Lördagen 25 januari skrev de tre erfarna diplomaterna Hans Blix, Rolf Ekéus och Sven Hirdman i Dagens Nyheter att Sverige inte bör gå med i Nato eftersom det riskerar att provocera Ryssland.

Slutsatserna baserar sig på antaganden som varken erfarna diplomater eller någon kan göra med säkerhet. De skriver att om en konflikt uppstår mellan Baltikum och Ryssland är det ”otänkbart att Ryssland … skulle välja en väpnad konfrontation”.

Tvärsäkra slutaster som denna har dragits förut, med förödande konsekvenser. Nato bör ses som en försäkring mot det som är osannolikt men inte omöjligt. Detta resonemang är grunden till att flertalet västeuropeiska stater är medlemmar av Nato. Medlemskapet är en försäkring i fall det värsta, mest oförutsägbara skulle inträffa.

Så länge Sverige har existerat som stat har vi haft ett försvar för att försäkra oss mot det värsta mest osannolika. Bedömningen om ett sådant scenario kan inträffa i en nära eller mer avlägsen framtid har skiftat. Men likväl har det aldrig uteslutits på det sätt som de tre diplomaterna gör på DN debatt.

Att Rysslands hot endast skulle finnas i söder- och österled borde te sig orimligt för alla som följt nyhetsrapporteringen under 2013. Offensiva flygövningar över Östersjön, intensifierad spaningsverksamhet och genomförande av den ca 70 000 man stora övningen Zapad 13 i Vitryssland och Kaliningrad är några tydliga indikationer på att Ryssland även ser konflikter i västerled som en möjlighet.

Dessa händelser har föranlett starka baltiska och polska reaktioner och vi ser idag att Nato återupptagit en försvarsplanering av dessa stater.

Ett svenskt medlemskap i Nato syftar till att stärka Sveriges säkerhet och stärka den värdegemenskap som finns mellan de demokratier som gått samman. Sverige bör inte driva en undfallande politik gentemot Ryssland på det säkerhetspolitiska planet, lika lite som vi bör göra det på andra plan. Vi tar inte hänsyn till Ryssland i fråga om exempelvis HBT-frågor och mänskliga rättigheter. Tvärtom bör Sverige vara en tydlig röst såväl säkerhetspolitiskt som i andra frågor.

Rysslands reaktion på ett svenskt medlemskap i Nato skulle med stor sannolikhet vara negativ, precis som diplomaterna skriver. Ryssland motverkade och reagerade negativt på de baltiska staternas medlemskap i Nato för 10 år sen. Men lika lite som ryska reaktioner styrde dessa staters säkerhetspolitiska vägval, bör ryska reaktioner styra Sveriges säkerhetspolitiska vägval. Frågan inställer sig om de tre diplomaterna anser att svensk säkerhetspolitik bör styras av ryska reaktioner.

Sverige uppträder tydligt och med trovärdighet i frågan kring nedrustning av kärnvapen. Att Sverige arbetar för nedrustning tas upp som ett argument mot ett medlemskap i Nato. Men samma pådrivaningsarbete för nedrustning bedrivs framgångsrikt även av flera Natomedlemmar, inte minst vårt grannland Norge där Nobels fredspris 2009 delades ut i syfte att stärka arbetet kring kärnvapennedrustning.

Nato som organisation har inga kärnvapen och ett medlemskap innebär inte att Sverige kommer få kärnvapen på sitt territorium, utan tvärt om innebär det en möjlighet att delta och påverka Nato i dessa sammanhang. Liksom Sverige kan påverka Nato i utomeuropeiska operationer där Sverige har deltagit aktivt. Sverige bör liksom nu delta där det finns behov och där vi har möjlighet att bidra i internationella operationer oberoende om det är under EU-, FN- eller Nato flagg. Hjälpbehoven skall vara avgörande, inte behovet att visa rätt flagg.

Att Sverige skulle undvika att gå med i Nato för att vi saknar yttre hot eller att det skulle leda till en ”uppslitande” debatt, är märkliga argument. Debatten i demokratiska stater är av godo och vi välkomnar mer debatt kring säkerhetspolitiken i allmänhet och Nato i synnerhet.

Att vilja undertrycka debatt kring just Natofrågan i Sverige är mycket märkligt. Likaså att medlemskap – och debatt om medlemskap – endast skulle vara aktuellt när det finns ett yttre hot. Då är det troligtvis för sent att diskutera frågan och ha en folkomröstning. Det är nu, innan det finns ett sådant yttre hot, som möjligheten till debatt om och medlemskap i Nato finns.

Nato varken ska eller bör subventionera svenskt försvar. Precis som de tre diplomaterna skriver bör inte detta komma på fråga. Därför anser Folkpartiet att Sveriges försvarsförmåga bör stärkas både genom höjda försvarsanslag också genom samarbete med Nato. Inte minst bör vi samarbeta kring sådant som Sverige aldrig kommer att ha råd på egen hand, exempelvis missilförsvar. Nato bygger på samarbete och delade försvarskostnader. Ett sådant samarbete bör Sverige delta fullt ut i.

