Foto Mait Juriado
ESTLAND Efter 22 år med återvunnen självständighet kan Estland visa upp en imponerande politisk och ekonomisk utveckling. Esternas självkänsla borde vara bättre än vad den är, skriver Jan Palmstierna, tidigare ambassadör i Tallinn.
Den estniske författaren Peeter Helme myntade i sin novell ”September” (2009) ett i Estland numera välkänt skämt. En cirkus anländer till staden med en stor elefant. Medan ryssen och tysken gör sig en rad tankar om elefanten – ”ett stort djur, vad väger det, hur mycket äter det, vi borde kunna sätta det i arbete” – så ser esten på elefanten och tänker: ”Jag undrar vad elefanten tänker om mig?” I detta ligger en osäkerhet hos esten, om han/hon kan leva upp till omvärldens mått, men samtidigt en stark vilja att göra det. Esten försöker gissa vad andra tänker om honom/henne för att alltid kunna ligga steget före inför nästa schackdrag. Med andra ord är omvärldens bild av Estland central för varje est.
När jag tillträdde som ambassadör i Estland hösten 2008 stod finanskrisen på sin höjdpunkt och läget var mycket dystert i den estniska ekonomin. Den negativa BNP-växten kom så småningom att hamna på 16 procent. Beroendet av den ekonomiska utvecklingen i grannländerna Finland och Sverige var och är betydande. 30 procent av Estlands utrikeshandel sker med Finland och Sverige. En minskad BNP i dessa båda länder med några procent får snabbt ett än större negativt genomslag i den estniska ekonomin. Därtill kom så oron kring de svenska bankerna Swedbank och SEB, som hade en marknadsandel i Estland på ca 80 procent vid denna tidpunkt.
Bilden av Estland – och de andra två baltiska länderna – var då klart negativ. Denna negativa bild fick landet sedan dras med under en längre tid trots att utvecklingen sedermera gjorde en u-sväng, framför allt under 2010. Omfattande offentliga besparingar, lönesänkningar och interndevalvering möjliggjorde att Estland kunde uppfylla samtliga konvergenskriterier med marginal och inträda i euron den 1 januari 2011.
Premiärminister Andrus Ansip, som tillträdde sin post 2005 och nu är den längst sittande premiärministern i EU, fick länge klä skott för ett tidigare uttalande att hög BNP-tillväxt var det avgörande för Estland och inte ett inträde i euron. Målet var att Estland skulle bli ett av de fem rikaste länderna i EU. Detta sa han före finanskrisen när Estland hade en närmast tvåsiffrig BNP-tillväxt. Ansip svängde sedan under 2008 och satte då eurointrädet som ett klart uttalat mål. Inte många utöver Ansip själv tycktes anse detta mål vara realistiskt. Men han ledde landet fram till målet, vilket i mångt och mycket måste tillskrivas hans förtjänst som politisk ledare av ett land i ekonomisk kris. Därtill bar den estniska befolkningen bördorna under 2008–2010 utan nämnvärt knot.
Så till läget av idag. 2012 och 2013 har varit överlag positiva för Estland och landets ekonomiska utveckling. Men bilden förmörkas av en ökande inflation och emigration. BNP-tillväxten var 3,2 procent – dvs. lägre än i Lettland och Litauen men klart över EU-genomsnittet. Arbetslösheten minskade till 10 procent och är nu på väg ner mot 8 procent – den lägsta på fyra år från att ha varit 20 procent år 2010. Inflationstakten på ca 3,4 procent är nu en av de högsta i EU. 11 000 personer emigrerade, medan 4 000 personer immigrerade av en befolkning på 1,3 millioner. Även om ”tappet” är långt under det som drabbat Lettland och Litauen så är det kännbart. Landsbygden avfolkas på yngre personer och näringslivet saknar till del utbildad arbetskraft. Utvandringen sker framför allt till Finland dit många ester även veckopendlar. Helsingfors nås från Tallinn på två timmar med Tallinks snabbfärjor.
Reformpartiets ledare, PM Andrus Ansip, har som sagt regerat sedan 2005. Han omvaldes som partiledare i slutet av maj 2013 och infriar därigenom sitt löfte om att leda partiet (och koalitionsregeringen) fram till nästa parlamentsval 2015. Som många politiska ledare som suttit vid makten en längre tid har dock även Ansip drabbats av fenomenet att många vill se ett nytt ansikte vid rodret. Han har redan sagt att nuvarande mandatperiod som premiärminister kommer att bli hans sista. Det finns ännu ingen självklar kandidat att efterträda honom som partiledare. Utrikesminister Urmas Paet är emellertid ett namn som nämns då och då.
