Foto: Pedro Moura Pinheiro
USA Den stora frågan under de kommande fyra åren, oavsett om det blir Obama eller Romney som vinner valet, är följande: Hur kommer Amerikas nya, exportinriktade energisektor att påverka USA:s utrikespolitik? Det undrar Robert Bryce.
Under de senaste cirka fyra åren har energiläget i Amerika förändrats mer än under de senaste tre decennierna sammantaget. Faktum är att framtidsutsikterna för USA – världens största producent och konsument av energi – under de senaste fyrtio åren gått från att hota med decennier av energiimporter (framför allt olja), till en framtid som lovar kraftig export av olja, naturgas och kol.
Den stora frågan under de kommande fyra åren, oavsett om det blir Obama eller Romney som vinner valet, är följande: Hur kommer Amerikas nya, exportinriktade energisektor att påverka USA:s utrikespolitik?
Låt mig, innan jag tar mig an frågan, kort förklara hur två tekniker – horisontell borrning med lång räckvidd och hydraulisk uppspräckning – tillåtit amerikanska borrare att frigöra enorma mängder olja och gas. När man borrar efter olja och gas på traditionellt sätt använder man sig av vertikala borrhål. Vid horisontell borrning börjar borrarna med ett vertikalt borrhål, för att därefter vända borrhuvudet i nittio grader och sedan fortsätta borra så långt som 3 000 meter. Det horisontella segmentet gör att hålet täcker en mycket större del av olje- och gasfyndigheten.
När det horisontella segmentet väl borrats, använder sig borrarna av hydrualisk uppspräckning för att frigöra olja och gas från klippformationer som tidigare betraktats som olönsamma. Uppspräckning sker med hjälp av kraftfulla högtryckspumpar (12 000 hk eller mer) som pumpar vatten, sand och små mängder kemikalier (vanligen surfaktanter och biocider) för att spräcka upp skiffer och andra klippformationer.
Kombinationen av dessa tekniker har resulterat i en rekordstor produktion av naturgas. År 2011 slog USA:s gasproduktion rekord med över 23 biljoner kubikfot. Också oljeproduktionen ökar kraftigt. Förra året producerades 7,8 miljoner fat per dag, den högsta nivån sedan 1998. Bentek Energy, ett analysföretag inom energibranschen, spår att USA:s oljeproduktion kan komma nå 12 miljoner fat per dag till år 2022. Når man den nivån kommer USA att producera mer olja än både Ryssland och Saudiarabien. Lägg därtill Amerikas mycket rika kolfyndigheter – motsvarande omkring 900 miljarder fat olja – och det står klart att USA snart kan vara ett land som exporterar fossila bränslen i den utsträckning man själv vill.
Vad kommer då detta uppsving i energiproduktion att betyda för amerikanska utrikespolitik? Det korta svaret är: Inte särskilt mycket.
USA har haft en stark närvaro i Mellanöstern och kring Persiska viken i decennier. Landets närvaro har utgått från antagandet att USA inte kan tillåta andra länder att stoppa oljeflödet genom Hormuzsundet. Även om det utan tvekan stämmer att andra länder, framför allt amerikanska allierade i Västeuropa och Japan, borde ta ett större ansvar för att hålla Hormuzsundet öppet, är det otänkbart att USA skulle dra sig tillbaka från Persiska viken.
År 1980, efter att Sovjet invaderat Afghanistan, höll Jimmy Carter ett tal som avslutades med ett uttalande som blev känt som Carterdoktrinen: ”Låt vår hållning vara absolut klar: Om någon utomstående kraft försöker ta kontroll över regionen kring Persiska viken, då kommer detta att betraktas som ett angrepp mot USA:s centrala intressen, och ett sådant angrepp kommer att slås tillbaka med alla nödvändiga medel, inklusive militär kraft.”
Carterdoktrinen har inte dragits tillbaka. Så kommer heller inte att ske. Oavsett hur mycket olja USA producerar eller exporterar kommer oljepriset fortfarande att sättas på världsmarknaden. Och om Hormuzsundet skulle blockeras av Iran eller något annat land eller sammanslutning, då skulle oljepriset skjuta kraftigt i höjden. USA kan inte och kommer inte låta det ske.
USA har dessutom viktiga militärbaser i Kuwait. De baserna kommer att förbli ett avgörande inslag i Amerikas närvaro kring Persiska viken under överskådlig framtid. Amerika har ett långt och ganska invecklat förhållande till Saudiarabien. Och även om relationen inger obehagskänslor hos många amerikaner, förblir Saudiarabien världens viktigaste producent och exportör av olja. Landet är den OPEC-medlem som kontrollerar den globala oljetillgången, och kommer så att förbli i ytterligare ett eller två decennier. På samma sätt som USA inte kommer att tillåta något annat land att ta kontrollen över Hormuzsundet, kommer man inte heller att tillåta en radikal islamistisk sekt att stoppa oljeflödet från Ghawar eller de andra, stora saudiska oljefälten.
Utan tvekan kommer det att uppstå en del spänningar i USA när miljögrupper som Sierra Club eller Greenpeace försöker driva igenom sin klimatagenda inom handelspolitiken. Exempelvis försöker Sierra Club redan att sinka och till och med stoppa USA:s kolexport. Men de trender som nu är på väg är obevekliga. Skiftet från betydande oljeimportör till storskalig energiexportör, kommer att kräva av amerikanska politiker att de ändrar många ingrodda antaganden beträffande den globala energimarknaden. USA kommer inte längre att vara enbart inköpare av energi (även om det kommer att fortsätta). Landet kommer dessutom att vara en betydande energiproducent, och det kommer att kräva av USA att landet aktivt främjar fria marknader på energiområdet.
Men trots alla förändringar som är på gång i Amerika, tro inte att USA:s utrikespolitik kommer att byta inriktning, framför allt inte när det gäller Mellanöstern.