Inlägget Emil Strand: Nato behövs som en försäkring mot det osannolika dök först upp på Frivärld Magasin.

Hur det kändes för deltagarna vet jag inte, men av TV-sändningarna att döma lyckades de nästan helt undvika att se elefanten i rummet. Nämligen kärnan i svensk säkerhets- och försvarspolitik, Solidaritetsförklaringen. Jag skriver nästan, för den nämndes då och då i förbigående, men då mest som om det var en liten gullig elefantunge.

Nog vore det på tiden att på allvar diskutera vad Solidaritetsförklaringen kräver av militära styrkor och planer idag . I stället för att som i Sälen orda om långsiktig försvarsplanering och upprepa det enfaldiga ”det finns inget ryskt hot under överskådlig tid.”

För det finns det – om man med överskådlig tid menar längre bort än det närmaste halvåret! Inte direkt och enbart mot Sverige utan mot dem som vi med Solidaritetsförklaringen ger förhoppningar om militär hjälp om de hotas. De baltiska staterna upplever ständigt olika former av betvingelsemetoder – cyberhot, ekonomisk utpressning, infiltration i administration och samhällsorgan, propaganda, militärövningar i omedelbar närhet. De ser detta som led i en strategi att återställa del av det ryska imperiet. Putins ord om Sovjetunionens upplösning som 1900-talets stora geopolitiska katastrof ger dem visst fog för misstanken. De tror inte att det är otänkbart att det kan uppstå lägen då uppenbart militärt våld tillgrips. Georgien-kriget ger balterna anledning att misstro grannen.

NATO tror inte heller att militärt hot är otänkbart. I motsats till svenska politikers sorglösa framtidsbedömning förbereder alliansen IDAG förstärkningar till de baltiska staterna. Alliansens strateger har då all anledning att se bekymrat på Sveriges försvarsbrister, vilka innebär att en viktig länk fattas i deras möjligheter att förstärka Baltikum och hindra att en kris övergår till öppen aggression. För en sådan förstärkning kan inte ske utan att NATO använder svenskt territorium och framför allt inte om Gotland skulle besättas av Ryssland.

Nog vore det på tiden att vi slutar diskutera om och när ryssen kan hota enbart Sverige. I stället måste vi se vår roll i säkerheten för de demokratiska staterna runt Östersjön. Den rollen har vi avträtt med våra försvarsluckor och med vår envishet att stå utanför NATO – samtidigt som vi utfärdat en Solidaritetsförklaring liknande alliansens artikel 5, men utan några konkreta åtgärder för att göra den trovärdig

Nog vore det också på tiden att se de ryska storövningarna i Östersjöområdet och flygövningarna mot svenska mål som något mer än att bygga upp krigsmakten i största allmänhet, utan som träning mot alldeles konkreta mål för eventuella framtida behov. Observera ”vid behov”, jag säger inte att ett angrepp är förestående eller ens beslutat men att övningarna ger möjligheter att använda militär makt om så skulle bli aktuellt. Och då borde vi också ha militär handlingsfrihet om behov skulle uppstå.

Inlägget Elefanten på Sälen-konferensen dök först upp på Frivärld Magasin.

Gunnar Åselius anser att det är ett dåligt argument för svensk Natoanslutning att vi skulle hotas av ryssen. Jag håller med och vill tillägga att det ryska hotet också är ett dåligt skäl att förstärka Sveriges försvar.

Det vill säga om man med ryskt hot menar hotet om ett direkt anfall mot Sverige. Hur ofta får inte politiker och ledande militärer frågan ”finns det något hot mot Sverige”? Varpå de nödgas svara ”nej inte inom överskådlig tid”. Tablå.

Felet med hela detta resonemang är att man bortser från den grundsats för svensk säkerhetspolitik som uttrycks i vår Solidaritetsförklaring: ”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land.” Vårt försvar är en del av säkerhetssystemet i vårt närområde. Och de mest utsatta – och potentiellt hotade – av våra grannländer är de baltiska staterna, redan utsatta för olika slags ekonomisk, psykologisk och cyberkrigföring. De vågar inte utesluta att en rysk ambition att återställa imperiet kan ta sig öppet militärt uttryck.

Gunnar Åselius hävdar att det ”nutida ekonomiska beroendet mellan stater i vår del av världen gör krig otänkbara.” Det låter som ett kusligt eko från Norman Angells profetia om att krig mellan de europeiska staterna var uteslutna till följd av integreringen av de europeiska ekonomierna – fyra år före första världskriget. Alltför ofta frestas vi till ”mirror-imaging”, att tillskriva motparten vår bild av vad som är rationellt.

