Så nära men ändå så långt borta. Det hade kunnat varit undertiteln till boken Northern Security and Global Politics från serien Routledge Global Security Studies och sammanställd av Ann-Sofie Dahl och Pauli Järvenpää. För vid första anblicken är det nordisk-baltiska säkerhetssamarbetet djupt och mångfacetterat. Detta är trots allt en region som har det absolut viktigaste för att få samarbete att fungera: ett djupt förtroende för varandra. Inom FN förespråkas att länder bör ha samma värderingar och att deltagande i internationella insatser ska ske gemensamt. Inom EU sker samarbetet med den nordiska stridsgruppen och Nordefco är nog den regionala gruppering som kommit längst i försvarssamarbete i Europa.
Men trots det skiljer sig de nordiska och baltiska ländernas geopolitiska och institutionella förutsättningar åt avsevärt. Finland är militärt alliansfritt och har ett territorialförsvar riktat österut. Norge är en Natomedlem vars fokus nästan uteslutande är norrut. Även Danmark är medlem i Nato och har slagit om till ett expeditionärt försvar efter att bland annat ha avvecklat sina ubåtar. De tre baltiska staterna i sin tur är Natomedlemmar men de har säkerhetsunderskott och svaga väpnade styrkor.
Detta leder oss till det centrala dilemmat – vem kan Sverige lita på i tider av ökade spänningar i Norden? De nordiska länderna skulle säkerligen hamna på samma sida vid en eventuell konflikt men samtidigt blir det tydligt att ingen skulle ha förmåga att hantera sina egna säkerhetsproblem och samtidigt bidra till Sveriges säkerhet.Detta skapar då frågan – som utgör bokens kärna – hur kan säkerheten garanteras i norra Europa? Denna fråga blir desto mer pressande när USA flyttar sitt fokus mot Asien och Ryssland samtidigt växer sig starkare, för en mer utmanande utrikespolitik och ökar sitt fokus på Arktis i takt med klimatförändringarna.
Northern Security and Global Politics ger sitt svar på frågan: Nato. Sex av åtta länder i norra Europa är redan medlemmar och av Arktis kuststater är det fyra av fem. Under kalla kriget var Sveriges möjlighet att driva sin aktiva utrikespolitik beroende av amerikanska säkerhetsgarantier till västra Europa och Sverige omtalades av Nato som dess 17:e medlem. Ett avskräckande exempel fanns att återfinna i Norges säkerhetspolitiska situation före andra världskriget. När Tyskland invaderade landet hyste norrmännen outtalade förhoppningar om stöd från Storbritannien vilket uteblev. Norsk säkerhetspolitik skakades om i grunden och norrmännen sökte därefter en lösning med mer fasta garantier – Nato.
Som sådant utgör boken ett relativt outtalat argument för Nato men den hade lyckats bättre i det avseendet om alliansen hade granskats mer kritiskt. Var verkligen baltstaternas bidragande till internationella operationer ett tecken på deras iver att ta ansvar för internationell säkerhet eller ett pris de måste betala för att få sin säkerhet garanterad av Nato? Det finns goda argument för ett Nato-medlemskap som tål en kritisk granskning och det viktigaste man kan göra för saken är att pröva dem.
Northern Security and Global Politics är ett intressant försök att belysa internationella trenders påverkan på den regionala säkerheten i en region som vanligtvis får liten internationell uppmärksamhet av akademiker. Därmed utgör boken ett distinkt och nutida bidrag till förståelsen av trender och säkerhetsinstitutioner i norra Europa. Tyvärr finner jag boken något ojämn; några kapitel är intressanta och håller god vetenskaplig standard, andra håller god standard men lyckas inte med att vara intressanta, och slutligen är det något kapitel som är intressant men inte särskilt vetenskapligt.
Den viktigaste lärdomen att ta med från boken är att Norden är en mer säkerhetspolitisk heterogen region än vad förespråkare av djupt nordiskt försvarssamarbete ger sken av. En fortsatt issmältning kring Arktis kommer att förstärka dessa skillnader och leda till minskad fokus på Östersjön (förutom för Ryssland vars transportrutt från Östasien till S:t Petersburg förkortas med en tredjedel). Med ett USA med minskande intresse för Europa och ett Ryssland på uppgång börjar det på allvar bli dags att diskutera hur och med vem vi ska möta det kommande decenniets säkerhetsproblem?