Foto: Sofie Hedman.
JORDANIEN 62 procent av amerikanerna och 72 procent av européerna motsätter sig att deras land ska delta i en militär intervention i Syrien, enligt oppositionsmätningar. Men vad tycker syrierna själva? Sofie Hedman rapporterar från Jordanien.
Det är skymning, och på en takterrass i staden Madaba, 30 kilometer sydväst om Amman, sitter 26-årige Ali. Han kommer från Zamalka, en tätort strax öster om Damaskus, där omkring 45 000 människor beräknades leva före kriget.
Zamalka har under de senaste veckorna blivit känt som ett av de områden som utsatts för en nervgasattack. Bilderna av döda barn, lagda på rad, döda kvinnor, män och vägar kantade av djur som mött en plötslig död har cirkulerat i medierna sedan attacken mot området den 21 augusti.
Ali är övertygad om att det är Assads regering som använt kemiska stridsmedel.
– Alla dessa människor som dog. Det finns ingen chans att oppositionen skulle ha sådana vapen. Och de områdena som det gäller: Jober, Zamalka, Irbin, Douma, östra Ghouta, och några delar av västra Ghouta, vet jag är områden som regeringen attackerar. Jag har själv varit där när Assad skjutit raketer. Jag kan inte se någon logik i att oppositionen skulle attackera dessa områden. Om de hade kemiska vapen, varför skulle de använda dem där? Säger Ali.
Han heter egentligen någonting annat, och under hela intervjun talar han med låg röst. I huset i Madaba hyr nu fyra utav Jordaniens 500 000 syriska flyktingar rum, och även bland grannarna finns det vitt skilda uppfattningar kring det pågående kriget.
– Det är folket som betalar priset för det som pågår. Båda sidor i kriget ska ha skulden. En attack från USA skulle förstöra landet ännu mer, och situationen kan bli ännu värre än vad den redan är. Ingen vill ha bomber. Men, om en attack kan avsluta det lidande som pågår…
Ali lämnar den oavslutade meningen hängande i luften. Han lämnade sitt hem redan i april 2011, några veckor efter att upproren inletts i området där han bodde. Hans familj och vänner har liksom stora massor av syrier sedan länge flyttat in till Damaskus stadskärna, bort från striderna i utkanten av staden.
Före kriget drev Ali ett bageri med butik i Zamalka. När demonstrationerna startade höll han sin butik öppen för demonstranter att ta skydd i. Bland dem som sprang undan kulor och fängslanden och in i bageriet fanns flera av hans vänner, berättar Ali.
– I början handlade protesterna bara om frihet. Men regeringen gjorde allting värre när de sköt mot demonstranterna. När folk dog så började man kräva Bashars avgång också. Före det var han populär. Men vi blev lurade, säger Ali.
Hans butik träffades av beskjutning, och snart upprättade regeringen vägspärrar som gjorde det svårt att röra sig på landsbygden utanför Damaskus.
– Det var inte protesterna utan reaktionerna på protesterna som startade kriget. Demonstrationerna innehöll först inga vapen, men reaktionen blev arresteringar och skottlossning. Jag talar bara för området jag kommer ifrån. Extremister har jag hört om, men inte sett. När folket tog till vapen luckrades gränserna upp och vem som helst kunde komma in, säger Ali.
Kännetecknande för syrier i Jordanien är att de inte vill tala om politik. Många ryggar för själva ordet, samtidigt som de ändå har en åsikt. Detsamma gäller Ali. Han lutar sig framåt och säger med ännu lägre röst att stora delar av Syriens politiska historia varit förbjudna ämnen att tala om. På samma gång menar han att de flesta av hans vänner inte har en åsikt om framtiden. Men en sak står han fast vid:
– Efter att 100 000 människor dött kan folket omöjligt acceptera Bashar al-Assad längre.
Nu längtar han efter att kriget ska ta slut så att han kan återvända. Men han berättar att han fasar för det kaos som han är övertygad om att kommer följa på kriget.
Omkring 140 000 av de syriska flyktingarna i Jordanien bor i flyktinglägret Zaatari. Resten, förmodligen många fler än de hos FN registrerade 400 000 människorna, bor integrerade i byar och städer runt om i landet.
I Zaatari, som fått mycket medial uppmärksamhet, kommer den absoluta majoriteten av flyktingarna från staden Dara’a. Dara’a var en av de städer där upproren inleddes och från Zaatari hörs många Assad-kritiska röster. Men bland flyktingarna som är spridda runt om i Jordanien finns ett brett spektrum av bakgrunder och åsikter.
Samira Saadeh är 49 år och hon har kommit till Jordanien från det palestinska flyktinglägret Yarmouk i utkanten av Damaskus. Yarmouk är ett av de läger som upprättades i Syrien 1948 som följd av den palestinska flyktingströmmen. Före inbördeskriget fanns det 150 000 palestinska ättlingar i lägret som i dag närmast utgör en förort till Damaskus.
Samira Saadeh. Foto: Sofie Hedman.
Palestinierna saknar syriskt medborgarskap, och deltog därför inte i de första månaderna av demonstrationer. Men i slutet av 2012 träffade flera av regeringens raketer Yarmouk.
