TYSKLAND Inför höstens val är många länder uppmärksamma på eventuella förändringar ett tyskt maktskifte kan medföra. Socialdemokratiska partiet SPD försöker ge intryck av nytänkande. Men i själva verket betyder det antagligen inte särskilt mycket, skriver Gustaf Almkvist.
I februari besökte Peer Steinbrück Aten. Steinbrück är de tyska Socialdemokraternas kandidat till posten som förbundskansler i höstens val till förbundsdagen. Det är märkligt att besöket väckte så lite uppmärksamhet. För även om Angela Merkels popularitetssiffror förblir höga har hennes koalitionspartner, liberala FDP, gått kräftgång i opinionsundersökningarna. Där är inte alls omöjligt att hösten medför ett maktskifte i Tyskland, med socialdemokrater och miljöpartister i regeringen. Och då är frågan: vad tycker egentligen Socialdemokraterna om Tysklands hårda linje i finanskrisens Europa?
Det kan inte råda någon tvekan om vad Steinbrück ville signalera med Atenbesöket, som bland annat hade ett socialkontor och samtal med den grekiske finansministern på programmet: de tyska Socialdemokraterna (SPD) är snällare och mer förstående än Angela Merkels kristdemokrater (CDU), som har valt den hårda åtstramningslinje som fler och fler menar kostar mer än den smakar.
SPD har varit kritiska till flera av de stora insatserna de senaste åren för att försöka komma till rätta med krisen i Europa. Exempelvis motsatte man sig i december att offentliga medel skulle användas för att finansiera den omtalade bankunionen, som även Merkel var skeptisk till. Istället borde bankerna själva ha fått betala, menade Steinbrück. I samma veva ifrågasatte SPD om Tyskland verkligen skulle ställa upp med ytterligare ett grekiskt räddningspaket.
Men trots det har SPD röstat med Merkel i praktiskt taget varenda omröstning som rört den europeiska krisen, inklusive den kontroversiella finanspolitiska pakten, som begränsar möjligheterna till underskott i statsbudgeten. Som Financial Times inflytelserike europaredaktör Wolfgang Münchau skrev i december tycks SPD bedriva hårdhänt opposition mot den tyska politiken, men av rädsla för att verka oansvariga stödjer man den så fort det blir omröstning.
Så var slutar taktiken och övertygelsen tar vid? Partiet försöker onekligen ge intryck av nytänkande i den ekonomiska politiken. Nyligen presenterades exempelvis en idérapport som gick ut på att Tyskland borde omdefiniera den ”magiska fyrhörning” vars målsättningar präglat tysk finanspolitik sedan 60-talet: tillväxt, hög sysselsättningsgrad, låg inflation och stabilitet i utrikeshandeln.
SPD menade i rapporten att hållbarhet är det återkommande värde som istället bör prägla finanspolitiken; social, statsfinansiell, materiell och ekologisk sådan ska med partiets modell utgöra den nya magiska balans som ska föra Tyskland framåt.
Det låter nyskapande, men betyder antagligen inte särskilt mycket. Problemet för SPD är att myllan i Tyskland inte alls är lika god som i de flesta andra europeiska länder för motstånd mot åtstramningspolitik. Tyskland har genomfört de flesta av de reformer som många andra europeiska länder nu kämpar med. Det var för tio år sedan, när den socialdemokratiske förbundskanslern Schröder genomförde sin Agenda 2010, som innehöll kraftiga besparingar på socialförsäkringssystemen och skattesänkningar för att stimulera arbete och företagande. Idag är Tyskland däremot inte särskilt hårt drabbat av den ekonomiska krisen. Förståelsen för varför åtstramning skulle vara något dåligt eller varför andra europeiska länder inte skulle behöva gå igenom samma sak som Tyskland har gjort är därför låg i landet.
Ändå påminner Peer Steinbrück en hel del om Frankrikes president François Hollande i sina inlägg om den europeiska krisen. I en stor debattartikel nyligen i Die Welt (13/1) förklarade han sig, precis som Hollande, visserligen stå bakom flera reformer, såsom den finanspolitiska pakten. Men samtidigt pekade Steinbrück på de tydliga problem som åtstramningspolitiken medför i socialt hänseende, och menade att den ur ekonomisk synpunkt är högst tveksam som enda recept för att lösa krisen. Och, underströk Steinbrück, krisen måste lösas genom att dess orsaker angrips. Dessa, menade han, var förvisso överskuldsättning bland en del euroländer och brister i hur det europeiska ekonomiska samarbetet är konstruerat. Men även banksektorn har enligt Steinbrück sitt ansvar för krisens uppkomst. Sektorn dras, menar han, med ett systemfel som har lett till alltför stor riskexponering i kombination med statliga garantier som gör att risken bärs av hela samhället.
Trots Steinbrücks uttalanden talar det mesta ändå emot att partiet skulle genomföra något större kursbyte om det kom till makten i höst. I större utsträckning än Hollande accepterar Steinbrück – allt annat vore märkligt i Tyskland – att det är ohållbart med en ordning där statsbudgetar långsiktigt tillåts vara i obalans. Någon omvälvande offentlig stimulanspolitik verkar inte heller finnas på kartan.
Även om de stora förändringarna uteblir skulle dock en valseger för Socialdemokraterna i Tyskland sannolikt förstärka den försiktiga, gradvisa uppmjukning av åtstramningslinjen som kunnat skönjas i Europa sedan Hollande kom till makten i Frankrike. Exempelvis tycks det finnas en större tolerans för att vissa sparåtgärder i länder som får lån ska få ta längre tid än vad man gått med på tidigare. Mycket tyder också på att SPD skulle gå hårdare fram mot den finansiella sektorn än vad CDU har gjort. SPD har exempelvis drivit på för den nu föreslagna europeiska skatten på finansiella transaktioner.
I slutändan kommer dock huvudriktningen för krispolitiken efter det tyska valet att bero mer på hur ekonomin utvecklas än på vilket parti som kommer att sitta vid makten. Om förhoppningarna infrias om 2013 som året då det ljusnar i Europa igen kommer ett SPD i regeringsställning knappast att genomföra några större kursförändringar.
Om – vilket mycket tyder på – läget däremot ser fortsatt dystert ut även i höst kan det nog tänkas att även ett omvalt CDU skulle slå in på SPD:s väg och lätta lite på den hårda linjen. Det tyska valet är knappast ett ödesval för Europa, med andra ord.