Under alla förhållanden anser varken de baltiska staterna eller Nato att Rysslands ekonomiska beroende av väst är en fullvärdig garanti för Baltikums frihet, utan vidtar – särskilt efter Georgienkriget – åtgärder för att skapa militär avskräckning, planerar och övar undsättningsoperationer.

Det är här Sverige kommer in i bilden. Avskräckningen förutsätter att Nato i ett krisläge tillräckligt snabbt kan tillföra förstärkningar och sätta in flygstridskrafter. Det måste ske genom svenskt luftrum och svenskt sjöterritorium. Det är också gynnsamt om svenska baser kan utnyttjas. Självklart måste också en potentiell angripare förhindras att besätta delar av svenskt territorium, varifrån förstärkningar kan förhindras. Gotland skulle vara ett alldeles oemotståndligt anfallsmål.

Genom vår Solidaritetsförklaring har vi givit de baltiska staterna anledning att förvänta sig militärt stöd. Det måste givetvis ske inom ramen för en Natoinsats, men eftersom vi inte tagit steget fullt ut och inträtt i alliansen skulle det milt uttryckt bli vissa problem. För det första ett politiskt kaos kring insatsbeslutet som får strulet före Libyeninsatsen att förblekna. För det andra har vi inte planerat olika biståndsinsatser, vilket borgar för förseningar och operativt kaos. För det tredje har våra förband inte övat möjliga insatser och samverkan med allierade, vilket gör det oförsvarligt att skicka dem i eventuell strid.

Ett Sverige utanför Nato innebär därför en svag länk i alliansens säkerhetssystem i Östersjöområdet

Vanligt sunt förnuft säger att Solidaritetsförklaringen skulle ha kopplats till ett Natomedlemskap. Att så inte skett är inte obegripligt – det finns tydliga partipolitiska orsaker till detta – men definitivt oförsvarligt.

För att återvända till Gunnar Åselius artikel: Jag håller med att ett svenskt Natomedlemskap inte skall motiveras med att vi hotas av Ryssland. Men det är vitalt för att minska Rysslands frestelser att militärt hota sina närmaste grannar.

(Detta debattinlägg är del av ett längre replikskifte. Replikskiftet har sin grund i Gunnar Åselius artikel ”Ryssen kom inte” som publicerades i magasinet Neo nr 6 2013. Stefan Olssons reaktion på Åselius artikel kan läsas här)

Inlägget Replik: Svenskt medlemskap viktigt för säkerheten kring Östersjön dök först upp på Frivärld Magasin.

Sveriges försvar befinner sig i en allvarlig situation. Samtidigt som ryska maktdemonstrationer vid Östersjön avlöser varandra står Sverige utan ett trovärdigt skydd. Överbefälhavaren har flera gånger påtalat hur underfinansierad Försvarsmakten är. Försvarets volym är dessutom för liten för att upprätthålla en trovärdig militär förmåga, konstaterar Riksrevisionen. Detta är ett resultat av en oansvarig försvarspolitik som förts i Sverige sedan 90-talet och som fortsatt under Alliansens styre.

Socialdemokraterna drev under Göran Perssons tid igenom massnedläggningar trots vilda protester från Försvarsmakten. Istället för att försvara riket skulle Sveriges försvar ägna sig åt internationell krishantering. Att Sverige varit en aktiv och kompetent partner i internationella insatser under 2000-talet är förvisso mycket positivt, och har dessutom gett Försvarsmakten möjlighet att utveckla nya förmågor. Men att vi samtidigt tappat förmågan till nationellt försvar är mycket oroande. Sveriges försvar kan i händelse av kris inte hålla Sverige säkert, men förväntas ändå att dessutom hjälpa andra länder. Vi välkomnar därför att Göran Hägglund i sitt tal vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen öppnade för att försvaret kan behöva tillföras mer resurser. Försvaret måste ges nödvändiga medel för att kunna utföra sitt uppdrag.

Mer behöver dock göras. Sverige har antagit en solidaritetsförklaring. Den binder oss att i händelse av kris hjälpa våra grannländer. Dessa grannländer är nästan uteslutande Natoländer. Sveriges försvar måste stärkas om vi ska kunna fullfölja detta. Det förutsätter att både regeringen och Socialdemokraterna reviderar sin försvarspolitik. Regeringen måste våga erkänna att försvarsreformen som nu genomförs till del har misslyckats och är underfinansierad. Socialdemokraterna och deras stödpartier bör erkänna att de bär en del av ansvaret, och åter prioritera försvaret framför andra budgetposter. Det krävs höjda anslag, men det är inte tillräckligt. Det är dags att både regering och opposition börjar diskutera ett övergivande av Sveriges militära alliansfrihet genom ett medlemskap i försvarsalliansen Nato. Regeringens mantra har varit att ”bygga säkerhet tillsammans med andra”. Det bästa sättet att göra det är att gå med i Nato. Det är därför glädjande att Kristdemokraterna numera vill utreda förutsättningarna för ett svenskt medlemskap.

