SYRIEN I nästa vecka inleds en FN-stödd konferens om Syrien i Genève. Representanter från såväl Syrien som det internationella samfundet väntas delta, men det finns skäl att fråga sig vad en sådan konferens leder till. Magnus Norell reder ut vad som behöver göras – och konferensens förutsättningar att nå dit.
Den 22 januari är det tänkt att en FN-stödd internationell konferens om det syriska inbördeskriget ska äga rum i Genève. Det är – strax föreden 22:a – fortfarande oklart om konferensen alls blir av. Men med all den prestige och diplomatisk energi som lagts på att agera på något sätt i denna blodiga och brutala konflikt, är det ändå troligt att en del aktörer kommer att inta de väl insuttna konferensstolarna.
Vilka aktörer kommer då att närvara? Det första man kan slå fast är att inte alla de som borde vara där – om man vill lösa konflikten – kommer dit. Flera av oppositionsgrupperna lär inte dyka upp, och några av de mest oförsonliga jihadistgrupperna – till exempel Jabat-al-Nusra (JN) och ISIS – är inte inbjudna eftersom de klassats som terroristgrupper. Detta har medfört att andra, mindre radikala grupper, inte heller tänker närvara eftersom de upplever arrangörerna som manipulativa och mer intresserade av att skapa en godtagbar och rumsren opposition än av att få in alla aktörer som slåss under samma tältduk.
Konflikter råder också om vilka länder som ska närvara. Här råder ett synsätt som är motsatt inställningen till oppositionsgrupperna. FN:s specielle sändebud, Lakhdar Brahimi, har till exempel förespråkat att Iran ska delta. Detta motsatte sig länder som USA, Frankrike och Saudiarabien då Iran framgångsrikt verkat för att konflikten inte lösts utan tvärtom förråats och förlängts. En kompromiss har utarbetats som innebär att Iran ska kunna ”delta utan att vara med i de officiella förhandlingarna”. Tillvägagångsättet påminner om tidigare idrottares deltagande i olika evenemang ”under tyst protest”. Ett kraftfullt slag i luften, således. Men det är ändå inte säkert att Iran kommer med, då regimen i Teheran låtit meddela att kompromissen ”inte respekterar Irans värdighet”.
Det är också oklart exakt vad målet med konferensen är. Att på en eller ett par dagar lösa konflikten är naturligtvis inte möjligt eller ens tänkbart. Då både den syriska regimen och oppositionens olika delar har uttalat helt oförenliga förhandskrav, dels för att alls delta, dels som slutmål, är någon form av användbart resultat omöjligt. Den första Genèvekonferensen om Syrien hade i sin slutkommuniké skrivningen att regimen och oppositionen skulle bilda en övergångsregering ”by mutual consent”, vilket enligt USA utesluter Assads medverkan. Den tolkningen bestrids (naturligtvis) av Ryssland.
Det är svårt att frigöra sig från tanken att denna konferens framförallt ska ses som ett uppgivet försök från en handlingsförlamad och splittrad omvärld att ändå försöka åstadkomma någonting som liknar en process för att få slut på kriget i Syrien. Och även om någon form av gemensam slutdeklaration kan åstadkommas, lär den inte bidra till att minska avståndet mellan regimen och oppositionen.
Assads regim har – framförallt med stöd av Ryssland, Kina och Iran – deklarerat att den inte tänker lämna ifrån sig makten. Oppositionen, hur splittrad den än är, har lika kategoriskt sagt att den nuvarande regimen inte har någon roll i ett framtida Syrien.
Är då hela denna diplomatiska cirkus enbart ett spel för gallerierna? I viss mån ja, och det bör det internationella samfundet ha mod att erkänna. Kriget i Syrien har fått pågå alldeles för länge, och med ett enfaldigt hävdande att FN:s säkerhetsråd är den enda aktören som räknas har omvärlden frivilligt satt sig i en situation där ingenting kan göras eftersom alla vet att säkerhetsrådet är låst då de fem permanenta medlemmarna är oense. I hög utsträckning utgör kriget i Syrien ett misslyckande för FN och andra i det internationella samfundet. Den brist på konkreta åtgärder för att stoppa kriget, få igång en politisk process samt avhjälpa den humanitära katastrof som utspelar sig både i Syrien och i grannländerna, är i grunden självförvållad av ett passivt väst och uttryck för en både strukturell och politisk kris i FN.
