Foto: Bengt Nilsson

SYDSUDAN En månad efter att striderna i Sydsudan inleddes är det svårt att se någon lösning på konflikten. Bengt Nilsson beskriver ett inbördeskrig präglat av stamlojalitet, handelsförbindelser och internationella relationer. Sydsudan är på väg att bli en konflikt med internationella konsekvenser.  

Striderna i Sydsudan har nu pågått i drygt en månad. Inget tyder på att eld upphör är i sikte. De så kallade fredsförhandlingarna i Addis Abeba har inte gett några synbara resultat. Det är mycket svårt att se någon ljusning.

Konflikten som är förvillande lik ett regelrätt inbördeskrig har i de flesta medier beskrivits som en intern sydsudanesisk angelägenhet med starka etniska förtecken. Det är till stor del sant men de utrikespolitiska konsekvenserna är påtagliga. Och det är också de som förklarar engagemanget från de närmaste grannländerna. Särskilt Uganda har ryckt ut till den sydsudanesiska regeringens försvar och skickat stridande förband. Ugandiskt jaktflyg har bombat rebellpositioner. Den ugandiske presidenten Yoweri Museveni förklarade att det var fråga om att förhindra ett folkmord. Det kan förstås stämma, men mera troligt handlar det om att slå vakt om Ugandas stora ekonomiska intressen i det norra grannlandet.

Konflikten rör nämligen inte bara Sydsudan. Hela Östafrikas nära framtid står på spel.

Enligt planerna skulle Sydsudan detta år bli medlem i East African Community, EAC. Det är en sammanslutning av fem östafrikanska länder som har frihandel och omfattande politiskt samarbete på agendan. Kenya, som är ordförande just nu i EAC, har gjort stora investeringar i Sydsudan under senare år. Flera kenyanska banker och företag finns representerade i landet. Uganda exporterar konsumentvaror, bland annat livsmedel, till Sydsudan till ett årligt värde av motsvarande drygt två miljarder kronor.

Därtill kommer de tusentals kenyaner, ugandier och andra östafrikanska medborgare som har svepts med i den väldiga ekonomiska boomen i den oljerika nationen och fått välavlönade anställningar. Sydsudan blev redan 2005, när freden slöts, ett veritabelt Klondyke för unga utbildade människor som sökte sig dit från grannländerna.

Viktigast av allt är de förväntningar som finns på Sydsudans medverkan i det jättelika infrastrukturprojekt som går under benämningen LAPSSET. Det står för The Lamu Port and South Sudan-Ethiopia Transport Corridor. Det handlar om att bygga vägar, järnvägar och pipelines från Sydsudan, Uganda och Etiopien till en planerad hamn nära ön Lamu på Kenyas kust. Flygplatser skall anläggas, oljeraffinaderier skall uppföras. Det är tänkt att bli en modernisering av dessa länder vars like aldrig har skådats i den här delen av världen.

Det här är ett multimiljardprojekt som i förlängningen skall knyta ihop Östafrika med Västafrika och möjliggöra storskalig export av afrikanska råvaror – bland annat olja – till Asien. I synnerhet till Kina. Projektet har brottats med en mängd svårigheter och nu när Sydsudan befinner sig i fritt fall så fruktar många att de storstilade planerna måste skjutas på obestämd framtid.

Sydsudan exporterar ännu all sin olja genom Sudan, vilket få sydsudaneser är nöjda med. Det är en handel som inbringar motsvarande 70 miljarder kronor om året. Om en pipeline kunde byggas till Lamu i Kenya skulle det lösa en mängd politiska problem. Och kanske skapa några nya eftersom Sudan inte skulle glädjas åt uteblivna transitavgifter.

En försening av LAPSSET kommer att drabba den oerhört lovande oljeindustrin som nu håller på att byggas upp i Uganda och Kenya. Stora mängder olja har påträffats av bland andra det Sverigerelaterade bolaget Africa Oil. Det krävs väldiga investeringar för att göra effektiv export möjlig och där betraktas Sydsudan som en viktig partner. Utan Sydsudans medverkan är det svårt att se hur LAPSSET ska kunna genomföras. Den nu pågående konflikten får alltså omfattande konsekvenser för hela Östafrika. I förlängningen för hela kontinenten och dess handel med Kina.

