Sverige har sålt vapen och krigsmateriel till bland andra Saudiarabien och Pakistan, länder som fått omfattande kritik från bland andra Amnesty International, Freedom House och Human Rights Watch. Men det är fler än människorättsorganisationer som ogillar Sveriges vapenexport till vissa länder. Enligt en undersökning av Ipsos är fler än åtta av tio svenskar är emot vapenexport till länder ”där allvarliga och/eller utbredda kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer”. Även Socialdemokraternas regeringspartner Miljöpartiet har reservationer: de anser att miljöteknik går att exportera till diktaturer men inte ”övervakningsutrustning, vapen och produkter med dubbla användningsområden”.

Frågan om vapenexport blev brännhet i våras i och med debatten kring förlängningen av det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien. Företrädare från näringslivet varnade för att uppsägningen skulle ha allvarliga konsekvenser inte bara för krigsmaterielexporten, utan också för ”svenska företags verksamhet i landet och med stor sannolikhet även för svenska företag i andra länder”.

Som bekant fattade regeringen beslutet att inte förlänga avtalet. Utöver att utlösa en diplomatisk kris (där bland annat Saudiarabien och Förenade Arabemiraten kallade hem sina ambassadörer) fick beslutet allvarliga konsekvenser för svenska företag då Saudiarabien beslutade att stoppa utfärdandet av visum till svenska affärsresenärer.

Under våren har också handelsdiskussionen blossat upp i bredare mening. Huvudfrågan här är huruvida frihandel leder till demokratisering och förbättrade mänskliga rättigheter. Regeringen hävdar att så är fallet: näringsminister Mikael Damberg tror att svensk handel med ”svåra marknader” introducerar människor som lever under diktatur till en annorlunda kultur, någonting som i sin tur öppnar upp för mer tranparens och demokratisering. Statsminister Stefan Löfvens Kinabesök i våras, i samband med vilket han konsekvent vägrade att kalla Sveriges viktigaste handelspartner i Asien för ”diktatur”, illustrerade dock hur komplicerat förhållandet mellan internationell handel och mänskliga rättigheter kan vara.

Några dessa frågeställningar kommer att diskuteras vid ett seminarium hos tankesmedjan Frivärld den 1 juni. Efter en introduktion av Erik Brattberg, programansvarig för näringslivs- och handelsfrågor hos Frivärld, ska ett panelsamtal hållas med Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet och PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri. Samtalet kommer att ledas av Willy Silberstein. Mer info och anmälan här.

Inlägget I skuggan av Saudiaffären: svensk export och handel med diktaturer dök först upp på Frivärld Magasin.

Den senaste tiden har EU:s anti-dumpingtullar hamnat högt på agendan. EU beskyllde Kina för att dumpa priset på kinesiska solceller och införde skyhöga strafftullar, så kallade anti-dumpingtullar. Kina svarade i sin tur med anti-dumpingtullar på europeiska viner och kemikalier, samtidigt som EU hotar med att inleda en anti-dumpingundersökning för kinesisk telekomutrustning. Vissa kommentatorer hävdar att en handelskonflikt är på ingång. Men mitt i detta anti-dumpingdrama har Europaparlamentet röstat igenom en reform av EU:s anti-dumpingtullar, en reform som jag har varit ansvarig för.

Anti-dumping är möjligtvis det mest kontroversiella området inom EU:s handelspolitik, där det finns politiska skiljelinjer som är svåra att överbrygga. Nord står mot syd, importörer och konsumenter står mot producenter. Själv är jag mycket skeptisk till regelverket. Det borde göras om från grunden, kanske rentav avskaffas. Men många kollegor vill ha fler och högre tullar i tron om att det skyddar deras industri. Men, i själva verket skadas industrin.

Tack vare globaliseringen ser våra handelsmönster helt annorlunda ut i dag jämfört med 1995, då regelverket senast uppdaterades. Vi har längre och mer komplexa värdekedjor, där råvaror och insatsvaror skeppas kors och tvärs över jorden för att skapa den bästa och mest prisvärda slutprodukten. 50 procent av vår import består av insatsvaror, varor som används för vidare produktion. Dessa instatsvaror utgör sedan 30 procent av värdet på vår export. Med andra ord, globaliseringen har möjliggjort det som är själva grundidén med frihandel: effektivisering.

Hela 95 procent av tullarna riktas mot dock de insatsvaror som är värdeskapande. Tullarna gynnar sällan dem som faktiskt känner sig påverkade av prisdumpingen – de gynnar ironiskt nog ofta producenter från andra länder. Men det är konsumenterna som får betala för dessa vansinniga handelskonflikter. För varje krona som den europeiska industrin tjänar, betalar konsumenterna 4,5 kronor. Protektionism kostar därmed nästan fem gånger mer än vad den smakar.

