Putin har stormaktsambitioner.
Putin pekade med hela handen: rensa upp på Majdan.
Putin har intagit Krim.
Det var ord och inga visor när Marietta de Pourbaix Lundin, moderat riksdagsledamot, talade på Norrmalmstorg idag klockan tolv inför tvåhundratalet tappra svenskar och östeuropéer. Efter henne följde flera talare med samma partibeteckning: Christofer Fjellner, Anna Maria Corazza Bildt, Fredrik Norberg. Kvar i minnet etsar sig Mariettas och Fredriks ögonvittnesskildringar från Självständighetstorget under turbulenta dagar i slutet av februari.
Bakom dagens manifestation stod Fria Moderata Studentförbundet som har ambitionen att bygga vidare på det tidiga 90-talets manifestationer för baltisk frihet, Måndagsrörelsen.
På plats fanns också höga representanter från Kristdemokraterna och Centerpartiet. Folkpartiet ordnar en egen manifestation i morgon, samma tid, samma plats. ”Vi ses på torget tisdag klockan tolv.” Inte riktigt samma klang, men bättre än ingenting.
Vad hjälper blågula ballonger och brandtal på ett tryggt torg i Stockholm, utan krypskyttar på taken och ryska trupper bakom hörnet? Jag har redan fått frågan, fler gånger lär det bli. Svaret är enkelt. Att manifestera sitt stöd för en frihetlig rörelse i ett annat land är mer än bara en ytlig handel för att visa att man bryr sig.
I Måndag klockan tolv, den bok om den ursprungliga Måndagsrörelsen som Frivärld gav ut 2011 för att uppmärksamma dess 20-årsjubileum, konstaterar Mart Laar, det självständiga Estlands första premiärminister, följande:
”One of the few things that gives one the courage to fight against tyranny is the understanding that you are not alone”.
”Nobody heard our cries from the other side of the Iron Curtain. It seems as though the world just did not care. That was exactly what the Soviets wanted. You see? The West has forgotten you. You are completely alone. Why resist, why fight? There is no point, you are lost and gone forever.”
Alltså: Stödet från manifestationer som Måndagsrörelsen fungerar som en hand att hålla i, en påminnelse om att världen bryr sig. Att det är värt att fortsätta kämpa. När hotet motats bort, väntar en ljusare framtid.
Nästa vecka har förhoppningsvis tisdagsrörelsen enats med måndagsrörelsen, och kanske en hittills ganska blygsam socialdemokrati också kan våga sig ut. Låt oss visa de frihetliga krafterna i Ukraina att väst inte glömmer. Vi ses på torget, måndag klockan tolv.
