Foto: Gage Skidmore
USA Mitt Romney vill att biståndspolitiken i högre grad skall inkludera den privata sektorn. Bakom detta tycker sig Peter Faber, veteran inom amerikansk utrikespolitik, skönja en värdegrund fjärran den gängse europeiska.
To foster work and enterprise in the Middle East and in other developing countries, I will initiate ’Prosperity Pacts.’ Working with the private sector, the program will identify the barriers to investment, trade, and entrepreneurialism in developing nations. In exchange for removing those barriers and opening their markets to U.S. investment and trade, developing nations will receive U.S. assistance packages focused on developing the institutions of liberty, the rule of law, and property rights.
25 september stod Bill Clinton återigen värd för Global Initiative, ett kombinerat diskussionsforum för internationella relationer och välgörenhetsgala. Med bara ett par timmars mellanrum framträdde president Obama och utmanaren Mitt Romney med varsitt tal om hur USA bäst bidrar till minskad global fattigdom, ökad demokrati och större efterlevnad av mänskliga rättigheter. Romney efterlyste en översyn av hela det amerikanska biståndsprogramet. Ledorden, förklarade han, skall vara att ”förändra liv genom frihet, fritt företagande och den ojämförliga hedern av hårt arbetande”. Mänskliga rättigheter måste kompletteras med äganderätt.
Citaten ovan är representativa för den republikanske presidentkandidatens hela framförande, och beskriver inte bara vad som kommer att ligga till grund för biståndspolitiken om Romney blir vald, utan skvallrar också om hans allmänna syn på relationen mellan stat och individ.
Valkampanjer i USA är, liksom i många andra länder, en blodig kamp. Men de ger också tillfälle till intressanta antropologiska observationer. Den intresserade kan vända och vrida på politiska uttalanden för att förstå kandidaternas politik, men också för att få en inblick i deras underliggande benägenheter och fundamentala antaganden om hur världen fungerar.
Romneys omvärldsanalys och visioner för biståndet, så som han uttryckte sig på Global Initiative, kan brytas ned till ett antal bakomliggande påståenden eller ”sanningar”. För att förstå Romneys biståndspolitik måste vi också förstå dessa ”sanningar”, som bäst sätts inom citationstecken – de är inte Romneys formuleringar utan mitt sätt att analysera hans politik och värderingarna bakom den.
Sanning #1: ”Staten förtrycker individer”
Trots goda intentioner om medkänsla och medlidande är staten en källa till tyranni och förtryck mot den enskilda individen. De som arbetar inom och för staten är inte neutrala altruistiska byråkrater i allmännyttans tjänst. Som statsanställda är de klanmedlemmar som konsekvent förväxlar sina egenintressen med det allmännas bästa. Det borde till exempel inte komma som en överraskning att statliga pensionsplaner generellt är generösare än privata. Byråkrater ser till sitt eget bästa. Att detta inte alltid stämmer överens med allmänhetens bästa är en förtigen sanning, enligt Romney och hans anhängare.
Sanning #2: ”Centralisering är dåligt för demokratin”
Ju mer centraliserad och avlägsen en stat är från sitt folk, desto mindre lyhörd är den för lokala behov. Schweizarnas direktdemokrati är ett försök att bemöta detta problem, medan motsatsen finns i den korrumperade form av elitdemokrati som plågar EU. I Romneys värld är Europapolitiken en politisk fars som har lite med riktig demokrati och göra.
Sanning #3: ”Välfärdsstatens tre grundläggande problem”
Givet de två föregående problemen, är det knappast önskvärt att staten skall tillhandahålla samhällsservice i någon större utsträckning eller fungera som socialt skyddsnät. Välfärdsstaten har tre grundläggande problem:
För det första: Enligt historikern Philip Bobbit är välfärdsstaten ett påfund från artonhundratalet. Det är en typ av stat, det är inte Staten själv. I Shield of Achilles mejslar Bobbit ut sex olika inkarnationer av ”staten” sedan trettonhundratalet: prinsstaten, kungastaten, den territoriella staten, statsnationen, nationalstaten, och marknadsstaten. Var och en av dessa återspeglar sin tid. Deras existensberättigande varierar alltså med tiden. ”Staten” är anakronistisk – den fyller olika syften i olika tider. Det är med andra ord inte självklart att välfärdsstaten, som enligt Bobbits klassificering är att betrakta som en nationalstat som tillhandahåller service, är den bästa modellen 2012.
För det andra: Majoriteten av den västerländska politiska eliten förspråkar någon typ av välfärdsstat. Men faktum är att många globala problem existerar just på grund av västerländska politikers ambitioner att internationalisera sina egna samhällsmodeller. Ur Romneys perspektiv bedriver många representanter för välfärdsstater en politik som i första hand syftar till att cementera det egna inflytandet över samhällsdebatten och politiken. De vill sprida sin samhällsmodell till andra platser och gör detta med framgång genom internationella forum. Där vrider och vänder de på etablerade begrepp som ”legitimitet” och ”suveränitet” för att de ska passa in i den egna agendan och förespråkar mer eller mindre öppet social ingenjörskonst – såväl regionalt och nationellt som globalt.