Samtidigt är regelverket otydligt. Det definierar dumping som när utländska företaget säljer sina varor billigare i EU än på hemmamarknaden, men när det gäller Kina, som ännu inte klassas som en marknadsekonomi, räcker det med att den utländska varan är billigare än den europeiska varan. Antidumping-regelverket används allt mer som schweizisk armékniv: det vrids och vänds och anpassas till alla så kallade handelsproblem som EU stöter på. Det kan användas mot immaterialrättsliga problem och säkerhetsproblem, men hot om anti-dumpingtullar kan också användas som påtryckningsmedel för att gynna europeiska företags ställning i upphandlingar utanför EU. Det här är en mycket farlig trend.

Jag har därför länge förespråkat en stor reform av regelverket. Men när kommissionen presenterade sitt förslag blev jag besviken. Kommissionen föreslog en höjning av anti-dumpingtullarna genom att urholka den så kallade ”lesser duty rule”, regeln om lägsta tull. Denna regel innebär att tullsatsen aldrig får bli högre än vad som behövs för att kompensera för den skada som den europeiska industrin har utsatts för. På så sätt införs en lägre tull, något som är mindre skadligt för konsumenter och företag som är beroende av import för vidare utveckling av sina produkter. Av denna anledning anses regeln vara anti-dumpingens heliga princip – den kan inte röras utan väldiga politiska konsekvenser. Men kommissionen vill undanta varor där “strukturella råvarudistortioner” förekommer, dock helt utan att förklara vad som klassas som ”råvara” och ”strukturell distortion”.

Jag har från början varit mot detta, då det leder till högre tullar och då det ger EU-kommissionen allt för mycket spelrum att själv definiera ”strukturella råvarudistortioner”. Men mina sydligare kollegor, liksom mina socialdemokratiska och miljöpartistiska kollegor, var inte bara positiva till förslaget, utan ville göra det ännu bredare. De lade till undantag efter undantag, till dess att det inte fanns någonting kvar av regeln.

Om detta skulle bli verklighet, skulle inte bara vår import, men också vår export, bli dyrare. Detta är ett dyrt förslag som skadar EU:s konkurrenskraft, och något som vi minst behöver i en tid av ekonomisk skörhet. Nu återstår förhandlingar med EU:s ministerråd och kommissionen, där det fortfarande finns möjligheter för frihandelsvännerna att vinna striden. Arbetet för ett bättre regelverk har på så sätt bara börjat.

Inlägget EU:s antidumpingtullar måste reformeras dök först upp på Frivärld Magasin.

Lördagen 25 januari skrev de tre erfarna diplomaterna Hans Blix, Rolf Ekéus och Sven Hirdman i Dagens Nyheter att Sverige inte bör gå med i Nato eftersom det riskerar att provocera Ryssland.

Slutsatserna baserar sig på antaganden som varken erfarna diplomater eller någon kan göra med säkerhet. De skriver att om en konflikt uppstår mellan Baltikum och Ryssland är det ”otänkbart att Ryssland … skulle välja en väpnad konfrontation”.

Tvärsäkra slutaster som denna har dragits förut, med förödande konsekvenser. Nato bör ses som en försäkring mot det som är osannolikt men inte omöjligt. Detta resonemang är grunden till att flertalet västeuropeiska stater är medlemmar av Nato. Medlemskapet är en försäkring i fall det värsta, mest oförutsägbara skulle inträffa.

Så länge Sverige har existerat som stat har vi haft ett försvar för att försäkra oss mot det värsta mest osannolika. Bedömningen om ett sådant scenario kan inträffa i en nära eller mer avlägsen framtid har skiftat. Men likväl har det aldrig uteslutits på det sätt som de tre diplomaterna gör på DN debatt.

Att Rysslands hot endast skulle finnas i söder- och österled borde te sig orimligt för alla som följt nyhetsrapporteringen under 2013. Offensiva flygövningar över Östersjön, intensifierad spaningsverksamhet och genomförande av den ca 70 000 man stora övningen Zapad 13 i Vitryssland och Kaliningrad är några tydliga indikationer på att Ryssland även ser konflikter i västerled som en möjlighet.

Dessa händelser har föranlett starka baltiska och polska reaktioner och vi ser idag att Nato återupptagit en försvarsplanering av dessa stater.

Ett svenskt medlemskap i Nato syftar till att stärka Sveriges säkerhet och stärka den värdegemenskap som finns mellan de demokratier som gått samman. Sverige bör inte driva en undfallande politik gentemot Ryssland på det säkerhetspolitiska planet, lika lite som vi bör göra det på andra plan. Vi tar inte hänsyn till Ryssland i fråga om exempelvis HBT-frågor och mänskliga rättigheter. Tvärtom bör Sverige vara en tydlig röst såväl säkerhetspolitiskt som i andra frågor.