Beijing är djupt oroad av konflikten i Sydsudan. Utrikesminister Wang Yi besökte i början av januari Etiopien och träffade representanter för de stridande parterna där. Ett kinesiskt ingripande på så hög nivå i en afrikansk inrikeskonflikt har inte bevittnats tidigare. Det säger en del om allvaret i situationen.

Det var motståndet mot Khartoumregeringens strukturella förtryck som enade folken i södra Sudan under inbördeskriget som började 1983 och slutade 2005. Det vill säga, någon fullständig enighet nåddes aldrig. Milisgrupper som motsatte sig den dominerande gerillan Sudan People´s Liberation Army, SPLA, bildades. De samarbetade ofta med Khartoumregeringen och erbjöd sina tjänster till oljebolag verksamma i landet.

De största stammarna dinka och nuer är av tradition acefala samhällen. Det gäller även murle och ytterligare några av Sydsudans totalt 62 stammar.

Ett acefalt samhälle kännetecknas av att det saknar central styrning. Ordet acefalt betyder ordagrant ”utan huvud”.  Det här är en mycket viktig del i förklaringen till att världens nyaste land Sydsudan är så svårt att regera. De folk som lever där har bara negativa erfarenheter av centraliserat styre. Det handlar om turkarnas och engelsmännens ockupation i äldre dagar, och den muslimska dominansen sedan Sudan blev självständigt 1956.

Oviljan att underkasta sig en central statsmakt i kombination med den traditionella livsstilen som innefattar boskapsskötsel baserad på säsongsvandring gör landet till ett minst sagt svårskött pastorat. Arvet efter det långa inbördeskriget är också mycket tydligt i ledande politikers sätt att hantera sina inbördes motsättningar. Att skjuta först och fråga sedan är en etablerad metod när man känner sig trängd och hotad.

Men det är inte bara medborgarnas egensinnighet som skapar problem. Värst av allt är den roffarmentalitet som har kännetecknat Sydsudans regering alltsedan dess tillblivelse. Ofantliga penningsummor har försnillats. Det styrande partiet Sudan People´s Liberation Movement, SPLM, har blivit ett redskap för enskilda politiker med vars hjälp de har skaffat sig makt och förmögenheter. Pengarna kommer från oljeindustrin.

Att hålla samman partiet blev ett självändamål eftersom det möjliggjorde denna väldiga förmögenhetsuppbyggnad hos de styrande. Trots att dessa politiskt ofta drog åt helt olika håll.

Den regering som tog på sig ansvaret att bygga det nya landet bestod av individer som i flera fall hade varit bittra fiender under inbördeskriget. SPLA-ledaren John Garang omkom i en helikopterolycka redan 2005. President blev då en nära medarbetare till honom, Salva Kiir. Denne saknar all den karisma som Garang hade. Han har svagt stöd även hos den egna stammen dinka och brottas dessutom med personliga, alkoholrelaterade problem.

Riek Machar, nuer, var fram till i somras vicepresident. När han meddelade att han ämnade utmana Salva Kiir i det presidentval som är utlyst till 2015 resulterade det i att han fick sparken. Då rasade också det statsbärande partiet SPLM som ett korthus. Flera tunga politiker solidariserade sig med Riek Machar och det skedde över stamgränserna. Mest uppseendeväckande var att en grupp högt uppsatta politiker som i folkmun kallas Garang Boys (jämför Palmes pojkar…) valde att distansera sig från Salva Kiir. Trots att de tidigare hade varit hans närmaste allierade.

Även John Garangs änka Rebecca och sonen Mabior uttalade sitt stöd för Machar. Allt detta vållade svår förvirring i Juba. Alla frågade sig vem som egentligen hade makten.

Allianserna över stamgränserna vittnar om en minimal, men ändå viktig förskjutning i det politiska landskapet i Sydsudan. Det som tidigare var etniska motsättningar med politiska konsekvenser kan i den här konkreta konflikten nu istället betraktas som politiska motsättningar med etniska följdverkningar. Kanske ett litet, litet steg i rätt riktning. Allt som leder bort från den traditionella tribalismen, alltså stamtänkandet, måste välkomnas i Afrika.

Det finns ett amerikanskt uttryck som säger att all politik är lokalpolitik, och det stämmer bra i Sydsudan. Den politiker som inte backas upp av sin stam är chanslös. Samtidigt som han måste försöka bredda sin väljarbas för att få ett övertag över sin konkurrent. I praktiken innebär det att det bara är dinka och nuer som kan vinna val. Detta skulle kunna ändras om de resterande 60 stammarna i landet kunde skapa en fungerande allians. Men det har vi ännu inte sett i Sydsudan, trots de nämnda små tecknen på att en förändring kan vara på väg.