– Den första raketen träffade skolbarn. Sedan en moské. Men regeringen hade inte för avsikt att slå mot folket. De jagade Fria syriska armén, och råkade träffa civila, säger Samira Saadeh.
Hon sitter i ett upplyst kök inte långt ifrån Alis takterrass i Madaba. Det är åtta månader sedan hon flydde Syrien, tre dagar efter en raketattack mot Yarmouk. Kvar finns flera av Samiras systrar med familjer. Hon vill inte prata om hur de har det, men konstaterar att de inte är trygga i lägret.
– I Yarmouk är sympatierna blandade nu. Palestinierna i Syrien håller på Fria syriska armén, på islamistiska al-Nusra, på kriminella gäng eller på armén. Mina sympatier finns hos presidenten. Fria syriska armén säger ”alla som älskar Bashar ska dödas!” och sedan pratar de om frihet. Hur kan de prata om frihet, men inte låta någon ha en åsikt? De talar om frihet, men de vet inte själva vad de kämpar för, säger hon.
Samira Saadeh föddes i Jordanien och kunde därför resa tillbaka dit. Men en åttaårig son, som fötts i Syrien, är kvar hos sin far i Damaskus. Hon tror inte att det var Assad-regeringen som använde sig av kemiska vapen, och hon säger att hon inte vill se en utländsk intervention av något slag.
– Talet om en kemisk attack är ett skådespel. Rebellerna gjorde något för att få inspektörernas sympatier. USA vill bomba, men det är fel. De platser de vill bomba ligger nära platser där civila bor. Om de bombar blir resultatet bara förstörelse, det är allt, säger Samira.
Hon berättar att hon nu tillbringar det mesta av sin tid framför tv:n där hon följer nyheter om Syrien.
– Jag ser att det finns en annan lösning: diplomatiska samtal. Åk till Geneve och tala! Eller är vi så bakåtsträvande att bombningar och förstörelse är enda vägen? Istället för att skapa krig borde världens länder arbeta för fred, säger Samira Saadeh.
På klostret Sankt Efraim i området al-Ashrafiye i östra Amman har ett fyrtiotal kristna familjer på flykt från Syrien fått en tillfällig fristad. De flesta stannar här någon månad i väntan på besked från någon ambassad i väst.
Gaorie Shamon Rushu. Foto: Sofie Hedman.
– Vi står bakom vår regering. Västvärlden ska veta att om de attackerar Syrien så attackerar de Syriens kristna. Vi önskar att något gott skulle hända, som skulle avsluta det här kriget. Endast Gud vet hur. Vi önskar att Europa slutade att stödja kriget och tog emot alla kristna, säger Gaorie Shamon Rushu, som är 65 år, och kommer från Qamishli i norra Syrien.
Han får stort medhåll bland människorna som samlats i den ljusa klosterkorridoren.
– Om Obama bombar Syrien kommer det inte att stoppa kriget som pågår. Alla kristna tänker så. Jag vill inte att Bashar al-Assad ska stiga åt sidan. Vad skulle muslimerna då göra med oss? säger Michael Adamo, som är 21 år och kommer från Aleppo.
Resan genom Syrien gjorde han i mitten på juli. Sträckan från Aleppo till Amman, som under fredstid tar åtta timmar, tog nu 35 timmar . Bussen passerade ett 50-tal vägspärrar, både regeringen och rebellgruppers. Michael Adamo beskriver situationen i staden som han lämnade.
Warda Gaorie och Mariam. Foto: Sofie Hedman.
– Tre fjärdedelar av Aleppo är helt förstörda. Regeringen stöttar de kristna, och terroristerna är mot oss, säger han.
I korridoren på klostret enas männen och kvinnorna om att den kristna minoriteten skulle förlora på en intervention.
– De flesta kristna bor i regimkontrollerade områden. Obama lär rikta in sig mot dessa områden, eftersom han vill straffa Assad. Det säger sig självt att vi kristna är utsatta, och därför mot attackerna, säger Michael Adamo.
I ett litet rum i korridoren på klostret sitter två äldre kvinnor. Warda Gaorie och Mariam kommer från Qamishli.
– Jag vill inte att någon ska attackera Syrien. Det är vårt land där vi växte upp. Vi blir så rädda och tror att vi kommer att dö när vi tänker på det. Mina barnbarn som är kvar i Syrien, vad ska hända dem? Det är svårare för oss kristna. Vi är i minoritet. Jag önskar att freden återvänder. Det är allt jag har att säga, säger Mariam.
Fakta:
Över 500 000 syrier befinner sig på flykt i Jordanien.
Det är tankesmedjan German Marshall Fund of the United States som den 18 september publicerade en undersökning om amerikanska och europeiska värderingar kring en intervention i Syrien. Omkring 1000 människor i vardera Frankrike, Tyskland, Italien, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Spanien, Sverige, Storbritannien, USA och Turkiet tillfrågades i början av sommaren.
Namnen Mariam, Samira Saadeh och Ali är fingerade. Intervjuerna skedde under de två första veckorna i september 2013 i Jordanien.