Rysslands reaktion på ett svenskt medlemskap i Nato skulle med stor sannolikhet vara negativ, precis som diplomaterna skriver. Ryssland motverkade och reagerade negativt på de baltiska staternas medlemskap i Nato för 10 år sen. Men lika lite som ryska reaktioner styrde dessa staters säkerhetspolitiska vägval, bör ryska reaktioner styra Sveriges säkerhetspolitiska vägval. Frågan inställer sig om de tre diplomaterna anser att svensk säkerhetspolitik bör styras av ryska reaktioner.

Sverige uppträder tydligt och med trovärdighet i frågan kring nedrustning av kärnvapen. Att Sverige arbetar för nedrustning tas upp som ett argument mot ett medlemskap i Nato. Men samma pådrivaningsarbete för nedrustning bedrivs framgångsrikt även av flera Natomedlemmar, inte minst vårt grannland Norge där Nobels fredspris 2009 delades ut i syfte att stärka arbetet kring kärnvapennedrustning.

Nato som organisation har inga kärnvapen och ett medlemskap innebär inte att Sverige kommer få kärnvapen på sitt territorium, utan tvärt om innebär det en möjlighet att delta och påverka Nato i dessa sammanhang. Liksom Sverige kan påverka Nato i utomeuropeiska operationer där Sverige har deltagit aktivt. Sverige bör liksom nu delta där det finns behov och där vi har möjlighet att bidra i internationella operationer oberoende om det är under EU-, FN- eller Nato flagg. Hjälpbehoven skall vara avgörande, inte behovet att visa rätt flagg.

Att Sverige skulle undvika att gå med i Nato för att vi saknar yttre hot eller att det skulle leda till en ”uppslitande” debatt, är märkliga argument. Debatten i demokratiska stater är av godo och vi välkomnar mer debatt kring säkerhetspolitiken i allmänhet och Nato i synnerhet.

Att vilja undertrycka debatt kring just Natofrågan i Sverige är mycket märkligt. Likaså att medlemskap – och debatt om medlemskap – endast skulle vara aktuellt när det finns ett yttre hot. Då är det troligtvis för sent att diskutera frågan och ha en folkomröstning. Det är nu, innan det finns ett sådant yttre hot, som möjligheten till debatt om och medlemskap i Nato finns.

Nato varken ska eller bör subventionera svenskt försvar. Precis som de tre diplomaterna skriver bör inte detta komma på fråga. Därför anser Folkpartiet att Sveriges försvarsförmåga bör stärkas både genom höjda försvarsanslag också genom samarbete med Nato. Inte minst bör vi samarbeta kring sådant som Sverige aldrig kommer att ha råd på egen hand, exempelvis missilförsvar. Nato bygger på samarbete och delade försvarskostnader. Ett sådant samarbete bör Sverige delta fullt ut i.

Inlägget Emil Strand: Nato behövs som en försäkring mot det osannolika dök först upp på Frivärld Magasin.

Hur det kändes för deltagarna vet jag inte, men av TV-sändningarna att döma lyckades de nästan helt undvika att se elefanten i rummet. Nämligen kärnan i svensk säkerhets- och försvarspolitik, Solidaritetsförklaringen. Jag skriver nästan, för den nämndes då och då i förbigående, men då mest som om det var en liten gullig elefantunge.

Nog vore det på tiden att på allvar diskutera vad Solidaritetsförklaringen kräver av militära styrkor och planer idag . I stället för att som i Sälen orda om långsiktig försvarsplanering och upprepa det enfaldiga ”det finns inget ryskt hot under överskådlig tid.”

För det finns det – om man med överskådlig tid menar längre bort än det närmaste halvåret! Inte direkt och enbart mot Sverige utan mot dem som vi med Solidaritetsförklaringen ger förhoppningar om militär hjälp om de hotas. De baltiska staterna upplever ständigt olika former av betvingelsemetoder – cyberhot, ekonomisk utpressning, infiltration i administration och samhällsorgan, propaganda, militärövningar i omedelbar närhet. De ser detta som led i en strategi att återställa del av det ryska imperiet. Putins ord om Sovjetunionens upplösning som 1900-talets stora geopolitiska katastrof ger dem visst fog för misstanken. De tror inte att det är otänkbart att det kan uppstå lägen då uppenbart militärt våld tillgrips. Georgien-kriget ger balterna anledning att misstro grannen.

NATO tror inte heller att militärt hot är otänkbart. I motsats till svenska politikers sorglösa framtidsbedömning förbereder alliansen IDAG förstärkningar till de baltiska staterna. Alliansens strateger har då all anledning att se bekymrat på Sveriges försvarsbrister, vilka innebär att en viktig länk fattas i deras möjligheter att förstärka Baltikum och hindra att en kris övergår till öppen aggression. För en sådan förstärkning kan inte ske utan att NATO använder svenskt territorium och framför allt inte om Gotland skulle besättas av Ryssland.