Oppositionen i parlamentet har stöd av ca 54 procent, regeringskoalitionen av ca 38 procent av väljarkåren. Den stora andelen osäkra väljare gör dock att opinionsläget snabbt och drastiskt kan förändras.
Samarbetet mellan Reformpartiet och koalitionspartnern IRL fungerar överlag bra även om vissa sprickor visat sig, senast sedan Reformpartiets Europaparlamentariker, Kristiina Ojuland, under våren uteslöts ur partiet på grund av påvisat röstfusk vid Reformpartiets interna e-röstning vid partiledarvalet i maj 2013. Koalitionen lär dock sannolikt bestå tills nästa val i mars 2015.
Edgar Savisaar, borgmästare i Tallinn och partiledare för Centerpartiet, är en politisk institution i Estland. Han styr för närvarande Tallinn med egen majoritet. Han tilltalar den ryska minoriteten som är stor i Tallinn. Trots både korruptionsrykten och andra skandaler under ett antal år tycks Savisaar alltid ta sig vidare. Han är en politisk överlevare, inget tycks bita på honom. Han uppges dock ha vissa hälsoproblem som kan bli det som så småningom nödvändiggör ett skifte på partiledarposten. Centerpartiet och Savisaar fick förnyat förtroende vid kommunalvalet den 20 oktober i år.
President Toomas Hendrik Ilves omvaldes för en andra femårsperiod hösten 2011. Han deltar aktivt i olika frågor i den interna debatten i Estland. Hans popularitet har dock sjunkit enligt opinionsundersökningarna. Hans intellektuella framtoning i tal och anföranden är ibland svårsmälta för den breda allmänheten. Även om det nuvarande mandatet utlöper först 2016 förekommer det spekulationer om hans önskan att få en internationell toppost. Ilves framhåller själv att det nu är dags för en representant för de ”nya” medlemsländerna på hög nivå antingen i EU eller i Nato.
Esternas stöd för både medlemskapet i EU och euron är högt visar opinionsundersökningarna. Budskapet att Estland dragit stor ekonomisk nytta av EU-medlemskapet tycks ha gått hem. Och trots problemen i den södra delen av eurozonen värderar man sitt euromedlemskap högt. Introduktionen av euron 2011 gick smidigt, och trots det ansvar i form av EFSF (European Financial Stability Facility) och ESM (European Stability Mechanism) som åvilar även Estland ”for those who do not behave in the eurozone”, som President Ilves brukar uttrycka det, tycks man anse att fördelarna överväger.
Relationerna mellan Estland och Sverige är som bekant utmärkta och det finns inga bilaterala problem överhuvudtaget. President Toomas Hendrik Ilves statsbesök i Sverige i januari 2011 blev en höjdpunkt. President Ilves har flera gånger återkommit till sina mycket positiva minnen från statsbesöket. Det finns även många personliga band mellan estniska och svenska politiker och kontakterna går, om än inte dagligen så ofta, direkt via sms och twitter.
Sverige är alltjämt den största utländska investeraren i Estland och sedan en tid även största mottagaren av estnisk export, strax före Finland. Mycket av Estlands export både till Sverige och till EU består av Ericssonprodukter. Ca 25 procent av Ericssons produktion i världen är förlagd till Estland, och Ericsson svarar för ca 10 procent av Estlands totala export och ca 60 procent av Estlands export till Sverige.
Efter Sverige och Finland som största handelspartner kommer Ryssland. Handeln med Ryssland har ökat liksom antalet ryska turister som besöker Estland. Det beror naturligtvis bl.a. på att de ryska turisterna alltjämt i stor utsträckning kan kommunicera på sitt eget språk vid besök i Estland.
Kontakterna mellan de tre baltiska länderna är nära och goda, men när det gäller att nå gemensamma beslut i vissa centrala frågor kan samarbetet gnissla rejält. Det gäller t.ex. hanteringen av det eventuella nya kärnkraftverket i Visaginas i Litauen, där den långsamma och förvirrade hanteringen på litauisk sida skapat mycken irritation i bl.a. Estland. En annan fråga är LNG-terminalernas (liquified natural gas) placering i regionen. En tredje är problemen att komma till skott med gemensam upphandling på försvarsmaterielområdet. En fjärde är frågan om Rail Baltica (den moderniserade järnvägslinjen Tallinn-Pärnu-Riga-Kaunas-Warszawa-Berlin) som drivs hårt av Estland och som nu ser ut att avancera med stöd av EU-kommissionen efter viss tövan i de två andra baltiska länderna. Även Finland (och Sverige) ger projektet sitt stöd.