Solidaritetsförklaringen, som även oppositionen står bakom, binder oss vid Nato. Men den binder inte Nato vid oss. Det är orimligt. I ett skarpt läge behövs garantier för samarbete och solidaritet, och då är ord och antaganden inte luft värt. Genom historien har oförberedda stater gång på gång förnedrats när de trott sig kunna förutspå historien och haft fel. Rysslands maktdemonstrationer i vårt närområde och snabba upprustning gör att en svensk alliansfrihet varken är moralisk eller rimlig.

Sveriges försvar kan, när försvarsreformen är fullt genomförd, försvara Sverige mot ett begränsat angrepp på en isolerad plats i en vecka. Försvarsmakten har dock tydligt deklarerat att man inte har de ekonomiska resurser som krävs för att fullt ut genomföra reformen. ”Enveckasförsvaret” är en målbild, men vi kommer inte att nå dit om inte politiken förändras. Det säger sig självt att detta är en extremt låg ambition för ett land med Sveriges geografiska läge.

Kristdemokratiska Ungdomsförbundet verkar för ett starkare svenskt försvar som inom Nato verkar för nordisk säkerhet. Ensam är inte, och har aldrig varit, stark. Nato behöver Sverige. Och Sverige behöver Nato.

Inlägget Sverige behöver Nato och Nato behöver Sverige dök först upp på Frivärld Magasin.

Under rubriken ”Ryssen är redan här” kommenterar Stefan Olsson min artikel i tidskriften Neo om de svensk-ryska relationernas historia, som enligt Olsson är ett exempel på hur fel det kan gå när man betraktar Sverige ”som en ö”. Enligt Olsson hävdar jag att ett svenskt Natomedlemskap är onödigt eftersom Ryssland inte haft några aggressiva planer mot Sverige sedan Napoleonkrigen, då svenska och ryska soldater för övrigt kämpade tillsammans mot Napoleon 1813. Men situationen i vårt närområde kan plötsligt förändras, exempelvis genom ett folkligt uppror i Vitryssland, som kan utvecklas till en ”militär kris” genom att Ryssland intervenerar för att rädda Lukasjenko-regimen. Ett tryck kommer då att uppstå mot de baltiska staterna varigenom Sverige också dras in.

Som framgår av min artikel anser jag emellertid att ett svenskt Natomedlemskap vore en bra idé. Det som återstår av det svenska försvaret arbetar enligt Natos stabsrutiner, övar regelbundet tillsammans med Nato och opererar alltid tillsammans med Nato utomlands. Ett medlemskap skulle därigenom skänka ett logiskt sammanhang åt den svenska säkerhetspolitiken och ge Sverige ökad politisk tyngd i Bryssel och Washington.

Inga småstater – knappast heller stormakter som Frankrike och Storbritannien – är längre i stånd att föra en självständig säkerhetspolitik och det finns ingen anledning att tro att Sverige skulle vara ett undantag. Av liknande skäl stöder jag det svenska medlemskapet i FN och EU, anser att det är bra att vi har infört metersystemet och att vi kör på höger sida om vägen. Anledningen är just att Sverige inte är en ö, och jag tycker att detta argument är alldeles tillräckligt för ett svenskt Natomedlemskap. Däremot anser jag det ovärdigt att skrämmas med den ryska faran i Natodebatten och tror att sådana tongångar snarare motverkar sitt syfte, eftersom sansade människor blir misstänksamma.

Som framgår av min artikel är det tunga argumentet för den ryska farans försvinnande inte att svenska och ryska soldater stred tillsammans vid Leipzig 1813 utan att det nutida ekonomiska beroendet mellan stater i vår del av världen gör krig otänkbara. Som den israeliske statsvetaren Azar Gat visar i sin bok War in Human Civilization 2006 har den ekonomiska globaliseringen varit en mycket viktigare faktor bakom de mellanstatliga krigens gradvisa utdöende under de senaste två hundra åren än demokratins utbredning (trots att många romantiker gärna tror annorlunda). Sedan 1980-talet har varuutbytet i världen mer än tredubblats, kapitalströmmarna mer än sexdubblats.

Det fanns anledning att frukta autarkiska rustningsekonomier som Hitlers Tyskland eller Stalins Sovjetunionen, men Putins Ryssland är beroende av att kunna sälja olja och gas till EU varje dag och kan inte militärt hota Baltikum eller Norden utan att det får katastrofala konsekvenser för statsfinanserna och den inre stabiliteten i landet. Lukasjenkoregimens överlevnad är i det perspektivet inget ryskt livsintresse. De ryska försöken att genom påtryckningar på energiområdet stoppa Ukrainas frihandelsavtal med EU ger en mer representativ bild av hur stormakter idag tillvaratar sina intressen.