Nog vore det på tiden att vi slutar diskutera om och när ryssen kan hota enbart Sverige. I stället måste vi se vår roll i säkerheten för de demokratiska staterna runt Östersjön. Den rollen har vi avträtt med våra försvarsluckor och med vår envishet att stå utanför NATO – samtidigt som vi utfärdat en Solidaritetsförklaring liknande alliansens artikel 5, men utan några konkreta åtgärder för att göra den trovärdig

Nog vore det också på tiden att se de ryska storövningarna i Östersjöområdet och flygövningarna mot svenska mål som något mer än att bygga upp krigsmakten i största allmänhet, utan som träning mot alldeles konkreta mål för eventuella framtida behov. Observera ”vid behov”, jag säger inte att ett angrepp är förestående eller ens beslutat men att övningarna ger möjligheter att använda militär makt om så skulle bli aktuellt. Och då borde vi också ha militär handlingsfrihet om behov skulle uppstå.

Inlägget Elefanten på Sälen-konferensen dök först upp på Frivärld Magasin.

Gunnar Åselius anser att det är ett dåligt argument för svensk Natoanslutning att vi skulle hotas av ryssen. Jag håller med och vill tillägga att det ryska hotet också är ett dåligt skäl att förstärka Sveriges försvar.

Det vill säga om man med ryskt hot menar hotet om ett direkt anfall mot Sverige. Hur ofta får inte politiker och ledande militärer frågan ”finns det något hot mot Sverige”? Varpå de nödgas svara ”nej inte inom överskådlig tid”. Tablå.

Felet med hela detta resonemang är att man bortser från den grundsats för svensk säkerhetspolitik som uttrycks i vår Solidaritetsförklaring: ”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land.” Vårt försvar är en del av säkerhetssystemet i vårt närområde. Och de mest utsatta – och potentiellt hotade – av våra grannländer är de baltiska staterna, redan utsatta för olika slags ekonomisk, psykologisk och cyberkrigföring. De vågar inte utesluta att en rysk ambition att återställa imperiet kan ta sig öppet militärt uttryck.

Gunnar Åselius hävdar att det ”nutida ekonomiska beroendet mellan stater i vår del av världen gör krig otänkbara.” Det låter som ett kusligt eko från Norman Angells profetia om att krig mellan de europeiska staterna var uteslutna till följd av integreringen av de europeiska ekonomierna – fyra år före första världskriget. Alltför ofta frestas vi till ”mirror-imaging”, att tillskriva motparten vår bild av vad som är rationellt.

Under alla förhållanden anser varken de baltiska staterna eller Nato att Rysslands ekonomiska beroende av väst är en fullvärdig garanti för Baltikums frihet, utan vidtar – särskilt efter Georgienkriget – åtgärder för att skapa militär avskräckning, planerar och övar undsättningsoperationer.

Det är här Sverige kommer in i bilden. Avskräckningen förutsätter att Nato i ett krisläge tillräckligt snabbt kan tillföra förstärkningar och sätta in flygstridskrafter. Det måste ske genom svenskt luftrum och svenskt sjöterritorium. Det är också gynnsamt om svenska baser kan utnyttjas. Självklart måste också en potentiell angripare förhindras att besätta delar av svenskt territorium, varifrån förstärkningar kan förhindras. Gotland skulle vara ett alldeles oemotståndligt anfallsmål.

Genom vår Solidaritetsförklaring har vi givit de baltiska staterna anledning att förvänta sig militärt stöd. Det måste givetvis ske inom ramen för en Natoinsats, men eftersom vi inte tagit steget fullt ut och inträtt i alliansen skulle det milt uttryckt bli vissa problem. För det första ett politiskt kaos kring insatsbeslutet som får strulet före Libyeninsatsen att förblekna. För det andra har vi inte planerat olika biståndsinsatser, vilket borgar för förseningar och operativt kaos. För det tredje har våra förband inte övat möjliga insatser och samverkan med allierade, vilket gör det oförsvarligt att skicka dem i eventuell strid.

Ett Sverige utanför Nato innebär därför en svag länk i alliansens säkerhetssystem i Östersjöområdet

Vanligt sunt förnuft säger att Solidaritetsförklaringen skulle ha kopplats till ett Natomedlemskap. Att så inte skett är inte obegripligt – det finns tydliga partipolitiska orsaker till detta – men definitivt oförsvarligt.

För att återvända till Gunnar Åselius artikel: Jag håller med att ett svenskt Natomedlemskap inte skall motiveras med att vi hotas av Ryssland. Men det är vitalt för att minska Rysslands frestelser att militärt hota sina närmaste grannar.

(Detta debattinlägg är del av ett längre replikskifte. Replikskiftet har sin grund i Gunnar Åselius artikel ”Ryssen kom inte” som publicerades i magasinet Neo nr 6 2013. Stefan Olssons reaktion på Åselius artikel kan läsas här)

Inlägget Replik: Svenskt medlemskap viktigt för säkerheten kring Östersjön dök först upp på Frivärld Magasin.

