Det är med en stigande känsla av ledsnad jag plöjer mig igenom Paul Krugmans senaste bok – End this depression now! som kom ut tidigare i år. Krugman, nobelpristagare i ekonomi och professor i samma ämne vid Princeton, är en begåvad person. Den forskning i handelsteori som han fick nobelpris för, liksom andra produktioner i samma ämne, är av hög klass. Han har ett oförtjänt dåligt rykte som akademiker blad folk på högerkanten. Men i denna bok, liksom i många av hans krönikor i New York Times, anstränger han sig väl för att dölja sin begåvning.
Krugman är en akademiker som borde hållas instängd i det akademiska elfenbenstornet. I mötet med verkligheten och kontrasterande analyser och slutsatser faller han ofta platt. Hans analyser blir simplistiska, hans ton är arrogant, och han landar i slutsatser som inte tål att testas mot just verkliga förhållanden. Hans nya bok är inte det första exemplet på detta. När han försökte omsätta sin belönade handelsteori till praktik kom han till slutsatsen att strategisk handelspolitik var den rätta linjen (han ändrade sig sedan). I början av 1990-talet skrev han famös artikel i Foreign Affairs om hur det asiatiska tillväxtmiraklet snart skulle vara över. I slutet av 1990-talet drev han i The return of depressions economics tesen att motmedlet mot kriserna i Asien skulle skapa depressioner i mer än ett decennium.
Ekonomisk depression står också i centrum för Krugmans nya bok. Hans centrala tes är att den depression som USA och EU nu går igenom snabbt kan avslutas – ja, att den faktiskt inte är en konsekvens av tidigare misstag utan av de beslut om krismedicin som fattats efter finanskrisens utbrott. Och det misstag som gjorts är att regeringar inte har följt en traditionell keynesiansk syn på hur fiskal expansion kan mildra en nedgång och vända den till en uppgång genom att öka den aggregerade efterfrågan i ekonomin. Krugman återvänder i boken ofta till Keynes själv för att hämta argument. Boken skulle kunna sammanfattas med ett enda citat som pekar på tilltron till Keynes och hur banal krisen är i Krugmans värld:
”…Keynes declared that the economy was suffering from a ’magneto trouble’; an old-fashioned term for problems with a car’s electrical system. A more modern and arguably more accurate analogy might be that we’ve suffered a software crash. Either way, the poin is that the problem isn’t with the the economic engine, which is as powerful as ever. Instead, we’re talking about what is basically a technical problem, a problem of organization and coordination – a ’colossal muddle’, as Keynes put it. Solve this technical problem, and the economy will roar back to life.”
Problemet med denna bok är att Krugman inte klarar av att underbygga denna tes. I många stycken försöker han ens inte att ge några argument för den, utan återupprepar bara slutsatsen. I andra fall gör han försök att motbevisa sina kritiker, men han slarvar rejält i att återge vad de säger på ett rättvist sätt. Oftast ger han sig inte på det stora namnen, utan någon av deras okända ideologiska vänner som skrivit något simpelt eller felaktigt.
Vad är då de substantiella problemen i Krugmans analys? Låt oss ta några av de grövre problemen.
Krugmans tes är att fiskala stimulanser är det rätta motmedlet mot den ekonomiska nedgången. Krugman var en av dem som gav mycket starkt stöd till det stimulanspaket som President Obama lanserade, och han var en av få stora ekonomer som understödde den analys som Obamas ekonomiska team underbyggde programmet med, vilken pekade på att stimulanspaketet skulle ha en kraftig effekt på den ekonomiska återhämtningen (totalt 15.6 procent av BNP mellan slutet på 2009 och 2012). Denna analys fick mycket kritik, bland annat för att den såg på nedgången i enkla keynesianska termer utan strukturella inslag. Och kritikerna har fått rätt. Effekten från stimulanspaketet och fortsatt expansiv fiskal politik har varit avsevärt mindre än vad som förväntades.
Krugman bytte därefter fot och drev tesen att den fiskala expansionen inte hade varit kraftig nog för att åstadkomma avsedd verkan. Det är en djärv tes. USA har trots allt haft underskott en bra bit över 10 procent av BNP under två år, och totalt för perioden 2009-2013 kommer underskotten uppgå till ungefär 50 procent av BNP. Den makroekonomiska politiken har utan tvekan varit keynesiansk.
Hur underbygger då Krugman tesen att ännu mer fiskal expansion skulle ha haft effekt? Det märkliga är att boken är tom på sådana argument. Krugman spenderar mycket energi på att argumentera mot ”austerians”, ”dark age economists” och andra som ifrågasätter effekten av kraftig fiskal expansion. Och stundtals levererar han trovärdig kritik, framför allt mot tesen att kraftig och snabb fiskal åtstramning är en bra universalmedicin. Men han ger bara fragmentariska bevis för att några av hans motståndare har fel, inte varför hans egen tes om ännu större underskottsfinansierad expansion skulle vara bra. Han har ett helt kapitel som är tänkt att ge de argumenten, men han kommer aldrig till skott.
Krugman ger sig i kast med andra viktiga delar av sitt resonemang på samma sätt. Ett av villkoren för hans tes är att den monetära politiken inte kan ge mer assistans till återhämtning och tillväxt. Krugman har ivrigt argumenterat för centralbankers impotens då styrräntor är eller närmat sig noll. Andra ekonomer som arbetar med neo-keynesiska modeller – som ser just räntepolitiken som det enda eller huvudsakliga aggregatet för centralbankers inflytande på realekonomin (mer avancerade neo-keynesianska modeller finns, men dem sympatiserar inte Krugman med) – har på samma sätt understrukit vad som kommit att kallas the ”zero bound problem”.