Den tekniska utvecklingen håller dock på att göra den ryska oljan mindre intressant på världsmarknaden. De flesta bedömare spår därför sjunkande exportintäkter och Rysslands framtid som stormakt ter sig dyster också av andra anledningar som sjunkande födelsetal, hög utvandring, utbredd korruption och sönderfallande infrastruktur. I tillägg kommer givetvis de obefintliga beläggen för ryska aggressiva avsikter mot Sverige efter 1809. Vi som är för ett svenskt Natomedlemskap bör därför söka argument som inte har en hotfull granne i öster som sin förutsättning.

Inlägget Replik: Nato förtjänar bättre argument än en hotfull granne i öst dök först upp på Frivärld Magasin.

Jag kan inte förlika mig med att Sverige ska bidra till ett försvarstänkande som i grunden är djupt människofientligt och bygger på i princip okontrollerbara konsekvenser – i slutänden människosläktets utplåning – i det fall kärnvapnen används

Nato har inga egna kärnvapen och det finns inget tvång för Natoländer att ha kärnvapen placerade på sitt territorium, skriver Mike Winnerstig och levererar ett hysch till dem som i debatten om ett svenskt Natomedlemskap ändå vill diskutera frågan om kärnvapen.

Mike Winnerstig har förstås rätt. Nato har inga kärnvapen. Det hade dock inte blivit mycket gjort i de Natoledda operationerna i Kosovo, Libyen eller Afghanistan om Nato var hänvisat till materiel och soldater i egen ägo och regi. Det är ganska mycket som Nato inte har. En sak har man dock: en gemensam kärnvapendoktrin.

Som så ofta i heta debatter tenderar det att handla om äpplen och päron. Vi är många som vill diskutera konsekvenserna för Sverige av att gå med i en försvarsallians med en gemensam kärnvapendoktrin. Detta måste gå att göra utan att det blandas med en diskussion om vem som äger och förvaltar kärnvapnen.

Jag menar att ett Natomedlemskap i grunden vore något positivt. Att stater som delar grundläggande värderingar och målsättningar samarbetar och lovar varandra militärt skydd är bra. Men det vore konstigt att bortse från att Natos hela försvarsstrategi bygger på ett gemensamt kärnvapenparaply och en gemensam strategi för dessa kärnvapen. Den dagen kärnvapen ska användas – vilket man får hoppas blir aldrig – förväntas medlemsstaterna vara delaktiga, oavsett om vapnen i fredstid befinner sig i annat land. Natos doktrin hotar eventuellt anfallande stater med kärnvapenanvändning i försvaret av alla Natoländer. ”Den största säkerhetsgarantin för de allierade består av alliansens strategiska kärnvapenstyrkor”, som Nato självt uttrycker det.

Så här formulerar Nato det förhållande som råder: ”Nya medlemmar är fullständiga medlemmar av alliansen i alla dess aspekter, inkluderat deras förbindelse till alliansens kärnvapenpolicy, och de garantier som denna policy ger till alla allierade.” Kärnvapenfrågan är således inte en fråga som bara berör gamla Natomedlemmar och de länder som innehar vapnen.

Av detta skäl landar jag därför i slutsatsen att Sverige inte bör vara medlem av Nato så länge den gemensamma kärnvapenstrategin och –planeringen kvarstår. Jag kan inte förlika mig med att Sverige ska bidra till ett försvarstänkande som i grunden är djupt människofientligt och bygger på i princip okontrollerbara konsekvenser – i slutänden människosläktets utplåning – i det fall kärnvapnen används. Jag tror inte heller att det är ett riktigt bärande argument att hävda att vi borde bli medlemmar för att inifrån påverka Nato att avskaffa doktrinen och avveckla kärnvapnen. Natos hela försvarsstrategi bygger som sagt i grunden på existensen av medlemmarnas kärnvapen.

Jag delar inte heller slutsatsen att kärnvapnen finns där och ändå – i värsta fall –kommer att användas, oavsett hur Sverige vrider och vänder sig. Det är en slags uppgivenhet eller likgiltighet som står i kontrast till ambitionerna att begränsa skadeverkningarna av vapenanvändning i form av krigets lagar och förbud mot kemiska stridsmedel eller antipersonella minor.

Jag har full respekt för dem som landar i en annan slutsats. Det är självklart fullt rimligt att inta en realistisk snarare än idealistisk hållning till Nato och dess kärnvapendoktrin. Det blir dock mycket märkligt om denna doktrin inte diskuteras och när de som tycker att det är bra att stå under ett kärnvapenparaply låtsas som om det regnar.

