DEBATT Med några få ord smulade Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen för några dagar sedan den svenska försvars- och säkerhetspolitiska solidaritetsförklaringen i småsmulor. Den bara några få år gamla enkelriktade solidaritetsförklaringen har för Nato inget värde i det att den inte förpliktar Nato till att bistå Sverige vid ett anfall.
Anders Fogh Rasmussen fick frågan om Nato skulle hjälpa Sverige vid ett anfall och svaret kom direkt. Nej! Sverige är inte medlem i Nato och kan därmed inte räkna med de fördelar ett medlemskap för med sig.
Om tystnaden från svensk sida beror på att man förväntade sig ett sådant svar från Natos högste tjänsteman eller om det är förvåningen i detsamma som orsakat de uteblivna reaktionerna återstår att se.
Men nu står vi där. Med ett nedrustat, mycket begränsat försvar som inte alls är dåligt – men som kvantitativt är otillräckligt. För få flygplan, för få stridsvagnar, otillräckligt med artilleri och luftvärn och en flotta som med hänsyn till våra kuster är allt för underdimensionerad. Detta innebär i sin tur att tillgången på soldater, sjömän och befäl inte heller är tillräckligt. Utbildade reservstyrkor saknas också. Nu står vi där med ett litet, allt för litet, försvar som ska klara sig själv vid ett anfall som vi hoppas aldrig någonsin kommer. Här räcker det inte med politiska beslut om att Sverige ska försvaras. Sverige kan inte försvaras med de befintliga materiella resurserna eller den numerär på trupper som är tillgängliga. Inte om vi inte får hjälp från andra.
Förre försvarsminstern Sten Tolgfors var stolt över den deklaration som nu gäller för det svenska försvaret att om våra nordiska grannar, och där inkluderades de baltiska staterna, skulle utsättas för militära angrepp då skulle Sverige bistå med militära resurser. Sverige ska också i ett framtida läge då Sverige utsätts för militära angrepp kunna ta emot hjälp från andra. Det var/är en självklar ny inställning och en hållning som det svenska försvaret nu skulle bygga på. Men – återigen ett stort men. Där finns inget annat land som har kommit med motsvarande deklaration när det gäller Sverige. Inget annat grannland som sagt att ”vi garanterar om Sverige blir attackerat så bistår vi”. Givetvis måste alla avtal om bistånd vid militära angrepp eller krigsförklaringar slutas i ett ömsesidigt bindande avtal där det tydligt regleras vad som gäller. Vi har nu sett värdet av den ensidigt förklarade solidariteten – av intet värde. Nej, sa Natochefen. Nej, Nato bistår inte Sverige!
Märkligt? Knappast. Men rakt och tydligt. Sverige kan inte fortsätta bedriva en politik som går ut på att vi ska vara med – nästan. Vi räknar med att vi ska få all den hjälp som också de som fullgör sina medlemsåtagaden mot Nato får. Vi ska bli behandlade som medlemmar – även om vi inte är det.
Fogh Rasmussens uttalande visar att PFP inte har så stor betydelse vid skarpt läge. Det går bra att öva ihop med neutrala och till och med möjliga fiender. Det går bra att göra fredsinsatser tillsammans med militära enheter. Men vid skarpt läge gäller att man är med och betalar medlemsavgiften. Det är inte vi. Men vi borde vara det.
Vi är många som bekymrar oss om det svenska försvaret. Vi kan ha olika uppfattningar om ett svenskt medlemskap i Nato, men vi har det gemensamt att oavsett Natomedlemskap eller inte så måste det ske en upprustning av det svenska försvaret. Stora delar av landet är militärt nedrustat. Vi behöver militära stödpunkter i Skåne, på Gotland, i Göteborg och på flera platser längs de svenska kusterna.
Vi behöver medborgare som är utbildade och beredda på det värsta som kan inträffa. Förändringen av värnpliktssystemet gick för fort. Det var mer en förändring av det gamla värnpliktssystemet som behövdes än en nedläggning. Vi behöver en grundläggande medborgarutbildning som i tid kanske ska motsvara den grundläggande militärutbildningen på tre till fyra månader. En utbildning som ska kunna genomföras i närheten av hemorten. En uppgift för hemvärnet. Men där förutom de grundläggande militära kunskaperna ska ges utbildning i överlevnad vid naturkatastrofer, pandemier, långvariga energiavbrott och brister i livsmedelsförsörjningen. Idag är det svenska samhället allt för sårbart på allt för många områden.
Personligen ser jag ett medlemskap i Nato som en del av en nödvändig återupprustning.
Vid den hearing som försvarsutskottet hade i Riksdagen den 8 november förklarade en av Försvarsmaktens företrädare att det viktiga om man ser till hur det svenska försvaret ska se ut är inte vilken hotbild som finns utan vilken militär förmåga som finns i vårt lands närhet. En förmåga som i något läge skulle kunna användas mot Sverige och svenska intressen. En sanning att ta till sig.
Det är hög tid att politiken tar sitt ansvar och arbetar för ett svenskt inträde i Nato. Folkpartiet tog som första parti steget för att det skulle bli så och gömmer inte heller undan sin uppfattning i frågan. Moderaterna har tagit beslut på en partistämma att Sverige bör gå med i Nato och ska ansöka om medlemskap när det finns en folklig majoritet för det. Men frågan drivs inte. För statsministern har det blivit en icke-fråga som han inte vill närma sig och då gör inte heller hans försvars- och utrikesministrar det.
Socialdemokraterna lider av beröringsskräck när det gäller Nato. Det är märkligt att våra svenska socialdemokrater kan uppfatta sig som så mycket klokare och politiskt ansvarstagande än sina partikamrater i Norge, Danmark, Tyskland och Storbritannien för att nämna några länder.
Vill inte våra partier, vågar inte våra politiker ta upp och driva Natofrågan – ja, då får någon annan göra det. Det är dags nu att börja driva ett opinionsarbete för ett svenskt Natomedlemskap.
Med Sverige och Finland med i Nato skulle vi tillsammans med Norge, Danmark och de baltiska staterna utgöra Natos nordliga flank. Då skulle vi kunna tala om ett verkligt nordiskt försvarssamarbete och inte bara ett tjusigt utanpåverk för att backa upp högtidliga förpliktelser utan värde politiker emellan.