För Romneys sympatisörer är denna typ av politik felriktad och bakåtsträvande. Framtidens stat är nämligen redan här, och det är Bobbits marknadsstat. I en ekonomiskt globaliserad och teknikdriven värld är syftet med en decentraliserad marknadsstat inte att skydda de egna medborgarna. Statens huvudsakliga uppgift är i stället att se till att marknaden fungerar som en plats där den osynliga handen avgör innebörden av rättvisa och tillåts göra detta fri från destruktiva, statliga interventioner. Bara då kan individer fullända sin potential som autonoma människor.
För det tredje: Att vara beroende av statens välvilja är enligt Romneys definition motsatsen till att vara fri. ”Servicen” som erbjuds är inte så mycket skydd som det är förföriska snaror som, i slutändan, privilegierar förmånstagande kollektiv framför individer. Marknadsstaten, däremot, uppmuntrar individuell dynamik, mångfald, entreprenörskap och kreativ nydaning. Den är ett privatiserat självhjälpssystem där arbete belönas. I marknadsstaten blomstrar spontana grupperingar och lokala föreningar – vad som ofta brukar benämnas civilsamhället. Till skillnad från välfärdsstatens artificiella och flyktiga gemenskap är dessa frivilliga gemenskaper genuina och hållbara.
Sanning #4: ”Kritiken mot välfärdsstaten är en genuint amerikansk värdering”
Motståndet mot välfärdsstaten är delvis rotad i Romneys typiskt amerikanska försvar av individen framför staten. För många européer är amerikaners kompromisslösa individualism oansvarig och obalanserad. Den demoniserar innebörden av gemenskap och överdriver vikten av frihet (Detta kan tyckas ironiskt med tanke på den utbredda konformism som finns i USA).
Det amerikanska upphöjandet av individen möjliggörs av att den politiska kulturen i USA, till skillnad från i många andra länder, tar den vanlige medborgaren på allvar. Mannen på gatans visdom kan vara snedvriden och han kanske visar den för sällan, men den amerikanska kontexten bygger på en övertygelse och förväntan att den förr eller senare träder fram.
För européer är vanliga medborgare och de kollektiv de formar irrationella. Den enskilda människan är själlös, omåttligt emotionell och lättmanipulerad. Mot den bakgrunden framstår det som dumdristigt att överlåta ansvar på privata aktörer och naivt att lita till marknadskrafterna, så som marknadsstaten påkallar. Nationalstaten och andra institutioner – regionala som internationella – måste med andra ord existera för att garantera jämlikhet och stabilitet, värden som är betydligt viktigare än frihet och spontan självorganisation. Sådana ställningstaganden bygger, enligt Romneys logik, på en människofientlig premiss.
Sammanfattningsvis: Romneys tal för Global Initiative, vilket är typiskt för hans resonemang och logik, är en sammansättning av uppfattningar med stark koppling till klassiska politiska tvistefrågor. Vilka skyldigheter har staten och individen mot varandra? Är dagens stater objektiva, eller för de en dold agenda? Är den bästa lösningen att minimera statens inflytande? Mitt Romney har levererat sitt svar och det är tydligt marknadsorienterat. Men kan en futuristisk marknadsstat verkligen garantera en politisk-ekonomisk arena för entreprenörer, eller är en sådan tilltro naiv och patetisk? Är förminskandet av kollektivet till förmån för individen en svaghet snarare än en styrka? Och slutligen: är det effektivt och ändamålsenligt att främja privatisering och individualism – och den politiska klibbighet som kommer med detta – eller tarvar dagens transnationella problem en mer rörlig och inkluderande politik?
Romneys svar på dessa frågor demonstrerar, återigen, att Republikanernas USA fortsatt representerar en för västvärlden unik politisk ådra. Mitt Romneys vision om biståndet går i linje med de fyra ovan listade sanningarna. USA:s viktigaste uppgift i biståndspolitiken skall vara att kringgå de traditionella statscentrerade mekanismer som redan finns på plats. Dessa är att betrakta som parasiter. De är korrupta, de är förlegade och de har gjort liten nytta (vilket bevisligen inte är sant). Men ingen av dessa svagheter tycks existera i Romneys privata sektor. Det är därför som biståndet, för att passa in i marknadsstatens samhällsmodell måste ”omfamna partnerskapets styrka, ta till sig det fria företagandets förnyande kraft och utnyttja resurserna som kommer från den privata sektorn”. Genom att verka med den här typen av bistånd, skall USA bidra till ”hållbar förändring i samhällen och nationer”. Biståndet skall, med andra ord, bedrivas med hjälp av den privata sektorn som både skall agera rådgivare och vara en faktisk biståndsaktör.
Är detta, som Romney vill att vi ska tro, ett nytt sätt att närma sig marknadsstaten? Eller är det ännu ett kapitel i en romantisering av amerikansk företagsamhet, i kontrast till bleka framställningar av statliga biståndsprogram? En romantisering som, för övrigt, håller de fyra påståendena om den fallerande staten för sanningar, inte bara angående biståndet utan i alla sektorer.