För att ett Natomedlemskap ska kunna diskuteras och accepteras är det nödvändigt att också ta ställning till en av organisationens grundpelare. Det går inte att ingå ömsesidiga försvarsförpliktelser genom Nato utan att ha en hållning till kärnvapnen. Om detta måste vi tala.

Inlägget Ja till Nato, nej till kärnvapenstrategin dök först upp på Frivärld Magasin.

Jonsson menar att mina argument i artikeln om Ryssland faller. Särskilt då Ryssland visar allt mindre intresse för demokrati och rättsstatssamhälle. Det är förvisso sant, men har ju också gällt under lång tid. Trots det har vi inte varit i krig på över 200 år med Ryssland. Men Jonsson anser att Rysslands stora upprustning hotar Sverige.

Tittar vi på lite siffror så lägger USA (med cirka 314 miljoner invånare) 682 miljarder dollar på försvarsbudgeten. Ryssland, med ungefär 140 miljoner invånare, lägger 91 miljarder dollar. Ryssland kommer att rusta mer, ju mer de anser Nato hota dem och närma sig deras territorier. Vad Jonsson anser att Ryssland har för motiv för att angripa Sverige, är fortfarande höljt i dunkel.

Vidare anser Jonsson att Sverige inte kan lita till EU-ländernas ingripande, i det fall Sverige blir angripet. Och det finns förvisso inga garantier, även om det finns en solidaritetsklausul i Lissabonfördraget. Men jag tror Jonsson vet att inte heller Nato ger garantier, trots medlemskap. Alla Natoländer måste samfällt ställa sig bakom ett beslut för att komma till Sveriges undsättning.

Att Nato säkert vill ha med Sverige som stabil partner i Europa, när USA drar sig ur Europa mot Asien, är förståeligt. Sverige har en stark ekonomi, en viktig försvarsindustri och visar prov på stor kompetens i de Natoledda insatser vi deltar i. Men är medlemskap rätt väg att gå?

Frågan är nämligen hur vi bäst bygger säkerhet. Vi ska inte vara naiva när det gäller Ryssland, men vi kan inte se oss som offer. Vi är med och formar framtiden. Om vi ska välja att rusta upp och skapa ökad konflikt med Ryssland, eller försöka hitta vägar som minskar konfliktytorna genom dialog och handel. Om Sverige och Finland går med i Nato, kommer det att uppfattas som en handling som skapar ökad oro i Ryssland, och därmed också ökad destabilisering i vårt närområde.

Jonsson vill att Sverige både ska gå med i Nato och öka försvarsbudgeten. Det, som enda väg till säkerhet, ställer jag mig tveksam till. Vi ska ha ett territorialförsvar, men vi kommer att behöva lägga resurser på att rusta oss. Vi behöver ny teknik och okonventionella metoder för att kunna försvara Sveriges medborgare mot nya hot som exempelvis cyber- och terroristbrott. Konventionella vapen löser inte våra problem.

Inlägget SLUTREPLIK: Vad skulle vara Rysslands motiv? dök först upp på Frivärld Magasin.

Kristdemokraternas utrikes- och säkerhetspolitiska talesperson Désirée Pethrus ger i sin debattartikel i Frivärld Magasin (9/4) två utgångspunkter för svensk säkerhetspolitik: Ryssland rustar upp och det ska vi ta på allvar, samt att Sveriges territorialförsvar är viktigt men vi kan inte genomföra detta på egen hand. Detta är två fullt rimliga utgångspunkter, men tyvärr faller Pethrus argumentation på båda punkterna.

För det första skriver hon att utbyte och handel ska fungera som en motpol mot Rysslands militära upprustning för att förbättra de politiska relationerna. Motfrågan som jag vill ställa är: vad gör vi nu när de politiska relationerna försämras och Rysslands upprustning fortsätter? För de försämras. Ryssland har visat ointresse för de idéer om demokrati och rättstatssamhälle som EU förespråkar och verkar vilja fortsätta sin upprustning. Detta visades senast av anti-korruptionsaktivisten och oppositionsledaren Alexei Navalnys åtal och rättegång som kommer att hållas 17 april. Detta representerar i sin tur ett trendbrott då regimen tidigare nöjt sig med att smutskasta oppositionella och Navalny.

Samtidigt vill Pethrus ge en bild av ett Ryssland som närmar sig EU. Hon ser Rysslands intresse i viseringsfria resor och dess inträde i WTO som bevis på detta. Givet de politiska motsättningarna med EU är dessa initiativ inget annat än ryska intressen utan tillhörande önskan om en värdegemenskap med EU.

Slutligen skriver även Pethrus att vi borde öka dessa utbyten istället för att skapa en militär upprustning med Ryssland. Detta bygger på ett antagande att rysk upprustning är motiverad av en militär oro från Sverige och kan enkelt bemötas med att det faktiskt inte är Sveriges försvarsanslag som ökat med 60 procent sedan 2010.

