Utrikesministrarna för Iran och P5+1 tillsammans med EU:s utrikespolitiske representant i Genéve. Foto: US Mission Geneva.
IRAN Reaktionerna på överenskommelsen mellan Iran och FN om landets kärnkraftsprogram har tagits emot med gillande på många håll. Man kan undra varför. Avtalet är en seger för Iran men världen blir inte säkrare av det, skriver Stefan Olsson.
Att Iran är nöjt med avtalet med FN är inte att undra över. Dels blir det inget totalförbud för Iran att anrika uran, dels har man lyckats slå in en kil mellan USA och Israel. Iran måste inte avveckla sin förmåga att framställa uran för bombtillverkning och har splittrat alliansen mellan sina två främsta fiender.
Avtalet är visserligen i ett första steg preliminärt och ska gälla i ett halvår, men i och med att USA har satt ned foten är det osannolikt att det inte blir en fortsättning. Många berömmer nu USA för dess förhandlingsvänliga inställning, men varför? Att Mellanöstern skulle bli en säkrare plats av ett starkare Iran är inte troligt.
Spelet om det iranska kärnkraftsprogrammet är ett geopolitiskt maktspel som har pågått under lång tid. Iran har visserligen bytt president alldeles nyligen och Hassan Rouhani sägs vara en mer moderat politiker än sin föregångare. USA har också under året antagit en mer försonlig hållning gentemot Iran. Den aggressiva retoriken har tonats ned. För första gången sedan revolutionen 1979 har landets två presidenter talat direkt med varandra över telefon.
Av detta ska man dock inte låta sig luras, för till alldeles nyligen var situationen den omvända. Den yttersta makten i Iran ligger hos väktarrådet som leds av ayatollah Sayyid Ali Khamenei. Något regeringsskifte i demokratisk mening har inte skett. Khamenei styr också över kärnkraftsfrågorna personligen.
Förklaringen till att Iran velat ge sig in på förhandlingar med FN har inte med landets interna situation att göra utan med att den geopolitiska situationen förändrats. Andra pjäser på spelplanen har flyttats och Iran har varit tvunget att anpassa sin strategi efter detta.
Det som har hänt på den geopolitiska scenen är att Irans maktställning kommit att försvagas på grund av kriget i Syrien. Fram till upproret i Syrien hade Iran en välfungerande allians med Assad-regimen och därmed även med Hizbollah i Libanon. Geografiskt sett kunde Iran på så vis sträcka sin arm ända bort till Israels norra gräns. Den shiitiska alliansen var en maktfaktor i området.
Iran var också påväg att stärka sitt inflytande i Irak genom att även detta land kommit att få en shiitisk ledning. Iran kunde därtill hota länderna på den arabiska halvön genom att anspela på att man är alla shiiters beskyddare, i det område som i övrigt domineras av sunnimuslimer.
Kriget i Syrien kom att ändra på detta. Förutom att alliansen med Assad-regimen kanske inte längre kan bevaras har sunnitiska extremister kunnat sprida sig i området. Al-Qaida är tillbaka i Irak och aktivt också i Syrien. De sunnitiska extremisterna, som ser shiiterna som religiösa avfällningar, är ett mer akut hot än vad USA eller Israel är.
Avspänning och förhandling med USA är därför ett sätt att köpa sig andrum. Landets maktposition har försvagats, nya problem har uppstått, och sanktionerna har skadat ekonomin. Dags därför att lägga om strategin.
Den intressanta frågan är därmed varför FN representerat av USA och den så kallade P5+1-gruppen ger Iran detta andrum istället för att pressa landet ytterligare nu när ett övertag finns.
Hade det inte varit bättre att passa på och kräva ytterligare eftergifter? Det bästa hade ju varit om Iran avvecklade hela sin förmåga att anrika uran. Allt uran som behövs för civilt bruk går att köpa från andra länder, exempelvis Ryssland. Ett sådant erbjudande finns sedan länge.
Kanske även Irans understödjande av terrorism hade kunnat föras på tal? Iran har inte bara stött Hizbollah utan även Hamas. Kanske hade den humanitära situationen i övrigt i Iran också kunnat nämnas? Iran är det land i världen som i förhållande till sin befolkning avrättar flest människor.
Den iranska regimen har hittills aldrig brytt sig om regionens stabilitet eller att respektera sin befolknings basala rättigheter. Att den sedan några månader tillbaka uppträder med ett nytt ansikte betyder inte att den omvärderat hela sin världsbild. Därför är det inte givet att det avtal som nu förhandlats fram kommer att skapa stabilitet.
I korthet har förhandlingarna handlat om Iran ska ha rätt att anrika uran eller inte. För att kunna tillverka en atombomb krävs höganrikat uran, och för detta krävs egna anläggningar eftersom inget annat land kan tänka sig att förse Iran med höganrikat uran.
Anrikning behövs också för civil kärnkraft och Iran har även behov av det. Irans regering har konsekvent hävdat att anrikningen sker för civilt bruk.
