DEBATT Ryska kriminella nätverk i Europa håller på att skaffa sig ett rykte som “oberörbara”. Deras tillgångar växer och i takt med att EU:s bankkontroll vacklar är det en etikett som blir alltmer giltig. Det skriver Walter Kegö.
Den organiserade brottslighetens pengatvätt inom EU förblir ett problem för medlemsstaterna. Regeringar och banker fortsätter att tillåta kriminellas konton och transaktioner att vara oreglerade, medan ökad reglering skulle slå mot bankernas vinster från olagliga transaktioner. I tider av ekonomisk kris tvekar regeringarna inför ytterligare tvångsåtgärder, men sådana är nödvändiga för att stoppa inflödet av brott och korruption i EU.
Det finns exempel som belyser hur den ryska brottsligheten infiltrerar banker inom EU och hur utvecklade system döljer de kriminellas förmögenheter. I Tyskland 2008 deltog en rysk minister i pengatvätt genom bulvanföretag, pengar som hade förskingrats i samband med privatisering av ett statsföretag. För detta åtalades bankanställda medan ministern undgick inblandning.
I ett annat fall (Magnitskij) lyckades de kriminella använda ryska skattetjänstemän för att lura staten på motsvarande 1,5 miljarder kronor, pengar som har förts ut ur landet via Europas medverkande banker. Detta skattefiffel från 2008 avslöjade sambandet mellan rysk maffia och offentliganställda.
Ett tredje exempel visar hur ryskt brottskapital via skalbolag hamnade i en ledande bank i Österrike. Bevis finns för hur pengarna sedan via skatteparadis hamnade i ett större nordeuropeiskt energiprojekt.
Detta är bara några fall av många fler som belyser hotet från ryska kriminella och den lätthet med vilken pengatvätt sker under medverkan av banker inom EU. Både Bryssel och den europeiska bankfederationen deklarerar att bankerna måste bedriva aktiva insatser för att utföra vederbörlig granskning av alla misstänkta kunder. Detta borde omfatta utvärdering av deras finansiella historik, klarläggande av pengarnas ursprung och vem som äger dem, samt de inblandades koppling till politisk inblandning.
Underlåtenhet från en banks sida att följa sådana regler ska leda till intervention av myndigheter med böter som följd och åtgärder i syfte att fullfölja genomlysningen. I tillägg ska banker kunna åtalas som medbrottslingar i pengatvätt om de har accepterat att ta emot pengar från dömda brottslingar. Att sådana lagar redan existerar innebär inte att de alltid upprätthålls av vare sig banker eller medlemsstater.
Problemet är att bankerna vill slå vakt om sina vinster, särskilt i ekonomiska kristider. En studie från den brittiska finansmyndigheten (FSA, 2011) visade att en stor del av de brittiska bankerna inte brydde sig om lagarna för penningtvätt utan hade misslyckats att vidta åtgärder för att hindra olagliga tillgångar att deponeras där. Dessa banker hade bedömt vinstmöjligheterna som viktigare än konsekvenserna av regelbrott. De följder som kunde vänta – böter och rykte för samröre med kriminella som kunde avskräcka nya kunder – ansågs risker värda att ta.
Attityden är inte förbehållen brittiska banker utan återfinns i hela unionen. Risknivån bestäms av statens regleringsvilja och graden av bestraffning. Om en regering inte konsekvent övervakar bankerna överväger den kortsiktiga chansen till förtjänst risktagandet. Om det saknas kännbara straff för den som inte följer lagarna mot penningtvätt brister laglydnaden. Om tyngden från böter och utpekande kan bli förödande för bankens rykte kommer den däremot att bli följsam.
Dessbättre har regeringsaktiviteten börjat öka på detta område i Västeuropa. I Tyskland och Spanien genomfördes stora tillslag mot rysk pengatvätt 2005-2008. Men alla länder är inte lika intresserade, som framgår av FSA-rapporten. I östra Europa är det sämre ställt med regelverken. I till exempel Lettland har Europol konstaterat att organiserad brottslighet har ställning i myndighetssfären och att befattningshavare mutas för att se åt annat håll. På sikt innebär denna tolerans av brottslig verksamhet att klimatet för utländska investeringar försämras.
För att möta den ryska penningtvätten måste tre steg genomföras: först att bankerna gör sitt jobb att öka efterlevnaden av överenskomna regelverk och avstår från relationer med misstänkta banker. För det andra, om en regering inte kan tvinga en bank att följa EU-överenskommelser måste Bryssel skapa motiv för detta. För det tredje kan EU öka trycket på Ryssland att samarbeta med utredningar i ärenden som dessa.
Annars kommer den organiserade ryska brottsligheten att fortsätta skapa problem i Europa och ytterligare befästa ställningen som ”oberörbar”. Det är EU:s uppgift att nedmontera dessa finansiella kanaler, stoppa rötan och få banker och regeringar att inse att riskerna att dras in i brottskretsar är för höga.
Denna artikel är en sammanfattning av Walter Kegös och Alexander Georgieffs rapport The Untouchables: Russian ’dirty money’ in Europe, publicerad av ISDP.