Det är viktigt att territoriellt försvara Sverige vid krissituationer. Det anser Pethrus kommer realiseras genom EU och, med lite friåkande, av Nato. Jag har tidigare skrivit om vad vi kan förvänta oss av EU i förhållande till territoriellt försvar, vilket i korthet kan beskrivas som: ingenting.

EU är inte skapat för, planerar inte för och övar inte för att genomföra territorialförsvar. Om det är Nato som ska stå för vårt territorialförsvar, varför konkluderar då Pethrus att den militära alliansfriheten ska ligga kvar? Ska den organisationen som de facto ska försvara Sverige göra det utan att vi har något att säga till om hur, när och var? Utan att vi, som nödvändigt, planerar och övar att vara en del av det större sammanhang som Sveriges försvarsmakt dimensioneras för att vara en del av? Samtidigt som jag ställer mig positiv till Nato vill jag också höja ett varningens finger. Att vara en svag länk i Nato med runt 1 procent av BNP i försvarsanslag är inte heller önskvärt. Det är just de små nationerna som Lettland och Georgien som blev tvungna att skicka trupp till Irak 2003.

Handel och utbyte är viktiga element i vårt förhållande till Ryssland och kan på lång sikt ge positiva effekter, men när de politiska relationerna försämras och Ryssland rustar vill jag uppmuntra till att ta det på större allvar och att minnas att Sveriges territorialförsvar är viktigt.

Inlägget Oscar Jonsson: EU är inte skapat för territorialförsvar dök först upp på Frivärld Magasin.

Den senaste tidens debatt om det så kallade ”enveckasförsvaret”, efter ÖB Sverker Göransons uttalande, har försvarspolitiken hamnat i centrum. Debatten har blivit uppskruvad och skapat onödig oro. För även om Sveriges territorialförsvar är viktigt och ska hålla för krissituationer så skulle Sverige knappast stå på egen hand om ett väpnat angrepp mot svenskt territorium ägde rum.

I och med solidaritetsförklaringen i Lissabonfördraget kan vi förvänta oss såväl civil som militär assistans från övriga EU-medlemmar vid en katastrofsituation eller ett väpnat angrepp. Indirekt skulle det också vara mycket svårt för Nato att inte agera. Solidaritetsförklaringen med våra nordiska grannar från år 2011 öppnar också för hjälp utifrån vid eventuella cyberangrepp och terroristattacker.

Anledningen till oron kring det svenska försvarets förmåga beror främst på att man upplever hot från Ryssland som rustar militärt. Och visst har upprustningen ökat påtagligt i intensitet och omfång, inget ska tas för givet. Ryssland försöker stärka sin roll som stormakt, även militärt. Idag har man ett försvar som bara motsvarar en tolftedel av det amerikanska försvarets budget. Vill man kunna konkurrera med USA och Kina (och även EU som har omfattande militära förmågor) anser sig Ryssland behöva rusta upp sin egen militära förmåga.

En militär kapprustning mellan gamla och nya maktcentra skapar i sig en oro som behöver motkrafter. Dessa motkrafter bör bestå av ökad handel, ökat utbyte människor emellan samt genom att förbättra de politiska relationerna mellan länder och regioner.

Samtidigt som Ryssland upprustar ser vi också en annan bild. Motbilden är ett Ryssland som på olika sätt närmar sig EU. Ryssland förhandlar exempelvis med EU om visum-liberaliseringar i syfte att ryska medborgare enklare ska kunna resa till och från EU. För Ryssland är EU en viktig marknad och landet blev dessutom nyligen medlem i världshandelsorganisationen WTO. I det sammanhanget känns ett väpnat angrepp på ett europeiskt land ganska långt borta från verkligheten. Nato och Ryssland närmar sig också varandra och Ryssland har deltagit i vissa gemensamma övningar med Nato.

I debatten har ökade försvarsanslag krävts. Men löser det vår säkerhet? De säkerhetspolitiska utmaningar Sverige står inför idag löser vi inte ensamt och enbart med militära förmågor. Terrorism, cyberhot och klimathot kräver nya förbyggande mekanismer. Så när Nato i debatten framställs som lösningen på hoten mot Sverige känns det som en förenkling.

I en globaliserad värld byggs säkerhet inte enbart med militärt försvar utan genom ett fördjupat och breddat globalt samarbete. Med bibehållen alliansfrihet, där vi är fria och flexibla att samarbeta efter behov, förblir Sverige säkrare. Därför ligger Kristdemokraternas linje i Nato-frågan fast. Den militära alliansfriheten gäller tills vidare. Vi stödjer till fullo att Sverige genom Partnerskap för fred (PFF) fortsätter att fördjupa samarbetet med försvarsalliansen Nato. Men på vilket sätt och i vilken utsträckning vi önskar samarbeta – det har vi som ett alliansfritt land alltjämt friheten att själva bestämma.

