Varje gång jag hör dessa ord – framsteg, utveckling, tillväxt, medelklassens växande, globalisering – vill jag stänga av min hjärna. Jag vill inte höra orden för jag vill inte tänka på det sätt som följer av dem.
Så lyder veckans citat i Frivärld Magasin. Det är hämtat ur en artikel om Indien av Nina Björk i det senaste numret av Magasinet Arena, som till stor del bygger på en essä av den indiska vänsterradikalen Arundathi Roy. Kritik har riktats mot Frivärld Magasin för att citatet är taget ur sitt sammanhang och att kontexten skulle förmildra det absurda förakt mot Indiens fattiga som orden ger uttryck för.
Arundathi Roys essä, som Björk har läst, är en svavelosande uppgörelse med allt och alla. Under rubriken ”Capitalism: A Ghost Story” lustmördar hon alla från fredspristagaren Muhammed Yunus och Nandan Nilekani – en föregångsfigur inom socialt företagande i Indien – till de senaste årens antikorruptionsrörelse och Nelson Mandela (han förde ANC bort från socialismen!). Till och med den liberala feminismen får en släng med sleven. De enda som tycks passera nålsögat är den maoistiska gerillarörelsen.
Vidare menar Roy att diskussionen om mänskliga rättigheter förblindar oss för de stora perspektiven: genom att ta upp övergrepp signerade Maoistgerillan i Västbengalen eller Hamas i Israel, glömmer vi att det är den indiska centralregeringen och Israel som är de egentliga bovarna. Låt oss ta på oss selektiva skygglappar, gott folk, så att vi inte fastnar i ovidkommande detaljer som terrorism!
Efter att ha läst Roys härva av anklagelser väljer Björk att ta fasta på de människorättsvidriga markövertaganden som förekommer i Indien, och som förekommit så länge Indien existerat som stat. Såväl Roy som Björk kritiserar rätteligen de hundratusentals fall där indiska delstatsregeringar tagit ifrån fattiga människor deras mark och egendom, för att de själva eller företag ska kunna upprätta fabriker, gruvor eller vattenkraftverk. Det är ett avskyvärt fenomen. Men om Björk brytt sig om att vidga sina vyer bortom Roys hatiska haranger skulle hon ha upptäckt en mer nyanserad verklighet.
Många delstatsregeringar i Indien åberopar en lag från 1894 som innebär att expropriering tillåts av i princip vilket område som helst så länge man kan motivera övertagandet med att marken skall användas ”i det allmännas intresse”. Problemet är att ”det allmännas intresse” aldrig definierats. Begreppet har tänjts in i absurdum, och i praktiken har den som levererat det tjockaste bruna kuvertet under bordet kunnat roffa åt sig mark för att göra i princip vad som helst.
Man kan skylla på korrupta delstatspolitiker (inte minst Västbengalens fram till nyligen kommunistiska delstatsregering som varit bland Indiens värsta vad gäller illa motverad expropriering. Googla Tata Motors, Singur!), korrupta företagare och kanske framför allt på ett bristande egendomsskydd.
Men om Nina Björk visste någonting om indisk politik och inte bara hade läst en artikel i Clarté, skulle hon veta att den centralregering som Arundathi Roy gärna kallar ”nyliberal” och de politiker som genomfört de senaste decenniernas liberala reformer är djupt bekymrade över det människorättsvidriga landrofferiet.
Faktum är att regeringen redan förra året lade fram ett lagförslag, populärt kallat the Land Acquisition Bill, som dels definierar och avgränsar ”det allmännas intresse”, dels tillerkänner de som utsättas för exproprieringen större rättigheter än de någonsin haft: ”Om en privat aktör i framtiden vill ha regeringens hjälp att förvärva mark, måste den först på egen hand köpa 80 procent av den önskade marken direkt från ägarna. Först när en investerare på det viset har skaffat sig fyra femtedelar av området kan staten – om nödvändigt med tvång – expropriera resten.” Citatet kommer från en utmärkt artikel av Kenneth Bo Nielsen i tidskriften Sydasien som går igenom lagen i detalj. Bara ett exempel av många på hur de som drabbas av expropriering skyddas av den nya lagen.
Sedan Nielsens artikel skrevs har lagförslaget hunnit bli till lag. Det skedde så sent som i förra veckan, så det kunde ju inte Nina Björk veta. Roy, däremot, visste sannolikt vad som var på gång redan när hon skrev sin artikel i mars, men valde att blunda.
Ogenerat rövande av land är ingen nyhet i Indien, och definitivt ingenting som kommit till för att man sänkte de 300-procentiga importtullarna 1991. Ända sedan självständigheten har de olika socialistregeringarna genomfört enorma maktövertaganden där de berörda bönderna, byborna och sluminvånarna ställts på bar backe, utan så mycket som en bråkdel av den kompensation som de får genom dagens ”nyliberala” (i de flesta andra kontexter benämnd ”socialdemokratiska”, märk väl) politik. Inte ett ord om detta, Nina Björk. Inte ett ord.
Indiens problem med expropriering har alltså mycket lite att göra med de liberaliseringar som fört landet till rekordartad tillväxt och en fattigdomsbekämpning av historiska proportioner. När Nina Björk försöker koppla ihop dessa två fenomen är det ett intellektuellt haveri, som enbart tjänar syftet att smutskasta en politik hon inte tycker om av ideologiska skäl. Därför får hennes makabra ord pryda veckans högerspalt. Utan ”förmildrande” sammanhang.
Edit 2012-12-19: I en tidigare version uppgavs att lagen som tillåter expropriering tillkom 1984. Det stämmer inte. Rätt årtal skall, som anges i Kenneth Bo Nielsens artikel, vara 1894.
