På lördagskvällen meddelades att Omar Mustafa lämnar sina uppdrag inom socialdemokraterna. ”Mustafa menar i sitt brev att medier är kritiska till ’gamla tweets som andas Israelkritik och antiimperialism’. Att bomba Israel med Jas-plan räknas inte som Israelkritik. Det är bara en uppmaning till våld mot världens enda judiska stat”, skriver Nima Gholam Ali Pour i en utmärkt artikel till svar på Mustafas avskedsbrev.
Dementimaskinen har gått på högvarv i S-partiet de senaste dagarna. Ty Omar Mustafa bär vidare facklan från Ilmar Reepalu, som den inom socialdemokratins ledning som ska stå för tveeggade budskap om, ja-ni-vet-vad.
Vore det inte för det lite originella att just denne man alldeles nyss hade petat Ylva Johansson från partistyrelsen kunde han väl ha avfärdats som vilken antisemit som helst. Men det går ju inte längre, när självaste S-kongressen har utsett honom till styrelseman i Sveriges ledande partipolitiska organ.
Alltså; Omar Mustafa är en framtidsman inom socialdemokratin, om man får tro hans partichef i Stockholm Olle Burell, för Mustafa ska inte bjuda in några fler antisemiter till möten; ”Han är klockren på det”, säger Burell i fredagens morgon-TV och ursäktar honom med ”en brutal medieverklighet”. Problemen beror enligt Burell på att Mustafa är en ung man som gjort en del misstag, men ”han behövs” inom socialdemokratin, ty han vill bara dialog och är som sagt klockren om människors lika värde, numera.
Det säger mer om Burell än om Mustafa. Vad den senare egentligen tycker vet man inte, ty han låter sig inte intervjuas. Det är lite originellt för partistyrelseledamöter. Istället kommunicerar han per brev i partitidningen Aftonbladet i en jargong som luktar PR-byrå som tror att det handlar om en vanlig pudel.
Men innebär detta försök att tysta debatten att Mustafa klarar sig? Löfven, Jämtin, Burell och andra spinndoktorer i hans gäng slipper i så fall diskutera hans andra uppseendeväckande inspel i svensk politik, utöver att inbjuda antisemitiska talare till möten. I ett tweet i mars 2011 krävde denne då ännu icke ledande S-politiker ett svenskt anfall på Israel: ”Skicka svenska JAS-plan mot Israel nu!”.
Vilka specifika bombmål han hade tänkt sig framgick inte, eller om det bara var judar i största allmänhet han ville döda. I vilket avseende detta lite originella krav var en merit för befordran inom socialdemokratin till dess högsta organ är också oklart.
I det uppkomna läget kan Stefan Löfven faktiskt berätta. Och ge besked om det är ännu en ståndpunkt där Mustafa anses ”klockren”, det vill säga i linje med S-politiken. Numera.
