Frågan är vilket som var värst; hans politiska övermod eller affärssinne. En av världens mest kända politiska fångar, Michail Chodorkovskij, porträtteras på ett dramatiskt och belysande sätt av journalisten och Rysslandskännaren Stig Fredrikson. Även den som råkar kunna den nu tio år gamla och sorgliga historien får nytt material att tugga på.
Fredrikson gjorde en historisk insats när han på 70-talet som Moskvakorrespondent för TT smugglade ut Nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyns manus till väst så att berättelserna från Gulag kunde få liv, en bragd som skildras i hans bok Alexanders kurir (2011). Nu har nyhetsvärdet inte samma sprängkraft, eftersom eländet i Ryssland dagligen sprids via nätet.
Ingen kan ens med starka förträngningsmekanismer längre säga att man ”inte visste” hur förtrycket i Putinland ser ut.
Ändå är det något av ett scoop Fredrikson har åstadkommit. Utöver storyn om Chodorkovskijs uppgång och fall, från Komsomol till miljardärsklubben och nu en cell i en straffkoloni i Karelen sedan fängslandet 2003, tillför författaren aktuellt material i form av fråga-svarintervjuer som hittat sin väg från fängelset till Sverige. Av dessa framgår att denne hedersfånge i Putins skräckkabinett är en högst ideologiskt medveten man som inte låtit sig knäckas av inspärrningen efter skenrättegångar med påhittade åtal, ungefär som i fallet Magnitskij.
Det verkar inte ens som om han ångrar sitt beslut att utmana Putin om makten. Det skedde dels när han ville öppna oljebolaget Yukos för utländskt ägande, vilket stred mot Putins råvarudoktrin om statlig kontroll av råvaruindustrin, dels när han började stödja Putins politiska motståndare med pengar och opinion. I samma ögonblick som han framstod som en utmanare till Putin var hans dom skriven i sten. Andra miljardärer drog den korrekta slutsatsen av hans inspärrande att det var dags att lämna landet, eller visa lojalitet mot fursten vid makten.
När det gäller det ekonomiska åstadkom Chodorkovskij uppenbarligen ett systemskifte på egen hand genom att redan 1989 grunda en av de första privata bankerna i den postsovjetiska finansvärlden. Dess specialitet blev att tjäna pengar på att växla ”beznalitjnyije”, administrativa låtsasrubel i företag och institutioner, till riktiga kontanter, småningom även västvaluta. Miljonerna tickade in, helt lagligt, medan den dåvarande överstelöjtnanten i KGB Vladimir Putin bidade sin tid obemärkt i Dresden.
Det blev alltså oundvikligt att deras respektive karriärer långt senare skulle korsas. Utgången av den maktkampen var lika given, eftersom maktdelning inte ingår i Putins tänkande. Till saken hör Chodorkovskijs politiska filosofi som inte kunde vara mer konträr:
”Jag anser att de skandinaviska modellerna är extremt socialistiska… Det är fel att förvandla sociala stödsystem från ett sätt att återupprätta individens konkurrensförmåga till ett system som ger möjlighet att leva på samhällets bekostnad med hjälp av staten. Och sedan betala för det med sin röst, med sitt politiska stöd till byråkratin.”
Sak samma när det gäller demokratin, organiseringen av maktutövningen:
”En modern stat i ett så stort land som Ryssland kan inte vara auktoritär. Det går inte att styra ett enormt och komplicerat system från en enda punkt. Federalism och delning av makten, hederliga val och ett starkt civilsamhälle – se där de beståndsdelar som garanterar ett system av bromsar och motvikter, en mekanism för en stark stat.”
Dagens Ryssland, däremot, fungerar enligt Chodorkovskij enligt en svag modell, ungefär som i Iran eller Saddam Husseins Irak, oförmögen att klara sina grundfunktioner. Och när detta så småningom uppenbaras för alltfler utöver den ekonomiska elit han tillhör lär utvecklingen ta nya banor. Men kanske inte just de fredliga och reformistiska som han och så många i väst tror på.
Om detta vet vi idag inget, om utgången av maktkampen mellan Putin-samhället och Chodorkovskij-samhället. Men hoppas kan man alltid, för det ryska folkets skull, och vår egen.
En säkrare prognos är att Chodorkovskij trots Fredriksons insats inte kommer att bli någon hjälte i Sverige; därtill är han för rik för kulturvänstern och har fel åsikter.