”Innan månadens [februari] slut kommer samtliga våra ambassader att finnas på Twitter och Facebook”.
Är detta onsdagens mest intressanta utrikespolitiska nyhet? I så fall undrar man hur det står till med den utrikespolitiska debatten. Orden är Carl Bildts och kommer från regeringens utrikespolitiska deklaration. Socialdemokraterna tog tillfället i akt att samtidigt på sin hemsida presentera sitt utrikespolitiska alternativ. Men även i detta dokument lyser nytänkandet med sin frånvaro.
Nu är förvisso deklarationer som dessa mer av statsceremoniell karaktär där mottagarna av budskapet är andra länder som vill veta var Sverige står i olika frågor. Men med tanke på att varken regeringen eller oppositionen säger något som ingen hade förväntat sig kanske deklarationerna hade kunnat mejlas ut istället, eller läggas ut på Facebook.
Intressant nog är det också vad som kan sägas om Barack Obamas linjetal, ”State of the Union” som hölls natten till onsdag, svensk tid.
Redan under den amerikanska valkampanjen kunde man konstatera att landets ekonomi kommer att vara den dominerande frågan framöver, vilket återspeglades i talet. Obama är nöjd med att ha dödat bin Laden, decimerat al Qaeda och avslutat (om än inte vunnit) kriget i Afghanistan. Men vad vill han göra härnäst? Om detta sades inget.
Rent symboliskt är dock Carl Bildts utrikespolitiska deklaration intressant läsning. Hur ska man uppfatta uttryck som: ”Sverige är en humanitär stormakt. Under 2012 var vi världens tredje största nationella humanitära biståndsgivare…” eller ”Vi är en av världens största givare av demokratibistånd”?
Den svenska utrikespolitiska självbilden har sedan 1970-talet varit starkt förknippad med tanken om att Sverige är ett land som står för internationell solidaritet. Namnet Olof Palme brukar då dyka upp. Nu är det Carl Bildt som för det retoriska arvet vidare.
Denna internationella solidaritet har dock alltid handlat om länder långt ifrån vårt eget. Våra närmaste grannländer brukar inte omfattas. Sverige kan fortfarande inte lova att hjälpa sina grannländer i händelse av en militär kris. Vi påstår att vi är solidariska. Vi säger att vi ska hjälpa till. Men löftet är inte 100 procent, eftersom vi vägrar att gå med i den enda militärallians som kan backa upp ett sådant löfte.
Men ett litet beröm ska ändå ges till regeringen på denna punkt. De tidigare symboliskt mycket viktiga orden ”neutralitet” och ”alliansfrihet” ingår inte längre i det statsceremoniella språkbruket. Alltid något.