Samtidigt är det nödvändigt att någon form av FN-process kommer till stånd så fort som möjligt, då konflikten redan blivit både regional och internationell. Om FN (inklusive EU och USA) alls ska kunna behålla någon form av trovärdighet framöver, behövs en sådan process. Den kommer inte att utkristalliseras av Genévekonferensen, men konferensen kan vara en början om fortsättningen – och man kan anta att det blir en fortsättning med fler konferenser – blir mer realistisk och pragmatisk.
När det internationella samfundet äntligen kommit till skott (även om det är ett löst skott) är det nödvändigt att det hela inte dör helt och hållet. Processen behövs, men den måste kompletteras med en så kallad ”track II” där alla de syriska grupper som idag inte har någon representativ röst kan höras, och där även de mest oförsonliga och mest jihadistinfluerade grupperna kartläggs. En skarp gräns måste dras mellan dessa och de moderata och nationellt inriktade grupperna.
Det är av största vikt att den stora och tystade majoriteten av syrier ges en chans att göra sina röster hörda. Av speciell betydelse här är individer från vad som på engelska brukar kallas ”minority swing groups”, alltså representanter från de alawitiska, drusiska och kristna grupperna. På motsvarande sätt gäller det att lyfta fram representanter från den sunnitiska majoriteten som ofta benämns ”swing constituencies”, representanter från Syriens olika stammar, sammanslutningar av företag och andra med oberoende religiös bakgrund.
I en process där olika parter såväl i som utanför Syrien ska vara med och peta i konflikten, blir det i det närmaste omöjligt att hitta sätt att öka förståelsen och skapa överenskommelser mellan dessa grupper, men det kan ske i en process utanför mediernas rampljus. Sådana initiativ har redan påbörjats och det finns nya på gång, både inom och utom EU, men det krävs att dessa initiativ blir mer organiserade och fördjupade.
För att dessa politiska processer alls ska kunna komma till stånd och överleva, är det lika viktigt att den militära situationen angrips. Idag finns ingen enbart fredlig lösning på Syrienkonflikten i sikte. Men den försämrade situation i Syrien med allt starkare inslag av militant jihadism, gör att ingen lösning är möjlig utan att det problemet åtgärdas. Det kan endast ske genom att militära medel används för att backa upp de diplomatiska initiativen.
För att få till stånd ett slut (eller åtminstone en början på ett slut) på dödandet i Syrien krävs således flera konkreta åtgärder parallellt: införandet av en flygförbudszon för att förhindra regimens fortsatta flyganfall mot civilbefolkningen (det bör även innehålla förbud mot tungt och långskjutande artilleri) och vapenleveranser till de grupper som identifierats som ”moderata” eller i alla fall icke-jihadistiska. Den process som ovan beskrivits för att ge den stora, tystade majoriteten av syrierna en röst, kan här med fördel kombineras med att identifiera sådana grupper.
De militanta islamisterna och jihadisterna i JN och ISIS kommer inte frivilligt att lägga ner sina vapen, utan måste tvingas till det. Det enda sättet att göra det är att stärka deras motståndare inom oppositionen. Alternativet vore en kraftfull militär intervention utifrån, vilket förmodligen skulle vara snabbare och mer effektivt. Idag är det dock helt otänkbart då ingen icke-syrisk aktör är beredd att ställa upp med det manskap och de resurser som skulle behövas. I samband med detta måste också effektivare sanktionsåtgärder till för att åtminstone kraftigt försvåra införseln av vapen, material och manskap till jihadisterna i JN, ISIS och deras allierade. Processen för att stödja de mer nationalistiska och moderata grupperna måste förfinas och effektiviseras så att dessa grupper, åtminstone på sikt, blir starka nog att hantera jihadisterna.
EU-länderna behöver också införa sanktions- och straffmöjligheter för att förhindra och försvåra för de egna medborgarna att resa till Syrien, och de som reser dit ska de veta att det kan kosta när de kommer tillbaka. Erfarenheten visar att det är en av de mest effektiva förebyggande åtgärderna för att komma till rätta med den allt stridare strömmen av frivilliga till Syrien. Det bör i sammanhanget också påminnas om att den förkrossande majoriteten av dessa frivilliga ansluter sig till de mest hårdföra och extrema islamisterna. Den motion om straff för att delta i terroraktiviteter som ska behandlas i den svenska riksdagen i januari/februari är därför ett steg i rätt riktning.
Om Genèvekonferensen inte ska bli det misslyckande som det finns risk för i nuvarande situation, är det nödvändigt att de ovan beskrivna processerna åtminstone initieras av konferensen.