Henry Kissinger arbetade redan på 70-talet för ett närmande mellan USA och Kina
USA Barack Obamas utrikespolitik kan verka förvirrande för en utomstående europeisk bedömare. Han har varit ovillig att intervenera i Syrien och var motståndare till kriget i Irak. Å andra sidan har han trappat upp drönarkriget. Är han en hök eller en duva? Det undrar David Andersson.
Hans politik blir förmodligen klarare om man istället gör en distinktion mellan realister/realpolitiker och idealister. Realisterna accepterar i stort sett världen som den är och strävar efter att främja USA:s egenintresse medan idealisterna vill förändra världen. Jämfört med företrädaren George W Bush är Obama tydligt realpolitisk. Bush och Condoleezza Rice hade som mål att demokratisera Mellanöstern. ”Det är USA:s politik att stödja framväxten av demokratiska rörelser och institutioner i varje land och kultur, med målet att göra slut på tyranniet i världen”, förklarade Bush 2005. Han anknöt därmed till tal av tidigare amerikanska presidenter som Woodrow Wilson, John F Kennedy och Ronald Reagan. Denna retorik är främmande för Obama.
USA:s återhållsamma agerande under senare år visar också på en förändring som inte bara har med Obama att göra. Genom att andra länder – som Kina och Indien – växer i styrka minskar USA:s inflytande och därmed också dess möjligheter att sprida sina värden. Kanske håller vi på att gå in i en post-amerikansk värld, som Fareed Zakaria hävdade i en spännande bok häromåret. För oss som tycker att den amerikanska demokratin är betydligt mer tilltalande än den kinesiska despotin är det naturligtvis tråkiga nyheter.
En som har skrivit väsentliga texter om USA:s roll i världen, och om realism och idealism i utrikespolitiken, är Henry Kissinger (f. 1923). Själv är han en utpräglad realpolitiker. Kissinger är naturligtvis mest känd för sina insatser som säkerhetsgivare 1969-75 och utrikesminister 1973-77 under presidenterna Richard Nixon och Gerald Ford. Men han är också en framstående analytiker och historiker, med 1800-talets europeiska stormaktspolitik som specialitet. Han har skrivit flera böcker, den bästa av dem är Diplomacy (1994), en skildring av diplomatins och realpolitikens historia.
Diplomacy börjar i 1600-talet, då Richelieu styrde Frankrikes utrikespolitik. Trots att Richelieu personligen var en varm katolik kom han under det 30-åriga kriget att alliera sig med protestantiska stater som Sverige, eftersom det var bäst för Frankrike. Därmed grundlade han en princip som skulle dominera i europeisk utrikespolitik under 1700- och 1800-talet. Utrikespolitiken gick ut på att främja det egna landets intresse snarare än att sprida en viss religion eller ideologi. Detta kombinerades med teorin om maktbalansen. Idealet var att olika militära allianser skulle vara jämnstarka, så att frestelsen att starta krig skulle minskas. I synnerhet Storbritannien kom ofta att motverka den starkaste makten på kontinenten för att säkra jämvikten.
Detta system skakades i grunden genom första världskriget, som också innebar USA:s inträde i världspolitiken. År 1917 förde president Wilson in USA i kriget med motiveringen att demokratin i världen måste säkras. Den europeiska realpolitiken ställdes nu tydligt mot den amerikanska idealismen. Wilson menade att ökad demokrati var en väg till fred. Han förkastade maktbalanstanken och tog istället initiativ till skapandet av Nationernas förbund, en föregångare till FN.
Wilson fick omedelbart gehör för sin politik på hemmaplan. Kongressen gjorde motstånd och USA blev inte medlem av Nationernas förbund, som därmed blev en ganska tandlös organisation. Landet föll tillbaka i isolationism. Men i och med andra världskriget blev USA på allvar en supermakt. Enligt Kissinger har nästan alla senare presidenter varit wilsonianer, oavsett om de varit demokrater eller republikaner. Det stora undantaget är de presidenter som Kissinger själv hade ett inflytande över, Nixon och Ford.
Ett resultat av den oideologiska utrikespolitik som Kissinger och Nixon förespråkade var närmande mellan USA och Kina. År 1971 gjorde Kissinger två resor till Peking, den första av dem i största hemlighet. Och året efter kom Nixons sensationella möte med Mao. Även relationen mellan USA och Sovjet förbättrades, och Kissinger höll en låg profil i frågor om dissidenter och mänskliga rättigheter. Denna linje blev kontroversiell i USA, och de senare presidenterna Jimmy Carters fokus på mänskliga rättigheters och Ronald Reagans tydliga anti-kommunism gick helt på tvärs mot Kissingers politik.
Berlinmurens och Sovjetunionens fall uppfattades av många som en seger för den ideologiska utrikespolitik som Reagan stod för, och som ett tydligt exempel på problemen med realpolitiken.
Ett tydligt exempel på detta synsätt var Francis Fukuyamas Historiens slut och den sista människan (1992), som förkunnande att demokratin och marknadsekonomin vunnit en slutlig seger. Fukuyama kritiserade Kissinger och andra så kallade realister. De hade utgått från att kommunismen skulle vara bestående, och inte förstått dynamiken i kraven på demokrati och mänskliga rättigheter.
Diplomacy, som kom två år senare, kan ses som en replik på Fukuyama, även om boken inte innehåller någon direkt polemik mot Historiens slut. Kissinger varnade för uppfattningen att USA vunnit något slags hegemoni och menade att vi snarare kommer att se historiens återkomst. Istället för det kalla krigets två supermakter kommer vi nu att få ett antal stormakter. USA måste lära sig att bli en nation som andra, och agera som de europeiska stormakterna gjorde under 1800-talet.
Ett annat svar på Fukuyama kom från Samuel Huntington, som publicerade uppsatsen, och så småningom boken, Civilisationernas kamp. Huntingtons och Kissingers verk har vissa likheter. Båda avvisar tanken att USA nu har blivit dominerande och menar istället att dess inflytande kommer att minska efter det kalla krigets slut. Båda är skeptiska till att demokrati och mänskliga rättigheter skulle vara universellt giltiga, och förespråkar ett mer kulturrelativistiskt synsätt. Men Kissinger delar inte Huntingtons pessimism när det gäller samarbete över kulturgränserna. Kissinger har ju sedan det tidiga 1970-talet arbetat för ett närmande mellan USA och Kina, och så sent som 2011 kom han ut med den tjocka volymen On China.
Efter att George W Bushs politik lett till bakslag i Irak och Afghanistan har röster höjts om att vi måste se en återgång till realpolitiken, något som också avspeglats i Obamas uttalanden. När Obama höll sitt Nobeltal 2009 lyfte han fram Nixons resa till Kina som ett exempel på en lyckad utrikespolitik.
Också Fukuyama tog i boken After the neocons (2006) avstånd från Bushs militanta ideologiska utrikespolitik. Men han varnade samtidigt för att pendeln skulle slå tillbaka för långt åt det andra hållet, tillbaka till Kissingers cynism. Fukuyama förespråkade en medelväg som han kallade ”realistisk wilsonianism”. Det innebär att USA skall fortsätta att försöka främja demokrati i världen. Men man skall i mindre utsträckning använda militära medel och man måste bli bättre på att bygga allianser med andra länder.
Och det är denna utmaning som USA nu står inför. Att hålla fast vid sina ideal, samtidigt som man har en realistisk uppfattning om hur världen ser ut.