Sveriges försvar befinner sig i en allvarlig situation. Samtidigt som ryska maktdemonstrationer vid Östersjön avlöser varandra står Sverige utan ett trovärdigt skydd. Överbefälhavaren har flera gånger påtalat hur underfinansierad Försvarsmakten är. Försvarets volym är dessutom för liten för att upprätthålla en trovärdig militär förmåga, konstaterar Riksrevisionen. Detta är ett resultat av en oansvarig försvarspolitik som förts i Sverige sedan 90-talet och som fortsatt under Alliansens styre.

Socialdemokraterna drev under Göran Perssons tid igenom massnedläggningar trots vilda protester från Försvarsmakten. Istället för att försvara riket skulle Sveriges försvar ägna sig åt internationell krishantering. Att Sverige varit en aktiv och kompetent partner i internationella insatser under 2000-talet är förvisso mycket positivt, och har dessutom gett Försvarsmakten möjlighet att utveckla nya förmågor. Men att vi samtidigt tappat förmågan till nationellt försvar är mycket oroande. Sveriges försvar kan i händelse av kris inte hålla Sverige säkert, men förväntas ändå att dessutom hjälpa andra länder. Vi välkomnar därför att Göran Hägglund i sitt tal vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen öppnade för att försvaret kan behöva tillföras mer resurser. Försvaret måste ges nödvändiga medel för att kunna utföra sitt uppdrag.

Mer behöver dock göras. Sverige har antagit en solidaritetsförklaring. Den binder oss att i händelse av kris hjälpa våra grannländer. Dessa grannländer är nästan uteslutande Natoländer. Sveriges försvar måste stärkas om vi ska kunna fullfölja detta. Det förutsätter att både regeringen och Socialdemokraterna reviderar sin försvarspolitik. Regeringen måste våga erkänna att försvarsreformen som nu genomförs till del har misslyckats och är underfinansierad. Socialdemokraterna och deras stödpartier bör erkänna att de bär en del av ansvaret, och åter prioritera försvaret framför andra budgetposter. Det krävs höjda anslag, men det är inte tillräckligt. Det är dags att både regering och opposition börjar diskutera ett övergivande av Sveriges militära alliansfrihet genom ett medlemskap i försvarsalliansen Nato. Regeringens mantra har varit att ”bygga säkerhet tillsammans med andra”. Det bästa sättet att göra det är att gå med i Nato. Det är därför glädjande att Kristdemokraterna numera vill utreda förutsättningarna för ett svenskt medlemskap.

Solidaritetsförklaringen, som även oppositionen står bakom, binder oss vid Nato. Men den binder inte Nato vid oss. Det är orimligt. I ett skarpt läge behövs garantier för samarbete och solidaritet, och då är ord och antaganden inte luft värt. Genom historien har oförberedda stater gång på gång förnedrats när de trott sig kunna förutspå historien och haft fel. Rysslands maktdemonstrationer i vårt närområde och snabba upprustning gör att en svensk alliansfrihet varken är moralisk eller rimlig.

Sveriges försvar kan, när försvarsreformen är fullt genomförd, försvara Sverige mot ett begränsat angrepp på en isolerad plats i en vecka. Försvarsmakten har dock tydligt deklarerat att man inte har de ekonomiska resurser som krävs för att fullt ut genomföra reformen. ”Enveckasförsvaret” är en målbild, men vi kommer inte att nå dit om inte politiken förändras. Det säger sig självt att detta är en extremt låg ambition för ett land med Sveriges geografiska läge.

Kristdemokratiska Ungdomsförbundet verkar för ett starkare svenskt försvar som inom Nato verkar för nordisk säkerhet. Ensam är inte, och har aldrig varit, stark. Nato behöver Sverige. Och Sverige behöver Nato.

Inlägget Sverige behöver Nato och Nato behöver Sverige dök först upp på Frivärld Magasin.

Georgienkriget 2008 ledde till att riksdagspartierna och dess ungdomsförbund fördömde det ryska anfallet. Utom MUF och dess dåvarande ordförande Niklas Wykman, som istället försvarade det ryska angreppet genom att bland annat på sin blogg skriva ”Här försvarar Ryssland en liten grupp människor, om 70 000 personer, mot en inträngande övermakt i form av Georgien.” Detta väckte viss förvåning, men uppmärksammades inte mycket i och med all annan rapportering kring kriget och OS i Peking. Men detta, det mest anmärkningsvärda uttalande som gjorts av ett ungdomsförbund i modern tid, verkar nu lagom till valet 2014 vara bortglömt. Wykman kandiderar till riksdagsvalet 2014 och verkar med stor sannolikhet komma på valbar plats.