FN har dock inte valt att lita på Iran. Det beror på att Iran inte har varit öppen med sin utveckling av sin kärnkraftsteknik. Dess anläggningar har avslöjats av underrättelsetjänster i väst. Iran har hela tiden också vägrat att ta emot inspektörer från IAEA, FN:s organ för kärnvapen- och kärnkraftsfrågor.
Därtill har Iran parallellt med detta utvecklat sin missilteknik. Såvitt vi vet är Iran på väg att skaffa sig interkontinentala missiler och vad ska man med dessa till om man inte vill förse dem med kärnvapenspetsar?
Det är frågor omkring detta som har gjort att FN:s säkerhetsråd har krävt av Iran att IAEA ska tillåtas göra inspektioner. Till saken hör också att Iran har undertecknat icke-spridningsavtalet och därmed är folkrättsligt förpliktigat att inte inneha kärnvapen.
FN har i förhandlingarna med Iran företrätts av P5+1-gruppen bestående av USA, Ryssland, Kina, Storbritannien, Frankrike och Tyskland. De fem första är de länder som har tillstånd att inneha kärnvapen enligt icke-spridningsavtalet. (Tyskland är med i egenskap av framträdande handelspartner för Iran.)
Man kan ifrågasätta det rimliga i icke-spridningsavtalets konstruktion där vissa länder får ha kärnvapen, andra inte. Kärnvapenländer som Indien och Pakistan har dessutom inte undertecknat avtalet. Men faktum kvarstår att Iran har undertecknat avtalet och inte har meddelat att man vill lämna det, såsom Nordkorea har gjort.
Att USA kommit att bli Irans motpart i förhandlingarna beror på att man är ledare för de övriga västländerna i P5+1-gruppen samt att inte heller Kina eller Ryssland ser några fördelar med ett kärnvapenbestyckat Iran. Avtalet mellan Iran och P5+1-gruppen är formellt sett ett avtal mellan Iran och FN:s säkerhetsråd, men i praktiken är det ett avtal mellan Iran och USA.
Avtalet som i sitt första skede bara ska vara på sex månader innebär att Iran får behålla sin förmåga att anrika uran i utbyte mot att man tillåter inspektioner från IAEA samt inte anrikar uran högre än vad som krävs för civilt bruk. Därtill lättar FN på sina ekonomiska sanktioner.
Med inspektioner från IAEA blir det svårt för Iran att dölja eventuella planer på att framställa uran för bombtillverkning trots att själva förmågan som sådan inte avskaffas. P5+1-gruppen har därför valt att gå med på denna lösning.
Problemet med avtalet ligger dock i huruvida vi kan lita på att den iranska regimen eller inte. Är det tillräckligt med inspektörer från IAEA?
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu dömde genast ut avtalet just med detta argument. Skälen till detta är det som nämnts ovan att Iran hittills inte har velat samarbeta med FN alls, att regimen är densamma som tidigare, att Iran utvecklade hela sitt kärnteknikprogram i smyg, att man parallellt utvecklar teknik för att bygga kärnvapenmissiler och att man inte har avgivit några löften om att sluta stödja terrororganisationer.
Iran har inte visat god vilja att sluta uppträda som en destabiliserande och aggressiv aktör i regionen. Det enda som har förändrats hos Iran är dess geopolitiska maktställning. När den regionala maktbalansen skiftar nästa gång är det mycket troligt att Iran stänger dörren för IAEA igen och tar upp sina planer på att utveckla atomvapen på nytt.
Det ligger mycket i denna kritik. Vad Netanyahu inte har sagt något om, men som också torde vara uppenbart, är att avtalet även innebär en splittring mellan USA och Israel. Som bekant har Iran under en lång tid fört en aggressiv politik mot Israel. Att Iran skulle våga attackera Israel med kärnvapen på riktigt är ingen som tror, eftersom Israel kan slå tillbaka med samma medel, och en kärnvapenattack mot Tel Aviv skulle även drabba Jerusalem, islams tredje heligaste stad.
Däremot pågår det sedan länge ett kallt krig mellan länderna i och med att Iran stöttar Hizbollah och Hamas. Att Israel och USA är oeniga om hur man ska hantera Iran är givetvis till Irans fördel i det regionala maktspelet.
Försöket att binda upp Iran med avtal som gör att landet omöjligt kan fortsätta med sina planer på att skaffa sig kärnvapen är naturligtvis gott i sina intentioner, och om allt vill sig väl kan det lyckas. Men problemet är att som sagt att det inte finns några tecken på att regimen i Iran skulle ha ändrat inställning i grunden. Den har tidigare aldrig spelat med öppna kort, och landets högsta ledning är densamma som tidigare.
Iran har spelat det geopolitiska spelet skickligt och framstår som denna omgångs vinnare. Det är högst oklart varför omvärlden ska känna sig till freds med resultatet. Avtalet är kanske inte ett historiskt misstag som Israels premiärminister kallade det. Men att världen skulle bli säkrare av att Iran lyckas bevara sin maktställning i Mellanöstern är inte rimligt att tro.
