Att Storbritannien skulle lämna EU låter osannolikt, men eurokrisen, och inte minst det europeiska ledarskapets taffliga sätt att hantera situationen, har gjort att David Camerons besked om en folkomröstning ter sig fullt rimligt. Återigen påminns vi om vilket svagt demokratiskt byggnadsverk EU är.
Cameron har nu för den europeiska publiken också förklarat att han gärna ser att unionens medlemsstater på nytt sätter sig ned och omförhandlar grundfördraget, det vill säga det vi slarvigt brukar kalla EU:s grundlag. Om inte detta blir möjligt kommer han istället att begära att Storbritannien får omförhandla sina villkor.
Det är först med en omförhandling, antingen med ett nytt EU-fördrag, eller med nya villkor för det egna landet, som Cameron är villig att släppa fram en folkomröstning. I annat fall vet man inte vad man röstar om, menar han.
Sverige sitter i en situation som påminner om den brittiska. Vi har haft stor nytta av EU-medlemskapet, mycket mer så än Storbritannien eftersom vi är ett litet land med stor utrikeshandel där alla våra viktigaste handelspartners finns inom unionen. Men vi står utanför euron och vi har en liknande inställning till EU som britterna.
När nu Cameron stakat ut vägen framåt för Storbritannien blir det naturligt för oss att fråga oss om vi ska hänga på. Ska också vi kräva ett omförhandlat EU-fördrag? Ska också vi kräva nya villkor? Ska också vi igen inhämta ett folkligt mandat med en ny folkomröstning?
Jag tror att vi för svensk del till fullo bör ställa oss bakom David Camerons analys, och backa upp honom i det förhandlingsspel som nu börjar mellan Storbritannien och de andra jättarna i EU, främst Tyskland och Frankrike. Men vi ska självfallet inte ifrågasätta det svenska medlemskapet i unionen.
I sitt tal kallade Cameron sig själv för ”kättare”. Fortfarande finns det en motsättning mellan dem som ser lösningen på EU:s legitimitetskris som att EU bör vara ännu mer försiktigt med vad unionen ska göra och dem som konsekvent föreslår att alla problem bör lösas med ännu mer makt till Bryssel. Eurokrisen har kantats av förslag på ökad politisk makt för EU, det vill säga mer makt till samma politiker som rört till det från första början. Cameron och Storbritannien har här utgjort en motvikt.
Därtill står Sverige och Storbritannien båda utanför euron, och utan Storbritannien i EU blir vår position svagare. Risken finns annars att EU blir detsamma som eurozonen.
Storbritannien och Sverige har mycket gemensamt i EU och det skulle vara till vår nackdel om denna stora nation inte satt med vid förhandlingsbordet. Makten i EU skulle skifta söderut.
EU:s stora problem är fortfarande dess bristande demokratiska legitimitet. Som Cameron påpekade finns det inget europeiskt ”demos”, det finns inget europeiskt folk som känner sig som en enhet. Därför har vi inte heller en fullt utvecklad demokratisk överbyggnad.
Så länge det är så kan vi inte överlåta mer makt på Bryssel än vad vi redan har gjort. Varje ny reglering som ska förbättra den inre marknaden ifrågasätts. Att harmonisera 27 länders nationella lagstiftningar är inte enkelt. En enskild ny regel kan uppfattas helt olika i olika länder. Konstigt vore det annars.
Men när en ny regel kommer från Bryssel och inte från den egna huvudstaden misstänkliggörs den automatiskt bara därför att den kommer från Bryssel. Och då är de egna ländernas byråkratier bra på att hitta på obegripliga regleringar de också. Så sent som igår föreslog vårt eget jordbruksverk att vi bör införa en särskild skatt på kött. Hur hade det låtit om det förslaget hade kommit från Bryssel?
Det därför som Storbritanniens och Sveriges EU-skeptiska röster behövs. Det är vi som brukar påminna Bryssel om att unionen består av en mängd olika folk med olika språk, som i många avseenden inte alls har särskilt mycket gemensamt annat än att vi råkar bo grannar med varandra. Det vore olyckligt om den tyngsta rösten för denna uppfattning föll bort.
(Texten har också publicerats på Newsmill.)