Det här betyder att politiska motsättningar kommer att fortsätta hämta näring i stamkonflikter. Oavsett alla fina och politiskt korrekta uttalanden om motsatsen från framträdande personligheter.

När strider bröt ut i militärförläggningar i huvudstaden Juba den 15 december sågs det som ett kuppförsök. Riek Machar gick under jorden vilket förstärkte det intrycket. Flera av Garangs pojkar fängslades och sitter fortfarande bakom lås och bom. Riek Machar har hälsat från sin okända uppehållsort att han vägrar gå med på några som helst eftergifter om inte Garangs pojkar släpps. Det är en historisk ironi eftersom John Garang och Riek Machar var dödsfiender under 1990-talet.

Skottlossningen den 15 december eskalerade snabbt till att bli ett sannskyldigt inbördeskrig där soldater lojala mot Riek Machar gjorde myteri och gick i krig mot de trupper som fortfarande tog order av regeringen. Flera viktiga städer som Bor, Bentiu och Malakal erövrades av rebellerna och ödelades sedan närmast totalt i de strider som följde. Landets oljeinstallationer skadades svårt. Den materiella förstörelsen har skjutit många förhoppningar i sank. Att Sydsudans oljeinkomster skulle kunna utgöra ekonomisk motor i storstilade regionala utvecklingsplaner förefaller nu avlägset.

Det som började med skottlossning mellan några skjutglada soldater i Juba natten till den 15 december hotar alltså i dag att sabotera hela Östafrikas ambitiösa plan på utveckling och ökat politiskt samarbete.

Att närmare 100 000 människor har flytt till grannländerna, nära hälften av dem till Uganda, gör inte saken bättre.

Tråkigare än så kunde året knappast börja.

Inlägget Sydsudan: Etniskt inbördeskrig med internationella konsekvenser dök först upp på Frivärld Magasin.

SYDAFRIKA En av världshistoriens stora, Nelson Mandela, har dött. Olle Wästberg efterlyser saklighet i minnet av den svenska debatten om apartheid, och nyanserar här borgerlighetens gångna Sydafrikapolitik.

En av världshistoriens stora, Nelson Mandela, har dött. Som alltid när man ser en spik greppar Aftonbladets kultursida efter hammaren.

För Åsa Linderborg, Aftonbladets kulturredaktör, blir inte Mandelas död en uppmaning till tolerans, förlåtelse och reflektion utan ett vapen mot dem hon alltid ogillar – ”borgare” och Israel.

Sakligheten är det lite så där med.

Jag var med redan i början av 1960-talet när vi startade konsumentbojkotten mot Sydafrika. Redan 1954 kom Herbert Tingstens bok om det sydafrikanska rasförtrycket. Massakern mot protesterande svarta i Sharpeville 1960 hade på allvar börjat väcka världen. En rad länder drog tillbaka sina ambassadörer från Sydafrika. Israel tillhörde dessa länder – inte Sverige.

Konsumentbojkotten drevs under många år av flera politiska ungdomsförbund och folkrörelser. Folkpartiet motionerade i riksdagen om sanktioner mot Sydafrika.

Sedan kom första officiella svenska steget 1965 då Sverige i FN krävde FN-sanktioner. 1973 rekommenderade regeringen svenska företag att avstå från nyinvesteringar i Sydafrika och svenska legationen i Pretoria fick inte längre hjälpa svenska företag.

Folkpartiets landsmöte tog 1975 beslut om att verka för att de svenska företagens intressen och förbindelser med Sydafrika skulle avvecklas. Regeringen försökte få till stånd en frivillig överenskommelse med företagen – men både företagen och de fackliga organisationerna avvisade detta.

Folkpartiet motionerade i riksdagen om investeringsförbud. 1977 ledde detta till att riksdagen uppdrog åt regeringen lägga förslag om kapitalexportförbud. Detta efter en riksdagsmotion med mig som första namn. Handelsminister Burenstam-Linder (M), som ogillade apartheid, var måttligt entusiastisk för just investeringsstopp. Därför hände inget förrän 1979 då Fp-regeringen Ullsten lade en proposition, som gick igenom med stöd av alla utom moderaterna, om förbud mot kapitalexport och nyinvesteringar.

