Vilken roll spelar Kinas globala kampanj i tillgången, förvaltningen och fördelningen av våra gemensamma naturresurser?
De frågorna försöker den zambiska utvecklingsekonomen Dambisa Moyo besvara i sin senaste bok, Winner Take All: China’s Race for Resources and What It Means For Us. Dambisa Moyo är född och uppvuxen i Zambias huvudstad Lusaka och har en gedigen ekonombakgrund från bland annat Harvard, Oxford, Goldman Sachs och Världsbanken. 2009 utnämndes hon av TIME Magazine till en av världens 100 mest inflytelserika personer.
Moyo är kanske mest känd för sin första bok Dead Aid: Why Aid is Not Working and How There is A Better Way for Africa, där hon kritiserade det systematiska biståndet hårt och i stället menade att Afrika måste utveckla sin egen ekonomi för att kunna ta sig ur biståndsberoendet.
I sin nya bok ger hon en ögonblicksbild av den globala resurstillgången och dess minst sagt dystra framtid. I malthusiansk anda skriver hon att vi står inför en värld där alla viktiga resurser – energi, vatten, odlingsbar mark och mineraler – är knappa.
Men att försöka förutspå framtida utbud och efterfrågan är en svår utmaning. 1999 skrev The Economist att världen drunknade i olja och förutspådde att priset på olja skulle sjunka till 5 dollar per fat. Kring 2008 års finanskris uppgick priset till närmare 145 dollar. Mot detta exempel kan man konstatera att Dambisa Moyo är ute på hal is. Många före henne har försökt – och misslyckats – med denna uppgift.
Huvudpersonen i Moyos berättelse är Kina, vars resa varit storslagen: från fattigt jordbrukssamhälle till världens näst största ekonomi på 30 år. Praktiskt taget inget land i världshistorien kan matcha detta i varken skala eller hastighet, inte ens USA under andra halvan av 1800-talet.
Men det finns en viktig skillnad i jämförelsen med den tidiga amerikanska utvecklingen, förklarar Moyo: medan USA på sin tid kunde livnära sig på nyupptäckta naturtillgångar, är de inhemska kinesiska tillgångarna inte ens i närheten av att kunna möta 1,3 miljarder människors behov. Den enda lösningen är att blicka bortom landets gränser.
Kinas resursjakt är imponerande – och hisnande. Ett exempel: sommaren 2007 köpte ett kinesiskt företag det peruanska berget Mount Toromoch för tre miljarder dollar. Med på köpet följde naturligtvis de två miljarder ton koppar som finns däri. Utöver att säkra långsiktig tillgång till exempelvis mineraler och odlingsbar mark köper Kina upp stora kvantiteter av utvalda resurser. Kombinerat med kinesernas villighet att lägga högsta bud riskerar detta att skapa en monopsonisituation där Kina blir den enda kunden bland många säljare.
Den enorma hungern efter råmaterial härstammar framför allt från den kinesiska befolkningens behov. Med en växande medelklass följer ökade krav på en mer proteinbaserad kost, en industrialiserad ekonomi och högre levnadsstandard. Även om Kina inte är det första land som går igenom denna fas, gör dess storlek att konsekvenserna blir betydligt mer påtagliga för betydligt fler.
USA har protesterat högljutt mot vad de anser vara en medveten kinesisk politik för att undervärdera yuanen för att ge landets exportnäring en konkurrensfördel, och samtidigt som USA upplever sin ekonomiska dominans hotad så knyter Kina starka handelsband med Afrika och Sydamerika. Kinesiska investeringar i Afrika har skapat både nya vägnät och jobb, och kinesiska affärsmän välkomnas med öppnare armar än västerländska biståndsarbetare.
Kina är det enda land, skriver Moyo, som aktivt säkrar mat och tillgångar åt sin befolkning inför den ”domedag” då resursbristen blir som allra mest akut. Kineserna kan omöjligen äga varje oljefat eller varje gnutta koppar, men om resursbristen blir påtaglig kan de tryggt luta sig tillbaka mot stabila vänskapsrelationer till länder som sitter på stora förråd av eftertraktade råvaror.
I slutet av boken tackar Dambisa Moyo ett antal kinesiska beslutsfattare och affärsmän. Jag hade önskat mig en tydligare inkludering av dem i texten: efter läsningen bär jag med mig en saknad av det kinesiska perspektivet. Vilka inrikespolitiska beslut har varit avgörande för Kinas agerande internationellt? Hur bedrivs den kinesiska jordbrukspolitiken, och vilka problem möter företagen i Fastlandskina?
Ännu mer nyanserande hade det varit om hon hade nämnt den kinesiska ledningens egen oro. Tidigare i år meddelade den kinesiske premiärministern Wen Jiabao att tillväxtmålet skulle sänkas till 7,5 %, samtidigt som han uttryckte en vilja att omdirigera fokus från utlandsinvesteringar och export till inhemsk konsumtion för att få bukt på Kinas ”ohållbara tillväxttakt och de enorma miljökostnader som den har medfört”. Det hade varit intressant med en diskussion om vad som skulle hända om den kinesiska ekonomin skulle destabiliseras, stagnera eller till och med implodera.
Winner Take All bör ses som en varningsklocka för en tilltagande resursbrist som i värsta fall kan leda till öppna krig. Egenintresse och närsynthet pekas ut som de största fienderna. Som lösning föreslår författaren bland annat skatter som uppmuntrar till energieffektivitet och en omfördelning av militära utgifter till forskning. Hon föreslår även mer koordinerade internationella samarbeten, men exakt hur dessa ska ta sig uttryck framgår tyvärr inte.
Dambisa Moyos nya bok är lättläst populärvetenskap. Den lämpar sig i pocketformat och bidrar till att göra fler uppmärksamma på en viktig fråga. För i en sak har Moyo rätt: vi behöver vakna upp och förstå hur Kina förhåller sig till naturtillgångar. Jakten på världens ändliga resurser – så som den ser ut idag – är så omfattande att den kan få konsekvenser för oss alla. Kinas agerande på den globala marknaden måste därför bevakas, kritiseras, nyanseras och analyseras.
