De senaste veckorna har vi på Frivärld, av naturliga skäl, gång på gång återkommit till ett samtalsämne: Samuel Huntingtons idéer om konkurrerande kultursfärer som presenteras i essän Civilisationernas kamp.
Ena stunden ett utrop under en av de många korrekturvändorna med manuskriptet till nytrycket av hans essä: Men! Det där kan han ju inte hävda – han utelämnar ju halva den moderna europeiska historien! Andra stunden ett yrvaket jakande: På många punkter kan man inte ge Huntington annat än rätt. Civilisationernas kamp väcker många och starka känslor.
En av många trådar i Huntingtons idégods som jag själv kommit att fundera mycket över, är det han skriver om länder som befinner sig i gränslandet mellan två kultursfärer eller som vill byta kultursfär. Det är närmast omöjligt för ett land, menar han, att bryta sig loss från en kultursfär och omfamnas av en annan. Tillhörigheten bygger på ett djupt kulturellt samförstånd som går bortom politik och medvetna handlingar. Ett av hans exempel är Australien, som försökt lämna den västerländska kultursfären och närma sig en asiatisk gemenskap, som bygger mer på geografisk än kulturell närhet. Projektet är dömt att misslyckas.
Tanken på byte av kultursfär med fördel kan appliceras på länderna i EU:s närområde. Ett land som Ukraina befinner sig i en ständig dragkamp mellan en östlig och en västlig kultursfär: Ryssland och Västeuropa. Politiskt sett är det en kamp som handlar om mer än bara ekonomiska vinningar: De flesta människor man träffar på gatan och de flesta politiker man hör och läser är överens om en sak: På sikt vill de tillhöra Väst. Ändå går det inte att förneka att landet hör närmare samman med den ryska/slaviska/östkristna sfären. Jag tror att det, bland vanligt folk såväl i Ukraina som i många EU-länder, skapar ett motstånd som utgör ett trängre nålsöga än Köpenhamnskriterierna.
Samma logik kan appliceras på Turkiet. Turkiet vill i många avseenden vara ett europeiskt land. Åtminstone en liten bit av landet tillhör kontinenten rent geografiskt och landets historia är djupt sammanflätad med den europeiska. Ändå finns där ett främlingskap, som sannolikt har betydligt mer komplexa rötter än bara det faktum att vi inte delar religion.
Europas dragningskraft i österled skulle kunna beskrivas som mjuk makt. Genom att hägra med inte bara generösa handelsregler för medlemsstater, utan också en attraktiv identitet, strävar våra grannar efter att ta efter oss och bli mer demokratiska och transparanta. Det är en god utveckling.
Just Turkiet har i sin dubbla identitet en annan spännande funktion. För det är tvivelsutan så att man hellre lyssnar till en kraft som man har en gemensam tillhörighet med – gemensamma kulturella referenser, gemensamma värderingar och gemensam historia. Turkiet är ett nyckelland till Mellanöstern, och det Turkiet säger hörsammas i många arabländer på ett sätt som europeiska budskap inte nödvändigtvis gör. Det märks inte minst på det enorma genomslag turkiska TV-serier har i regionen. TV-serier som är fria från aktiva politiska budskap, men som genom sina intriger med självständiga, arbetande kvinnor som vågar bryta med sina män – i en muslimsk miljö – ändå bidrar till ett värderingsskifte som en amerikans serie aldrig kan göra. De kulturella koderna är för främmande för att budskapet ska gå fram.