Därmed inställer sig frågan vilken värdegrund som Wykman står för och framförallt om detta är en värdegrund som delas av moderata väljare. Att som ordförande i det ledande regeringspartiets ungdomsförbund gå ut och inte bara stödja en  auktoritär stat utan att dessutom stödja dess angreppskrig, är inte vilket ställningstagande som helst. I synnerhet inte när det görs trots att utrikesminister Bildt jämförde Rysslands angrepp på Georgien med nazitysklands annekteringspolitik på 1930-talet.

Nu inför valet 2014 är Wykman på väg in i riksdagen och ska representera moderata väljare,väljare som så starkt kritiserat Socialdemokraternas neutralitetspolitik under kalla kriget och Vänsterpartiets diktaturkramande. Frågan inställer sig om moderata väljare är beredda att stödja en kandidat, som söker rättfärdiga de delar av Putins politik som är mest aggresiva?

Fotnot:

Niklas Wykmans blogg från hans tid som ordförande MUF är borttagen från nätet. Hans uttalande finns dock återgivet hos bland annat Helsingborgs Dagblad.

Inlägget Är Niklas Wykman Putins svenska röst? dök först upp på Frivärld Magasin.

Under rubriken ”Ryssen är redan här” kommenterar Stefan Olsson min artikel i tidskriften Neo om de svensk-ryska relationernas historia, som enligt Olsson är ett exempel på hur fel det kan gå när man betraktar Sverige ”som en ö”. Enligt Olsson hävdar jag att ett svenskt Natomedlemskap är onödigt eftersom Ryssland inte haft några aggressiva planer mot Sverige sedan Napoleonkrigen, då svenska och ryska soldater för övrigt kämpade tillsammans mot Napoleon 1813. Men situationen i vårt närområde kan plötsligt förändras, exempelvis genom ett folkligt uppror i Vitryssland, som kan utvecklas till en ”militär kris” genom att Ryssland intervenerar för att rädda Lukasjenko-regimen. Ett tryck kommer då att uppstå mot de baltiska staterna varigenom Sverige också dras in.

Som framgår av min artikel anser jag emellertid att ett svenskt Natomedlemskap vore en bra idé. Det som återstår av det svenska försvaret arbetar enligt Natos stabsrutiner, övar regelbundet tillsammans med Nato och opererar alltid tillsammans med Nato utomlands. Ett medlemskap skulle därigenom skänka ett logiskt sammanhang åt den svenska säkerhetspolitiken och ge Sverige ökad politisk tyngd i Bryssel och Washington.

Inga småstater – knappast heller stormakter som Frankrike och Storbritannien – är längre i stånd att föra en självständig säkerhetspolitik och det finns ingen anledning att tro att Sverige skulle vara ett undantag. Av liknande skäl stöder jag det svenska medlemskapet i FN och EU, anser att det är bra att vi har infört metersystemet och att vi kör på höger sida om vägen. Anledningen är just att Sverige inte är en ö, och jag tycker att detta argument är alldeles tillräckligt för ett svenskt Natomedlemskap. Däremot anser jag det ovärdigt att skrämmas med den ryska faran i Natodebatten och tror att sådana tongångar snarare motverkar sitt syfte, eftersom sansade människor blir misstänksamma.

Som framgår av min artikel är det tunga argumentet för den ryska farans försvinnande inte att svenska och ryska soldater stred tillsammans vid Leipzig 1813 utan att det nutida ekonomiska beroendet mellan stater i vår del av världen gör krig otänkbara. Som den israeliske statsvetaren Azar Gat visar i sin bok War in Human Civilization 2006 har den ekonomiska globaliseringen varit en mycket viktigare faktor bakom de mellanstatliga krigens gradvisa utdöende under de senaste två hundra åren än demokratins utbredning (trots att många romantiker gärna tror annorlunda). Sedan 1980-talet har varuutbytet i världen mer än tredubblats, kapitalströmmarna mer än sexdubblats.

Det fanns anledning att frukta autarkiska rustningsekonomier som Hitlers Tyskland eller Stalins Sovjetunionen, men Putins Ryssland är beroende av att kunna sälja olja och gas till EU varje dag och kan inte militärt hota Baltikum eller Norden utan att det får katastrofala konsekvenser för statsfinanserna och den inre stabiliteten i landet. Lukasjenkoregimens överlevnad är i det perspektivet inget ryskt livsintresse. De ryska försöken att genom påtryckningar på energiområdet stoppa Ukrainas frihandelsavtal med EU ger en mer representativ bild av hur stormakter idag tillvaratar sina intressen.

Den tekniska utvecklingen håller dock på att göra den ryska oljan mindre intressant på världsmarknaden. De flesta bedömare spår därför sjunkande exportintäkter och Rysslands framtid som stormakt ter sig dyster också av andra anledningar som sjunkande födelsetal, hög utvandring, utbredd korruption och sönderfallande infrastruktur. I tillägg kommer givetvis de obefintliga beläggen för ryska aggressiva avsikter mot Sverige efter 1809. Vi som är för ett svenskt Natomedlemskap bör därför söka argument som inte har en hotfull granne i öster som sin förutsättning.