Sverige har fattat beslut om ett nytt försvar, utifrån dessa nya hotbilder och utifrån ett breddat säkerhetsbegrepp. År 2009 började vi inleda processen från ett invasions- till ett insatsförsvar. Hoten mot internationell fred och säkerhet, och därmed mot Sveriges fred och självständighet, ska förhindras proaktivt snarare än besvaras reaktivt. Det kan komma att behövas mer resurser för det. Men Sveriges säkerhet bygger inte bara på att vi tillför mer resurser till försvaret. Vi lever i en globaliserad värld där vi löser utmaningarna gemensamt. Vårt försvar och våra försvarsanslag måste därför också ha denna nya värld som utgångspunkt. Då kan vi se klarare och bygga säkerhet för våra medborgare på bästa sätt.

Inlägget Désirée Pethrus (KD): En bred syn på säkerhet, för en säkrare värld dök först upp på Frivärld Magasin.

Sedan årsskiftet har en mer frejdig försvars- och säkerhetspolitisk debatt förts. Inte alldeles utan överdrifter. Men den har i vart fall bit- och fläckvis ringat in en del av utmaningarna. Till det kommer Försvarsberedningens arbete där en säkerhetspolitisk analys ska presenteras nu i juni 2013 och sedan ska ytterligare överväganden göras med sikte på ett försvarsbeslut i riksdagen för 2015-2020.

Norden är en bra utgångspunkt. Allra helst tillsammans med Baltikum. Inte minst inom utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken. På fler och fler områden sätts avtryck i form av de fem länderna tillsammans, och åtskilliga gånger alla åtta. Det finns rutiner för återkommande möten och utbyte av information.

Det är bra med denna stärkta gemensamma identitet. En sak som allt oftare slagit mig är den starka kontrasten mellan kloka socialdemokrater i andra länder och dem hemma i Sverige. På många områden dras liknande slutsatser och används snarlik retorik. Men det finns ett stort undantag. I fråga om Nato är det för somliga lika självklart och naturligt som det är något som möts av intuitivt blågult avståndstagande.

Självfallet finns det historiska vägval som kan förklara åtskilligt. Danmark och Norge ockuperades under andra världskriget. Estland, Lettland och Litauen våldfördes å sin sida av Röda armén och Sovjetstaten. Samtidigt har mycket hänt. Efter Berlinmurens fall 1989 var det möjligt för Sverige att staka ut en ny kurs som fullbordades i och med EU-medlemskapet.

Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Samtidigt kommer inte vårt land att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sveriges säkerhet byggs solidariskt med andra.

I ljuset av detta skulle det finnas anledning att välkomna en mer frimodig och obunden debatt. Medan socialdemokrater i Danmark och Norge unisont sjunger Natos lov är reaktionen i Sverige surmulen tystnad.

Det finns anledning att beklaga denna brist på nyanser och avsaknad av ledande S-företrädare som ens vågar pröva argumenten. Detta konstaterande görs med den största respekt. För en del av landets mer hängivna Natoförespråkare begår ett allvarligt fel då de tycks tro att någon form av öppenhet går att provocera fram genom konfrontation.

För mig är det självklart att tre grundläggande villkor ska vara uppfyllda:

1)      Folklig uppslutning. Det återstår en hel del med återkommande mätningar som indikerar ett Natostöd runt 30 procent.

2)      Parlamentarisk uppslutning. Endast M och FP har genom beslut uttalat sig till förmån för medlemskap.

3)      Koordinering med Finland. Även i vårt östra grannland finns tydliga skillnader mellan dem som är för och emot. Två statliga utredningar har inte i någon större utsträckning flyttat fram positionerna. Finland kunde inte samla sig bakom beslut om deltagande i Libyen.

Samarbetet inom EU intar en särställning i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Sambandet mellan vår säkerhetspolitik och vår Europapolitik är uppenbart. Sveriges säkerhet stärks genom europeisk integration.

EU:s gemensamma utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik har främjat stabilitet och fred på många håll i världen. Medlemskapet i EU innebär att Sverige ingår i en politisk allians, där medlemsstaterna inte har försvarsförpliktelser i förhållande till varandra, men tar ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet.

Nato är en central aktör för europeisk säkerhet och integration, forum för politisk dialog och instrument för att upprätthålla länken mellan USA och Europa samt för internationell krishantering. Natos ömsesidiga försvarsförpliktelser är och har varit en garant för säkerhet och stabilitet i Europa, inklusive för vår egen del av Europa.

Den svenska linjen ligger fast. Men det hindrar på inget sätt en frimodig debatt. Och den skulle onekligen bli en nyans rikare med perspektiv dragna av trygga socialdemokrater i exempelvis Danmark och Norge.

Inlägget Hans Wallmark (M): Bra med stärkt gemensam identitet dök först upp på Frivärld Magasin.