ÖVERVAKNING Statens främsta syfte är att skydda medborgarna. Ett visst mått av hemlighetsmakeri är därför nödvändigt. Men i vilken uträckning får övervakning ske? När inträffar brytpunkten då medborgarna inte längre har tillit till statens agerande? Om det skriver Katarina Tracz.
För snart två veckor sedan avslöjade brittiska The Guardian en av tidernas största övervakningsskandaler. Affären, som kom att gå under benämningen Prism (efter det topphemliga övervakningsprogrammet med samma namn), kretsar kortfattat kring att amerikanska National Security Agency (NSA) har tillgång till användardata från flera av världens största internetföretag, däribland Google, Facebook och Skype.
Enligt Edward Snowden, teknikassistenten som läckte uppgifterna till The Guardian, övervakar NSA miljontals amerikanska medborgare. Från officiellt håll har uppgifterna inte dementerats. Tvärtom har såväl president Obama som chefen för NSA, general Keith Alexander, försvarat att den amerikanska staten bedriver omfattande spaning.
Flera utpekade internetjättar förnekar dock den omfattning av förfrågningar som antytts i medierna. I ett öppet brev dementerar Google att den amerikanska staten skulle ha fri tillgång till företagets användardata. För att försöka etablera en annan verklighetsbild har de berörda internetföretagen tagit initiativ till ökad transparens. Flera av dem har publicerat så kallade transparency reports som redogör för omfattningen av statliga förfrågningar om utlämning av användaruppgifter. Till en början var rapporterna dock ett slag i luften. Att redogöra för de allra hemligaste förfrågningarna, de som omfattas av Foreign Intelligence Surveillance Act (Fisa), var nämligen inte tillåtet.
Den 14 juni bröt Facebook mot detta. Efter förhandlingar med amerikanska regeringen fick företaget tillstånd att redogöra för det totala antalet förfrågningar som man mottagit. Till skillnad från tidigare transparency reports inkluderade Facebooks redogörelse även Fisa-förfrågningar. Rapporten visar att Facebook under andra halvåret 2012 i mellan 9 000 och 10 000 fall lämnade ut användaruppgifter. Totalt har mellan 18 000 och 19 000 användarkonton berörts.
Kort efter Facebooks redogörelse offentliggjorde även Microsoft det totala antalet statliga förfrågningar som företaget erhållit, och fler företag lär snart följa efter. Rapporterna visar att Snowdens berättelse varit kraftigt överdriven. Tiotusentals människor har berörts av övervakningen, inte det miljontalet som Snowden och flertalet medier gett uttryck för.
Även om antalet personer som övervakas är mindre än vad många medier initialt satt bilden av står det klart att amerikanska staten ägnar sig åt en generell form av övervakning. Ett vanligt argument mot en sådan är att den innebär att allvarligt integritetskränkande åtgärder förekommer i situationer där det saknas skälig misstanke om brott. Anhängare av en begränsad övervakning menar att enbart personer som är skäligen misstänka för brott bör kunna övervakas på detta vis.
Integritetskränkningar är värda att ta på allvar. Historien har gång på gång visat hur stater med breda övervakningsapparater missbrukat sin makt. Det problematiska med att förespråka en begränsad övervakning är emellertid att den kan leda till att potentiella brottslingar inte upptäcks i tid. Frågan om generell övervakning tycks för många dock vara av rent principiell karaktär. Draget till sin spets kan man säga att de föredrar att leva under terrorhot så länge den personliga integriteten värnas.
Att man respekterar den personliga integriteten betyder emellertid inte att man accepterar att blivande brottslingar kan planera sina aktioner i skydd av integritetsprincipen. Detta är något som förespråkare av en bredare övervakning framhåller.
Det är svårt att dra en gräns för hur omfattande statlig övervakning i USA får vara för att den ska hålla sig inom rimlighetens gränser. Någonstans spelar antal och proportion roll. Facebook har över en miljard användare. Att upp till 20 000 av dem utsatts för övervakning innebär att endast en mikroskopisk andel av det totala användarantalet berörts. Omfattningen framstår inte som helt utan proportioner.
För att människor ska ha fortsatt tilltro till staten krävs dock att övervakarna spelar med så öppna kort som möjligt. I en artikel på DN Debatt uttryckte Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi, det på följande vis: ”Vi måste när vi klär av oss inför överheter av olika slag kräva reciprocitet. Då vi står nakna inför dem måste de också klä av sig inför oss.”
Prismaffären blev just en affär för att öppenheten inte varit tillräcklig. Det var inte bara oroande för vanliga människor, utan också kontraproduktivt för den amerikanska statens del. När allt kommer omkring verkar myndigheterna alls inte ha ägnat sig åt en allomfattande övervakning. På grund av den totala bristen på insyn har bilden av en Orwellsk statsapparat kunnat etablera sig. Därför är det glädjande att transparensen nu, på internetföretagens initiativ, ökar. Tillit till staten förutsätter att medborgarna inte är aningslösa.