Hugo Chávez dog i cancer den 5 mars 2013, fem månader efter att han för tredje gången i följd vunnit presidentvalet i Venezuela. Under valrörelsen försäkrade han själv att cancern som han redan hade opererats för var botad, medan kritiker framhöll att just det som sedan skedde kunde ske. Chavez lämnade ingen oberörd och hans vice-president och efterträdare Nicolás Maduro gjorde direkt religiösa anspelningar på Chávez återuppståndelse under sin egen presidentvalskampanj, som han vann med knapp marginal.
Boken ”Comandante, Inside Hugo Chávez Venezuela” utkom före hans död, men är ändå av så sent datum att den utgör en väl uppdaterad biografi. Författaren, den irländske journalisten Rory Carrol, skildrar både Hugo Chávez och det land där han gradvis fick ett allt fastare grepp om makten. Bilderna av Venezuela och Venezuelas president smälter samman till en, vilket är helt logiskt.
Rory Carrol
Canongate, 2013
Alla som ägnat Venzuela något av sin uppmärksamhet under det senaste decenniet har noterat att politiken är kaotisk och polariserad, korruptionen och kriminaliteten skenar och oljepengar håller igång ett samhälle i kris. Carrolls bok bekräftar och fördjupar denna analys och den är angelägen läsning för den som vill försöka förstå det samhälle den före detta presidenten tog över och det han lämnar efter sig.
Hugo Chavez har av sina mer radikala motståndare utmålats som ”diktator”, vilket är svårt att motivera. I april 2002 utsattes han för ett uppenbart kuppförsök orkestrerat av den gamla makteliten, som vid ett flertal tillfällen grovt underskattade honom och hans rörelse. Interimspresidenten Pedro Carmona flydde hals över huvud redan efter ett par dagar när det stod klart att han hade misslyckats. Man hade kunnat förvänta sig en gruvlig vendetta från det återinsatte Chavez, istället var han ytterst mild mot kuppmakarna och utnämnde muntert Carmona till ”Pedro den kortvarige”.
Detta är bara ett av många exempel på Chavez politiska fingertoppskänsla, i själva verket talar mycket för att han var oerhört tålmodig och hade en långsiktig plan för hur han skulle manövrera ut de tidigare makthavarna. Och att han var spektakulärt framgångsrik berodde sannolikt på en kombination av tur och skicklighet. Även om hans ideologiska enkelspårighet och vulgära framtoning alienerade medelklassen så var han utan tvekan en god kommunikatör och kunde in i det sista alltid mobilisera sina kärnväljare.
Chávez var knappast någon diktator, men om man med demokrati menar ett system som begränsar enskilda aktörers makt och motverkar maktmissbruk så var han inte heller någon god demokrat. Chavisterna tog sig många friheter, bland de mest uppenbara var att man plundrade det statliga oljebolaget PDVSA och helt ogenerat använde dess ekonomiska resurser för politiska syften.
Det politiska förtrycket under Chavez bestod huvudsakligen i att den högst nyckfulla ekonomiska politiken förr eller senare drabbade hans politiska motståndare, som för övrigt sällan åtnjöt någon större sympati hos allmänheten. Men om han var mjuk mot sina svurna fiender så kunde avfällingar vänta sig en något hårdare behandling.
Generalen och försvarsministern Raúl Baduel var en av Chávez närmsta förtrogna, tills han tog avstånd från Chávez idé att göra armén till en del av den politiska rörelsen. Då läcktes förnedrande bilder med sexuellt innehåll av general Baduel, vilket med mycket hög sannolikhet skedde med Chávez goda minne. Baduel avgick och tog hämnd genom att ansluta sig till oppositionen inför folkomröstningen 2007, som Chávez faktiskt förlorade. Detta resulterade i politiskt motiverade korruptionsanklagelser och fängelse. En domare som 2010 agerade självsvåldigt gick ett liknande öde till mötes.
Raúl Baduel ansågs av många som en hederlig politiker, vilket skiljer honom från många av den nya maktelitens företrädare. Chávez tog över en korrumperad samhällsapparat, men hans nyckfulla och toppstyrda politik har av Carrolls redogörelser att döma gjort situationen avsevärt värre. Nya ministrar har bråttom att slå mynt av sin position eftersom de vet att platsen i solen kan vara kortvarig.
Det bestående intrycket av boken är ett land i kaos och en president som behärskade kaoset. Chavisterna klamrar sig fortfarande fast vid makten, men saknar den enande kraft som Chávez utgjorde. Oppositionen, som begått svåra misstag och betalat dyrt för dessa, har reformerats och leds nu av den energiske Henrique Capriles, som alltså var nära att besegra Nicolás Maduro i presidentvalet efter Chávez död.
Det ska inte förbigås att Carrolls bok också beskriver det rasistiska klassamhälle som i praktiken banade väg för populisten Chávez och hjälpte honom att behålla makten. Och trots alla brister har chavismen gett Venezuelas underklass en politisk röst. Exakt vad som nu kommer att hända de närmsta åren vet vi förstås inte, men chavism utan Chávez är en konstig tanke.