Relationen till Ryssland är av naturliga skäl av stor vikt för Estland, som verkar för ett mer enat EU i förhållande till Ryssland. Relationen, som ofta omgärdas av diverse problem, har efter bottennoteringen under bronsstatykrisen 2007 präglats av en haltande politisk dialog utan högnivåbesök eller kontakt mellan duman och estniska parlamentet, samt flera avtal på is i avvaktan på en lösning av det utestående gränsavtalet. Detta har inte hindrat kultur-, turism- och handelsutbytet med Ryssland att öka successivt de senaste åren, och det praktiska samarbetet har fungerat förhållandevis väl. Tonfallet i dialogen har också förbättrats sedan bronsstatykrisen, även om substansen i stort är densamma.
Det har också rört på sig ifråga om det utestående gränsavtalet länderna emellan. Parterna har på tjänstemannanivå enats om två korta tillägg till avtalstexten från 2005 – ett om att ingen av parterna har territoriella anspråk på den andre, ett annat om att avtalet endast handlar om gränsen och inte påverkar några avtal (såsom Tartuavtalet). Ett par steg i processen återstår, även om den estniska regeringen godkände förslaget under försommaren. Efter ett sannolikt ryskt godkännande väntar ett gemensamt undertecknande och därefter ratificering av respektive parlament. Det var där det blev problem förra gången. Det förekommer fortfarande lite olika åsikter i Estland om avtalet i såväl parlament som regering, men denna gång har man försökt hålla alla i bilden för att undvika obehagliga överraskningar.
Ett undertecknande väntas ske under hösten i år. Utrikesminister Lavrov har redan ställt i utsikt att komma till Tallinn vid detta tillfälle. Det blir i så fall även det första bilaterala utrikesministermötet mellan Estland och Ryssland sedan 1992.
Samtidigt ser Estland, med invasionen av Georgien 2008 i minne, med viss oro på Rysslands pågående militära upprustning och den ökade övningsfrekvensen i närområdet. Man har givetvis även noterat de ryska flygningarna mot Sverige och följer uppmärksamt den svenska försvarsdebatten. Även om esterna i allmänhet inte kritiserar oss utåt så har vi på plats mellan skål och vägg kunnat höra flera negativa kommentarer om utvecklingen i Sverige på denna punkt.
Estlands hantering av den ryska minoriteten måste ses i ljuset av landets historia. Bitterheten efter 50 års ockupation och en under denna tid stor inflyttning av ryssar till följd av Sovjetunionens förryskningspolitik, samtidigt som många ester deporterades eller flydde, ledde till att man under 1990-talet förde en politik som syftade till att alienera snarare än integrera den ryska minoriteten. Den ryskspråkiga andelen av befolkningen var då omkring en tredjedel och är idag omkring en fjärdedel. Estlands önskan att uppnå ett EU-medlemskap ledde till en modifiering av den förhållandevis hårda estniska politiken visavi den ryska minoriteten.
Så småningom började man tänka i termer av integrationspolitik, och vissa förändringar av medborgarskapslagen genomfördes för barn till statslösa föräldrar. Arbete med en integrationsstrategi för 2008–2013 hade precis påbörjats när bronsstatykrisen inträffade, och den kom givetvis inte att underlätta starten av det planerade integrationsarbetet. Arbetet med att ta fram en integrationsplan för 2014–2020 har nu inletts. De frågor som framförallt föranlett diskussion under de senaste åren är dels genomförandet av en språkreform i undervisningen (mer estniska i ryskspråkiga skolor), dels medborgarskapsfrågan. Sistnämnda fråga handlar om möjligheter och svårigheter för naturaliseringen av de omkring 90 000 statslösa i landet, motsvarande knappt 7 procent av befolkningen.
I mångt och mycket lever fortfarande ester och ryssar i stor utsträckning i skilda världar med begränsade kontaktytor. Lite förenklat arbetar man på olika arbetsplatser, bor i olika områden, röstar på olika partier och umgås i skilda kretsar. Som en stor utmaning för regeringen kvarstår därför att få ester och den ryska minoriteten att närma sig varandra i vardagen och uppnå ökad social interaktion. Samtidigt går det i någon mening sakta framåt. Antalet statslösa minskar sakta men säkert, om inte annat genom att den äldre generationen faller ifrån och den yngre blir allt bättre i estniska.