Inlägget Replik: Nato förtjänar bättre argument än en hotfull granne i öst dök först upp på Frivärld Magasin.

Foto: Ivan Bandura/Flickr

RYSSLAND Det faller en ny ridå i Europa. Det ryska inflytandet i EU:s östra grannskap är allt starkare och Ryssland använder hela skalan av hård och mjuk maktutövning. Det menar Gunnark Hökmark (M), med anledning av Ukrainas plötsliga kovändning i relationen till EU. 

Kriget är en förlängning av politiken skrev den historiske militärstrategen Clausewitz. Innebörden är att kriget bara är ett uttryck för politiska ambitioner gentemot andra länder men med militära våldsmedel.

Det omvända gäller också. Politiken kan vara en förlängning av det som av olika skäl inte är möjligt med militära medel. Det är det som nu präglar Rysslands agerande mot sina grannar. Nu söker Putinregimen en kontroll och dominans över sina grannländer. Det står i strid med det internationella samfundets mest grundläggande regler om staters rätt till självständighet. Och det sker för att med makt möta andra länders utveckling mot demokrati och rättsstat eftersom den i sig innebär en frigörelse från den väv av dold maktutövning, korruption, rövarkapitalism och offentligt maktmissbruk som präglar de krafter i Östra Europa som Putinregimen ser som sina allierade mot medborgares krav på rättsstat och frihet.

Vi såg det 2008 när Ryssland invaderade Georgien, efter att ha underblåst oroligheter och ryskorienterade separatisters självständighetskrav i Sydossetien och Abchazien.

Vi har sett det fortsatt i form av en rysk destabiliseringspolitik riktad mot Georgien och de politiska ledare som har orienterat landet till demokratins gemenskaper.

Vi såg det för några veckor sedan när Putin genom hot om att upprusta Armeniens granne Azerbajdzjan tvingade landet att tacka nej till förhandlingar om ett fördjupat frihandelsavtal med EU och istället träda in i en rysk tullunion som avskärmar Armenien, och Ryssland, från den frihandel som moderna länder behöver för att utvecklas.

Och så såg vi det nu när Ryssland efter hot om handelsblockader, avstängda gasleveranser, importstopp och mutor tvingade Ukraina att, några veckor innan man skulle skriva under ett frihandels- och samarbetsavtal med EU, stanna kvar under rysk kontroll.

Och vi har sett det när Ryssland hotat det lilla landet Moldavien med ökad militär närvaro i landet, i Transnistrien, samtidigt som man satt importstopp för moldaviska produkter och hotat om uteblivna gasleveranser.

Vi har sett det i Vitryssland, som står under rysk överhöghet och som med en brutal diktatur enbart kan fungera med ryskt stöd, liksom i Azerbajdzjan som får stöd för att fortsatt vara en diktatur.

Det är en ny ridå som faller ner i Europa. Denna gång inte järnridån utan en ridå som håller undan för demokratins och rättsstatens krav och som skyddar en dold maktutövning där makten över näringsliv, domstolar och media förenas med den politiska maktens strukturer i en maktutövning som inte kontrolleras av någon.

Ryssland är ett land som aggressivt söker kontrollera och styra över sin omgivning. Kontrollera vilka som har makten och styra så att man inte frigör sig genom demokrati och rättsstat. För den ryska regimen är nämligen både friheten och demokratin hot mot den egna maktutövningen. Ryssland leder demonteringen av rättsstat och demokrati. Därför sätts nu demokratin på undantag i ett Europa som vi trodde och hoppades var räddat.

Ryssland använder sig aktivt av hela skalan av mjuk och hård maktutövning. Påverkan och inflytande. Löften om krediter och hot om blockader. Militär styrkeuppbyggnad och hotfull militär närvaro. Avstängda gasleveranser eller höga priser med löften om rabatter. Flirt med nationalistiska stämningar där det finns etniska ryska minoriteter. Ohämmat användande av det kontrollerade näringslivets investeringar och mediaföretag. Ryska TV-sändningar som under politisk kontroll och självcensur är gratis ställs mot inhemska kanaler som måste finansieras av publiken.

Så ser vi hur medielandskapet förändras och demokratins förutsättningar ytterligare försvagas. I land efter land bakom denna nya ridå som döljer obskyr maktutövning av en elit som vill berika sig själv. Men ambitionerna att kontrollera sin omvärld stannar inte bara vid det Östra partnerskapets länder.

I Serbien, som nu är kandidatland för medlemskap i EU, bygger Gazprom ut gasledningen Southstream för att på det viset kontrollera energileveranserna samtidigt som ryska företrädare hänvisar till ländernas gemensamma kulturarv.