1980 tillsattes ytterligare en sydafrikautredning – där Sverker Åström var ordförande och jag själv (Fp) en av ledamöterna. Utredningen förslog åtgärder för att stoppa teknologiexport och ville täppa till en rad luckor i lagen. Bo Lundgren (M) reserverade sig mot detta. Jag reserverade mig för importförbud från Namibia, förbud mot leasing och att dispensmöjligheterna skulle strypas. Utredningsmajoritetens förslag gick igenom i riksdagen med tillägget om förbud mot leasing. Alla partier utom (M) röstade för.

1981 beslöt regeringen Fälldin om några dispenser från investeringsförbudet. Ola Ullsten gjorde då det mycket unika att reservera sig till statsrådsprotokollet.

Regeringarna ville inte gå in på handelssanktioner utan beslut av FN:s säkerhetsråd. När Danmark och Norge 1986 införde handelsbojkott använde Ingvar Carlsson neutralitetspolitiken som argument: ”Till skillnad från Norge och Danmark är Sverige neutralt och kan inte bryta mot internationell rätt och det internationella handelsavtalet GATT.”

När Folkpartiet i riksdagen då började driva krav också på handelsbojkott ändrade dock s-regeringen ståndpunkt och med stöd av alla partier utom Moderaterna införde Sverige också handelssanktioner.

Moderaterna stod alltså i en rad voteringar ensamma på motståndarsidan. Det är inte moraliskt förkastligt att vara emot just formen sanktioner eller anse att Sverige enbart ska delta i sådana som FN:s säkerhetsråd beslutat. Problemet med Moderaternas inställning var att de inte insåg apartheids unika förtryck – hela systemet med biologisk raskontroll. Hur en familj som visade sig ha en svart förfader överfördes till en annan folkgrupp och berövades sina rättigheter. Hur svarta inte fick gå på samma biografer, sitta på samma parkbänkar, etc. som vita. Hur svarta förföljdes, avrättades och förnekades utbildning. När Ulf Adelsohn talade om ”de stackars negrerna” framstår det som en illustration av just denna hållning. Moderaterna (Högerpartiet) hade tidigare varit ensamma om att inte ta avstånd från Frankrikes kolonialkrig i Algeriet och Portugals i de tre afrikanska kolonierna.

För en del av oss som var aktiva i anti-apartheidrörelsen var det besvärande att det sydafrikanska kommunistpartiet ingick i ANC. (Naturligtvis är det inget som Åsa Linderborg bekymrar sig för.) Det stod dock helt klart att ANC – bl.a. på grund av västvärldens ointresse – tvingades in i en relation med Moskva. Den totalitära kommunismen präglade inte rörelsen.

Också när det gällde Portugals kolonialkrig i Angola, Mocambique och Guinea-Bissau var Sverige långsamt med att reagera. Sverige samarbetade nära med Portugal inom frihandelsområdet EFTA.  Enligt en uppsats vid Göteborgs universitet om omröstningar angående det portugisiska väldet tillhörde Sverige den mest ”portugal-vänliga” fjärdedelen av världens länder och Israel den fjärdedel som starkast fördömde kolonialkrigen. (Så länge arbetarpartiet ledde Israel var landet konsekvent i sin parallell mellan apartheid och antisemitismen. Sedan blev det mer vingligt.)

Per Ahlmark drev som riksdagsledamot i upprepade interpellationer och frågor till dåvarande handelsminister Gunnar Lange (S) att Sverige skulle kräva att Portugal uteslöts ur EFTA. När Per Ahlmark ännu en gång tog upp frågan protesterade den socialdemokratiska riksdagsgruppen genom att samfällt lämna kammaren.

Socialdemokraternas seghet när det gällde såväl sanktionspolitiken mot Sydafrika som politiska åtgärder mot Portugal ska inte ses som en ideologisk hållning, utan mer som en del av de täta banden med fackföreningsrörelsen. När jag satt i sydafrikautredningen blev jag vid ett tillfälle nedkallad till Göteborg och vederbörligen utskälld av SKF-ledningen och Metallavdelningen i gott samförstånd. Metall – som ju fanns på företag med omfattande verksamhet i Sydafrika – tillhörde sanktionspolitikens största motståndare.

Inlägget Olle Wästberg: Osakligt av Linderborg att göra Mandela till ett vapen mot ”borgare” och Israel dök först upp på Frivärld Magasin.