Östliga partnerskapet har Estlands fulla stöd, och Estland verkar för att samarbetet med partnerskapsländerna ska stärkas. Esterna vill se konkreta resultat och väntar sig att en Association Agreement (AA) ska kunna initieras med Moldavien, Georgien och Armenien. Man stödjer även ett undertecknande av ett frihandelsavtal med Ukraina (AA/DCFTA), vars betydelse man ser som central, och framhåller att Ukraina därigenom skulle förbinda sig att genomföra ytterligare åtaganden.
På ett generellt plan framhåller esterna betydelsen av att öppna upp för handel, för förbättrad infrastruktur för transport och energi, ökad kontakt på alla nivåer, samt att partnerskapen innehåller punkter såsom finansiellt stöd för genomförande, viseringslättnader och reguljära möten på både regeringschefs- och utrikesministernivå för att följa upp implementeringen. Samtidigt understryker man partnerländernas ansvar för att genomföra nödvändiga reformer för ett EU-närmande.
Tyngdpunkten i den estniska utrikes- och säkerhetspolitiken ligger fortsatt inom EU-, Nato- och det transatlantiska samarbetet. Man vill se ett utökat EU-Nato-samarbete och att EU ska ha en stark och solid relation till USA. Estland blev fullvärdig medlem av OECD i slutet av 2010 och ingår sedan 1 januari 2011 i eurosamarbetet. Därmed är man, med president Ilves ord, ”the most integrated country in the Nordics”, vilket också visar att man alltmer ser sig som ett nordiskt land. Under 2014 kommer Estland att få en nyckelroll i det regionala samarbetet som samordnare av det baltiska och nordisk-baltiska samarbetet och som ordförande i Östersjöstaternas råd (CBSS).
Estland ser gärna ett fördjupat försvarssamarbete och en integration av dessa frågor i NB8-samarbetet. För närvarande samarbetar man med Sverige och Finland avseende materielanskaffning. Inom Nordefco (Nordic Defence Cooperation) deltar de tre baltiska länderna i ett fåtal program, såsom genderfrågor och veteranfrågor, men skulle gärna se ett konkret deltagande även inom andra program, såsom till exempel materielanskaffning, träning och insatser. Estland skulle också vilja öka Natos profil i det nordisk-baltiska samarbetet och ser gärna regelbundna övningar med deltagande av Finland och Sverige. Estland har uttryckt intresse för – och räknar med – fortsatt deltagande i NBG (Nordic Battle Group), som man gärna också skulle vilja se komma till användning.
Estland deltar också med ett par man i EUTM i Mali (ett bidrag man planerar att utöka) samt sedan länge med ett tiotal man i Operation Atalanta. Därtill kommer Estlands närvaro i Afghanistan och deltagande i militära insatser generellt, som är kopplat till viljan att vara en god medlem av Nato.
Estland är ett av de snabbast växande informationssamhällena i Central- och Östeuropa och var först i världen med s.k. e-voting under parlamentsvalet 2005. Användningen av IT för all slags service inom såväl offentlig som privat verksamhet är utbredd. Det har, tillsammans med den storskaliga nätattacken mot landet i samband med bronsstatykrisen 2007, bidragit till att Estland verkade för att cyberhot skulle ingå i Natos nya koncept, och man försöker ofta få med IT-säkerhet i alla andra tänkbara sammanhang (bl.a. har NBG nämnts). Landets höga ambitioner har resulterat i att man sedan 2008 är värd för Nato Cooperative Cyber Defence Centre of Excellence, i vilket Sverige deltar på partnerskapsbasis, främst inom samarbete gällande informationssäkerhet och övningar med deltagande från MSB, FOI och FHS.
Centret, som finansieras av deltagarländerna, har till uppgift att bistå med forskning, utveckling och hotbildsanalyser. Det är också på detta område som ett utökat samarbete mellan Sverige och Estland skulle kunna prioriteras. President Ilves, som personligen är mycket engagerad i IT- och cyberfrågor, framhåller ofta önskemålet om ett utvidgat samarbete mellan Estland (Skype), Finland (Nokia) och Sverige (Ericsson), inte minst inom ramen för EU för att söka påverka de EU-länder som ännu inte prioriterar dessa frågor lika högt.
Ja, vad tänker då elefanten? Säkert ser den på esten med beundran över vad esterna och Estland har åstadkommit under tjugotvå år av återvunnen självständighet.
