OSTASIEN Den 23 november deklarerade Kina en kraftig utvidgning av landets luftövervakningszon över Östkinesiska havet. Den nya zonen överlappar grannarna Japans och Sydkoreas hävdade territorium och har skapat förnyade spänningar i regionen. Om detta skriver Alexandra Hoegberg.
Den 23 november deklarerade Kina en kraftig utvidgning av landets luftövervakningszon över Östkinesiska havet. Den nya zonen överlappar grannarna Japans och Sydkoreas hävdade territorium och har skapat förnyade spänningar i regionen.
Bland annat omfattar den nya zonen den obebodda ögruppen som på kinesiska kallas Diaoyu och på japanska Senkaku, som varit källan till en infekterad konflikt mellan de gamla ärkefienderna Japan och Kina då de båda hävdar att öarna tillhör dem. Zonen täcker även ett havsområde som kontrolleras av Sydkorea.
Grannländerna och den regionala aktören USA opponerade sig genast starkt emot zonen, och hävdade att den destabiliserar en redan skör säkerhetspolitisk situation i Östkinesiska havet.
”Vi ser den här utvecklingen som ett försök att destabilisera regionen och ändra rådande status quo,” sade USA:s försvarsminister Chuck Hagel i ett pressmeddelande samma dag som zonen offentliggjordes.
Kina, däremot, har bett USA och övriga länder att visa respekt och erkänna Kinas rätt att etablera luftövervakningszonen. Vidare hävdar de att zonen inte riktar sig mot någon särskild regional makt, och att den dessutom följer rådande lagar.
“Den kinesiska regeringens etablering av flygförsvarszonen i Östkinesiska havet är i enlighet med FN-stadgan och andra internationella lagar. Den är ämnad för att skydda Kinas nationella suveränitet och säkerheten inom Kinas territorium och luftrum,” sade Qin Gang, en talesman vid Kinas utrikesdepartement, vid en presskonferens några dagar efter det att zonen offentliggjorts.
”Den är inte riktad mot något specifikt land eller mål, och inte heller kommer den påverka friheten att flyga inom det relevanta luftrummet,” förtydligade Qin.
En luftövervakningszon skiljer sig från en flygförbudszon, och sammanfaller inte heller med ett lands nationella territorium. Den fungerar som en slags bufferzon utanför landets gränser, där förbipasserande flygplan måste identifiera sig och tillkännage sin planerade resrutt. Syftet är att ge landet i fråga bättre möjligheter att förbereda sig om potentiella hot närmar sig dess gränser.
Att Japan och Sydkorea har svårt att se zonen som någonting annat än en aggressiv expansion från Kinas sida är tydligt. Sedan zonen uppfördes har Japan offentliggjort att man ämnar etablera en ny nationell säkerhetsstrategi, medan Sydkorea beslutat att utvidga sin egen luftövervakningszon.
Japan, vars försvarsmakt har varit starkt begränsad i enlighet med lagar som etablerades efter det att landet återfick självständighet efter att de besegrades av USA under andra världskriget, förväntas godkänna den nya nationella säkerhetsstrategin den här veckan. Japan har även sagt att man ämnar förbättra samarbetet mellan olika grenar av försvarsmakten för att mer effektivt kunna reagera på hot i Östkinesiska havet eller från Nordkorea.
Från Kinas sida anklagar man Japan för att idka osämja och piska upp internationell kritik mot Kina. Japan opponerar sig så starkt mot Kinas luftövervakningszon för att de söker en ursäkt till att omstrukturera sitt försvar, menar Hong Lei, en talesman för Kinas utrikesdepartement.
”Japan riktar ansvarslös kritik gentemot Kinas standardövningar i luften och till sjöss, och hypar upp ett ’Kinahot’. Det finns en baktanke bakom detta. Japan vill hitta en ursäkt till att justera sin konstitution, bygga upp militära styrkor och ändra sin försvarspolitik”, sade Hong vid en presskonferens.
Vad gäller Sydkorea, däremot, har Kina hållit en förvånansvärt mild ton. Utvidgningen av Sydkoreas luftövervakningszon offentliggjordes den 8 december och började gälla i söndags, rapporterade den Sydkoreanska nyhetsbyrån Yonhap. Enligt Yonhap är utvidgningen en direkt reaktion på att Kinas nya zon täcker ett rev och några öar belägna i omdiskuterade vatten söder om den Koreanska halvön.
Istället för att attackera den mindre grannen avspeglar Kinesisk media istället regeringens önskan om närmare samarbete mellan Kina och Sydkorea, och en förhoppning om att finna en fredlig lösning. Detta, naturligtvis, utan att Kina på något sätt skulle dra in gränserna för sin nya zon.
”Sydkoreas tillkännagivande av utökningen av deras luftövervakningszon är beklaglig. Inte för att Seoul inte har rätt att handla så, utan för att timingen antyder att beslutet är mer baserat på emotionell impuls än på strategiskt tänkande”, skrev Xinhua News Agency, Kinas statligt styrda nyhetsbyrå, och hävdade att samarbete mellan de två länderna är nödvändigt för att bibehålla säkerheten i regionen.
Kina vidhåller alltså att man inte söker uppröra grannarna eller förändra maktstrukturen i Östkinesiska havet, utan att zonen upprättats i avseende att förbättra territoriell säkerhet och flygtrafiksäkerhet i luftrummet.
Men även om det är som Kina hävdar kvarstår det faktum att en sådan plötslig expansion av landets flygförsvarszon, i ett så politiskt känsligt område, omöjligtvis skulle kunna tolkas av grannländerna som någonting annat än ett aggressivt försök att skifta den regionala maktbalansen. Oavsett den ursprungliga avsikten har zonen alltså fått en destabiliserande effekt på Östkinesiska havet, och en vidare eskalering av Kinas, Japans och Sydkoreas försvarsberedskap är inte svår att föreställa sig.
Och det är just detta som gör det så svårt att tro att Kinas handlande enbart har haft goda avsikter. Reaktionerna från Japan och Sydkorea, och även USA och andra asiatiska aktörer, kan knappast ha kommit som en överraskning för Kina, och trots det valde man att utan bilaterala samtal utvidga luftzonen.
En mer välvillig granne hade kanske valt att inte utvidga zonen så att den överlappar Japans och Sydkoreas zoner, för att undvika att provocera eller oroa övriga regionala aktörer. Åtminstone hade man kunnat öppna en ärlig dialog med grannländerna i förväg: Kanske hade man inte nått en överenskommelse som alla parter hade varit nöjda med, men det hade gett Kina en chans att uppvisa välvilja istället för att spä på den regionala osämjan.
Hur man än vänder och vrider på det är det alltså svårt att se Kinas utvidgade luftövervakningszon som något mindre än en internationell styrkeuppvisning. En styrkeuppvisning som dessutom till viss del verkar spelas ut till Kinas fördel; All internationell kritik till trots är det redan många passagerarflygbolag, till exempel Sydkoreas Asiana och USA:s United, som valt att ta det säkra före det osäkra och följa Kinas direktiv när de passerar luftrummet över Östkinesiska havet.