Kopter protesterar i Egypten. Foto: Omar Robert Hamilton
EGYPTEN På nytt är Kairo centrum för massiva protester. Demonstationerna riktas mot presidentens ökade makt och mot förslaget till ny konstitution. President Mursis styre upprör inte bara Egyptens opposition, skriver Katarina Tracz, det utgör även en fara för landets minoriteter.
Denna gång riktas protesterna mot att presidenten lagt fram ett dekret som ger hans ämbete näst intill obegränsade befogenheter. I helgen tvingades Muhammad Mursi att backa från påbudet, men protesterna fortsätter. Den senaste tidens demonstrationer har slutat i våldsamheter, de värsta sedan Mursi valdes till president i juni. Tusentals oppositionella har ockuperat området runt presidentpalatset. När de natten till den 6 december drabbade samman med Mursi-anhängare utanför presidentpalatset omkom minst fem personer och upp till 1000 personer skadades.
Senast Egypten skakades lika intensivt var demonstranterna liberaler och islamister. På Tahrirtorget enades de i sitt krav på diktatorn Hosni Mubaraks avgång. Skillnaden när vi nu ser historien upprepa sig är att islamisterna har tagit över statsmakten. Muslimska brödraskapet har tillsammans med salafisterna en övervägande majoritet av sätena i parlamentet. Och i juni valdes en muslimsk broder, Muhammad Mursi, till president. Kvar på torget blev de som representerar Egyptens brokiga opposition; liberaler, kvinnor och minoriteter, främst kopter.
Deras frustration är också ett resultat av det nya utkastet till konstitution. Förslaget, som är ett hafsverk, ger anledning till oro. Framförallt för landets minoriteter. I konstitutionsförslaget finns flera formuleringar om islams roll i samhällslivet, som kan komma att tillämpas för att rättfärdiga diskriminering av icke-muslimer. Den nya grundlagen ska skydda ”moral och värderingar” och förbjuder hädelser och förolämpningar av individer och profeter. Visserligen garanteras kristna och judar religionsfrihet, liksom de haft i den tidigare konstitutionen, men verkligheten vittnar om att denna frihet är kraftigt begränsad.
”Om den arabiska våren ska bedömas utefter hur den påverkat minoriteter är den ett misslyckande”. Det hävdade Douglas Davis i en artikel i brittiska The Spectator tidigare i år. Dessvärre tycks det som att han fick rätt i sitt påstående. I alla fall om begreppet minoriteter inkluderar kvinnor, liberaler och kristna.
I maj i år gav jag ut rapporten Hatets vår: Om intoleransen mot minoriteter i Egypten efter den arabiska våren. Där drar jag slutsatsen att situationen för Egyptens minoriteter försämrats påtagligt sedan protesterna inleddes 2011. Den största minoriteten, de kristna kopterna, har varit den grupp som främst drabbats av det etniskt och religiöst baserade våldet. Enbart under 2011 dog ett hundratal kopter till följd av etniskt och religiöst våld.
Intoleransen mot minoriteter i Egypten är tydlig även i inställningen till judar. Antisemitiska föreställningar har haft en framträdande plats i den arabiska våren, vilket har framgått under protesterna. Flera medier har uppmärksammat att plakat och slagord ofta har präglats av antisemitiska föreställningar. Konspirationsteorier om att den egyptiske diktatorn var judarnas marionett har gestaltats på en mängd affischer, exempelvis föreställande Mubarak med Davidstjärnan inristad i pannan eller över ögonen. I demonstrationer riktade mot Israel har plakat med hakkors och texter som ”En nation för en ny förintelse” förekommit.
Under 2012 har situationen varit fortsatt allvarlig för landets minoriteter, inte minst gällande inskränkningar i yttrandefriheten. I oktober arresterades två koptiska pojkar, nio och tio år gamla, anklagade för att ha vanhelgat sidor ur koranen. Vid samma tid ställdes den koptiske bloggaren Alber Saber inför rätta. Brottet han anklagades för var att ha spridit trailern till den kontroversiella filmen ”Muslimernas oskuld” på Facebook.
Islamismens framgångar ger skäl till ytterligare oro för ökad intolerans, inte minst beträffande uppsving i antisemitiska förställningar. Efter parlamentsvalen 2011 hade Muslimska brödraskapets parti, Frihets och rättvisepartiet (FJP), etablerat sig som den främsta politiska kraften i Egypten. En dominans som bekräftades då Muhammad Mursi vann presidentvalet i juni i år.
Brödraskapet framställs ofta som en moderat islamistisk rörelse, trots att rörelsen sedan länge har en påtagligt antisemitisk ideologi. Så sent som 2009 hävdade Yusuf Al-Qaradawi, en av brödraskapets främste teologer, att förintelsen var rättfärdig samtidigt som han uttryckte förhoppningen att fler folkmord skulle drabba judarna. Efter revolutionen har det under brödraskapets möten skanderats slagord om att domedagen är nära för Tel Aviv, tillsammans med löften om att ”… en dag döda alla judar”. Den arabiska våren har skänkt den sedan länge förekommande antisemitismen i Egypten en mer framträdande plattform.
Om Muslimska brödraskapet är intoleranta är det svårt att finna ord som beskriver dess samarbetspartner, salafisterna. Dessa står för en ultrakonservativ, bokstavstrogen tolkning av islam där mänskliga- och minoritetsrättigheter saknar utrymme. I grund och botten har salafisterna en negativ inställning till politiskt engagemang då det tvingar dem att kompromissa med sina religiösa övertygelser. Givet omvälvningarna i Egypten har de dock ändå valt att försöka influera det politiska landskapet.
Det salafistiska partiet, Al-Nour, blev det näst största i parlamentsvalen 2011. Vissa bedömare menar att faran för Egyptens nyfödda demokrati inte i första hand utgörs av Muslimska brödraskapet, utan av salafisternas inflytande över dem. Parlamentarismen i Egypten bygger liksom i andra parlamentariska system på kohandel och kompromisser. För att få Al-Nours stöd i parlamentet, eller för att inte förlora väljare till dem, måste FJP gå med på att göra eftergifter. På så vis påverkas brödraskapets redan islamiska politik av en betydligt mer hårdför islamism.
Ökat inflytande för islamiska värderingar återspeglar den breda folkviljan i Egypten och är därför en legitim grund att basera lagstiftningen på. Det finns emellertid en inneboende motsättning mellan lagstiftning som är utformad efter en viss religion eller etnisk grupp och ett tolerant, multikulturellt samhälle. Att lagstifta utifrån majoriteten utan att införa specifika minoritetsskydd är att bädda för etniskt och religiöst baserat förtryck.
Muslimska brödraskapet med presidenten i spetsen lovat att genomföra demokratiska reformer. Muhammad Mursis senaste krafttag tyder dock på en helt annan politik. Om han fortsätter i den riktningen drabbas inte bara oppositionen och landets minoriteter, en tillbakagång till ett auktoritärt styre vore en katastrof för hela den egyptiska befolkningen.