Gentemot Lettland agerar ryskkontrollerat näringsliv mot den politiska makten samtidigt som Ryssland hotar att stoppa import av landets produkter. Både Estland och Litauen har på motsvarande sätt varit utsatta och är det. Syftet är att destabilisera demokratin som system för självständighet till förmån för ökad kontroll.

Så ser Europa ut i dag. Demokratin har inte förlorat. Tvärtom är makthavarna i dessa länder rädda för demokratin. Det ser vi när Putin visar sin rädsla för demonstranter på Moskvas gator och torg.

I Ukraina demonstrerar hundratusentals människor nu för Europa och EU. Det är en viktig påminnelse till oss alla. Det är EU som en kraft för frihet och demokrati som nu måste stå upp mot ryskt maktmissbruk och mot den politik som i strid med internationell lag attackerar andra länders självständighet.

Ridån som sänker sig ner över Europa måste upp igen, och vi måste se en ny vår av krav på rättsstat, mänskliga fri- och rättigheter samt ekonomisk frihet och demokrati.  Vare sig krig eller politik får vinna över frihetens värden.

Inlägget Gunnar Hökmark (M): En ny ridå faller över Europa dök först upp på Frivärld Magasin.

DEBATT Utvecklingsstödet har varit med länge men effektiviteten kan ifrågasättas. Frihandel och tillväxt är det som lyfter människor ur fattigdom. Utvecklingsbiståndet bör vara kvar men måste reformeras. Bland annat bör budgetstödet avskaffas, skriver Marielle Edström, utrikespolitisk talesperson (KDU).

Tänk dig den där konstiga släktklenoden som någon äldre släkting har. Du vet den som kanske olyckligtvis kommer gå i arv till dig. Ibland är det en vas, ibland en porslinskatt eller något liknande. Alla tycker att den är smaklös och ständigt i vägen. Flera gånger har den nästan hamnat i golvet när någon ”råkat” gå för nära . Trots detta kommer ingen någonsin att våga föreslå att den ska kasseras. Den har lyckats överleva generationer och påminner nu om en svunnen tid. 

Det offentliga utvecklingsbiståndet kan delvis liknas vid en sådan släktklenod. Stora delar av utvecklingsbiståndet är en historisk kvarleva som flera gånger visat sig stjälpa mer än det hjälper. Alltför sällan påpekas detta. Utvecklingsbiståndet kommer ur tanken om att den rika delen av världen skall hjälpa fattigare delar att komma ikapp. Detta formulerades bland annat i ett tal av den amerikanske presidenten Truman 1949. Med hjälp av Marshallplanen återuppbyggde man Västeuropa efter andra världskriget. På samma sätt hoppades man kunna göra med resten av världen.

Tyvärr var det inte så lätt. Det offentliga biståndet har idag kommit att handla mer om prestige än omtanke. Vilket land kan egentligen avvara störst andel av sitt BNI? FN uppmuntrar även till detta genom att lista vilka de största bidragsgivarna är i sin årliga Millenniemålsrapport. Man ska inte heller sticka under stol med att många bidragsgivarländer använder offentligt bistånd för att säkra sina egna ekonomiska och politiska intressen hos mottagarländerna. Att på detta sätt knyta politiska och ekonomiska intressen till biståndet motverkar tyvärr ofta mottagarländernas möjlighet att utveckla egna välfungerande marknader.

Ett fungerande och resultatinriktat bistånd måste kombineras med andra verktyg som hjälper länder att utvecklas.  Fungerande samhällen byggs genom fungerande demokratiska institutioner, ekonomisk tillväxt genom handel och starka civilsamhällen. Det är tydligt att utvecklingsländer som under 1990-talet tog emot störst andel av det privata kapitalflödet även har upplevt den bästa utveckling sedan dess. Offentligt bistånd är därför inget mål i sig utan ett hjälpmedel bland många.

Därmed är det inte sagt att utvecklingsbiståndet ska avskaffas, men målen måste bli mätbara så långt det går och resultatet tydligt följas upp. En större andel ska också kanaliseras via exempelvis mikrokrediter till privatpersoner. Biståndet ska spela en viktig roll i att stötta civilsamhället och främja demokrati snarare än att ospecificerat pumpas in i olika ineffektiva projekt och utvecklingsländers regeringar (budgetstöd). Budgetstödet ska därför helt ska avvecklas. Vi vill även se att demokratifrämjande bistånd bidrar till ökad produktivitet som på sikt ska göra utvecklingsländer självförsörjande. Vi tror på frihandel och ekonomisk tillväxt som det huvudsakliga sättet att lyfta människor ur fattigdom, med effektiva biståndsinsatser som komplement. Så skapar vi en värld där alla människor ges möjlighet att leva under värdiga förutsättningar.

Inlägget Mer prestige än omtanke bakom dagens utvecklingspolitik dök först upp på Frivärld Magasin.