Men Krugman, som delvis motsäger sig själv i ett resonemang om huruvida Fed-chefen Ben Bernanke är trogen de läror som akademikern Ben Bernanke utvecklade, gör sig själv blind för penningpolitikens fulla arsenal. I sin iver att just framställa fiskal expansion som den enda möjliga krisbekämpningen avskriver han med hjälp av sin förenklade monetära syn den monetaristiska förklaringen till den stora depressionen (monetär åtstramning) och hamnar i vad som blivit en keynesianistisk fälla: fiskal expansion har mycket små effekter på BNP om penningpolitiken hålls stram (vilket delvis är förklaringen till ”Japans förlorade decennium”). Och trots mycket låga räntor är det just stram som penningpolitiken varit i USA och Eurozonen de närmaste åren då tillväxten i penningmängden minskat. Kvantitativa lättnader har heller inte gett några bestående effekter då politiken varit diskretionär och temporär (centralbankspolitik tenderar att vara effektiv då den är regelbaserad och långsiktig).
Det finns stråk i Krugmans bok som jag delar. Det finns utan tvekan länder där en forcerat snabb stabilisering av den fiskala politiken riskerar att driva på nedgången. Det gäller särskilt när skatter på produktiva resurser höjs i syfte att nå fiskal balans. I den mån som marknader kan erbjuda att låna ut kapital till acceptabla nivåer finns det goda skäl för länder att förlänga perioden för fiskal stabilisering och koncentrera insatserna på uthålliga reformer av marknader och offentliga utgifter, och att öka den ekonomiska tillväxten.
Krugman lyfter också upp Irving Fischers syn på skuld–deflation och Hyman Minskys syn på finansiell instabilitet. Dessa går i korthet ut på att avbetalning av skulder i extremfall kan leda till att skuldnivån ökar (Fischer) och att kreditcykeln kan leda till en situation (”the Minsky moment”) när investerare snabbt behöver sälja av sina tillgångar för att betala av skulder och på det sättet driver ner värdet på alla tillgångar. Det finns definitivt drag av dessa problem i dag – och har funnits sedan 2007 – men Krugman misshandlar båda dessa perspektiv genom att sätta in dem i ett keynesianskt perspektiv som leder fram till slutsatsen att kraftig fiskal expansion är den enda räddningen från depressionen.
Dessa två teorier skrivs ofta in i ett keynesianskt modelltänkande (särskilt Minsky), men det riskerar att leda till en ensidig betoning just av problem som skapas på efterfrågesidan i ekonomin. Fischer arbetade i en annan tradition och betonade också utbudsproblemen i scenario med skuld-deflation. Och det synsättet går tillbaka till en syn på kreditcykeln som fanns i den klassiska ekonomin, inte minst i den Österrikiska skolan, och som det finns stråk av också i modern ekonomisk forskning (t ex den skola som kallas för real business cycle). Många av dessa ser på ekonomin som bestående både av en efterfrågesida och en utbudssida. Och en rimlig tolkning av den finansiella kris som västvärlden gått igenom är att de bubblor som byggdes upp skapade stora problem just på utbudssidan i ekonomin som varken keynesiansk fiskal expansion eller temporära monetära stimulanser kan åtgärda.
Krugman ser på problemet i renodlade efterfrågetermer. Krisen har skapat ett gap mellan utbud och efterfrågan, och om efterfrågan återställs med fiskala stimulanser kan företagen fortsätta att sälja sina produkter och behålla anställda. Men det andra perspektivet är avsevärt viktigare och förklarar varför fiskala stimulanser haft så små effekter på BNP: krisen har lett till strukturella problem i kreditsystemet och även om efterfrågan återställs kommer de problemen att bestå. Dessutom: under den kreditbubbla som byggdes upp gjordes investeringar – eller ”felinvesteringar”, för att använda Gottfried Haberlers term – som fortfarande är ”fel” även om efterfrågan återställs. Och vi vet mycket väl från den ekonomiska historien att det ibland uppstår stora ”chocker” i ekonomin som gör att investerade värden helt förstörs även om efterfrågan kan återställas.
Ta till exempel Sovjetunionens kollaps. Ekonomin föll mycket snabbt trots att de investerade värdena fanns kvar i fysisk bemärkelse. Det så kallade output-gapet blev gigantiskt. Men ingen rimlig bedömning kan leda till slutsatsen att dessa investeringar hade återställts sitt realekonomiska värde, och att Sovjetunionens ekonomi snabbt skulle återhämta sig, om krisresponsen hade varit en gigantisk fiskal expansion. Problemet för Sovjet var stora strukturella problem på utbudssidan (kommandoekonomi) och massiva investeringar i sådant som marknaden inte efterfrågade. Om dessa inte hade åtgärdats skulle efterfrågan eller ekonomin aldrig ha återhämtat sig.
Detta är ett extremt exempel, men det illustrerar problemen i Krugmans synsätt. Han gör sig till exponent för oerhört förenklade och på gränsen till löjliga argument och analyser. Han solkar ner sitt eget rykte som en intressant ekonom.
