trots det andas rapporten en viss optimism i och med att det ändå finns ett stort engagemang för kvinnornas sak både inom och utanför Afghanistan.
Själv ser jag dock dystert på saken. Jag vill inte förringa biståndsorganisationernas arbete, men den säkerhetspolitiska situationen talar tyvärr inte för att deras arbete kommer att vara tillräckligt
I takt med ISAF:s tillbakadragande har våldsnivåerna i landet inte sjunkit. Det finns fortfarande ingenting som ens liknar ett fredsavtal och talibanerna är sannolikt inte heller intresserade av förhandlingar just nu, med tanke på att västmakterna är på väg att utrymma landet ändå. Varför förhandla när motståndaren gör precis det man vill att han ska göra?
Talibanerna är alltså på väg tillbaka. Det kommer inte att ta över hela landet som de gjorde på 1990-talet. Men de kommer att kontrollera delar av Afghanistan, som är ett mycket decentraliserat land med en svag och korrupt centralmakt. I de områden där talibanerna styr kommer kvinnorna återigen att leva under förtryck. Talibanerna har inte ändrat sin uppfattning om hur kvinnor ska behandlas en millimeter. För kvinnorna i dessa områden väntar således inget annat än det djupaste förtryck. På denna punkt kan den internationella insatsen i Afghanistan inte sägas vara något annat än ett dunderfiasko.