Svenskt bistånd har bland annat använts för massvaccinationer av barn. Men landet är, efter flera årtionden, fortfarande djupt beroende av hjälp utifrån. Foto ICAP, Columbia University

SIGNERAT Sverige och Tanzania firar i år 50 år av utvecklingssamarbete. Är det något att fira? Trots ett omfattande bistånd har den ekonomiska tillväxten varit låg. Det är något som inte fungerar, skriver Stefan Olsson, och jämför Tanzania med Sydkorea.

I år firar Sverige och Tanzania 50 år av utvecklingssamarbete. Är det verkligen något att fira? Tanzania är ett av Sveriges främsta biståndsländer, men fallet Tanzania är också en tragisk bekräftelse på det många har förstått men kanske inte har velat erkänna för sig själva, nämligen att biståndet inte har lyckats.

Frågan om bistånd fungerar eller inte är en ständig källa till debatt. Biståndet har också olika syften, och på så vis kan det vara svårt att förstå vad som menas med om det fungerar. Emellertid är fattigdomsbekämpning genom ekonomisk tillväxt grunden för regeringens biståndsstrategi för Tanzania. Även FN:s millenniemål nr 1 poängterar att fattigdomsbekämpning ska ge genom ekonomisk utveckling. Delmål 1B talar om ”full och produktiv sysselsättning” för alla, vilket är omöjligt att uppnå det inte finns tillväxt i ekonomin. Efter 50 år är dock resultatet med avseende på just tillväxten mycket tunt.

Tämligen ofta avfärdas biståndskritiker med att de skulle vara dåligt pålästa. Ett exempel på hur det kan se ut är när Svenska Dagbladets Jenny Nordberg kritiserat UD:s hantering av biståndspengar till FN. Någon debatt blir det inte utan istället är det Nordberg som får veta att hon inte begriper något. Staffan Landin, frilanskribent, kallar i Dagens Arena granskningen för osaklig och att det är ”allvarligt” att komma med sådan kritik:

När vi vet att stödet genom några av de multilaterala organisationerna sannolikt räddat miljontals liv. Det har varit med och bekostat; vaccin till 128 miljoner små barn, bromsmediciner till över 4 miljoner hiv-smittade människor, tuberkulos-behandling till över en miljon människor och 75 miljoner myggnät mot malaria.

Vaccin till 128 miljoner små barn, vem kan vara missnöjd med det? Bara den som inte begriper något.

Det kan därför vara värt att mer tydligt förklara vari misslyckandet ligger. För även om det går att visa att biståndspolitiken ger resultat gäller inte detta för den viktigaste biten – ekonomisk tillväxt.

En jämförelse mellan Tanzania och Sydkorea illustrerar problemet väl. Sydkorea var en gång lika fattigt som Tanzania, men är inte det nu. Sydkorea har haft en imponerande utveckling och tagit emot mindre och mindre bistånd. Tanzania har tvärtom tagit emot mer och mer bistånd utan att något har hänt med tillväxten.

Alla länder har olika förutsättningar och man kan kanske inte jämföra Tanzania och Sydkorea hur enkelt som helst. Men skillnaden mellan de två länderna säger ändå något väsenligt.

Sydkorea har gått från att vara en auktoritär regim till att bli en demokrati. Idag har landet ett välstånd som ligger på jämförbar nivå med Spanien och Portugal. Det har inte varit i krig under de senaste 50 åren. Korruptionen är hög men inte värre än i Italien. Transparency International ger Sydkorea en 45 plats i världsrankningen. Italien ligger på 72 plats.

Tanzania har också demokratiserats. Sedan 1992 tillåts mer än ett parti att ställa upp i valen, även om det är tveksamt om demokratin fungerar. Freedom House kallar landet för ”partly free”. Landet har inte heller varit i krig de senaste 50 åren. Korruptionen är hög. Transparency International placerar landet på 102 plats av 176.

Men den intressanta jämförelse ligger i hur mycket bistånd länderna har tagit emot och hur välståndsutvecklingen har sett ut. Det första diagrammet visar hur mycket bistånd länderna har tagit emot från 1960 till 2011. Sydkorea tog emot mycket bistånd efter Koreakriget men därefter successivt mindre och mindre. Redan 1984 var landet nere på noll.

Bild 1. Diagrammet visar mottaget bistånd i US-dollar, i fasta priser (2011), mellan 1960 och 2011, för Tanzania och Sydkorea. Siffrorna omfattar alla typer av bistånd. Källa: OECD.

Kurvan för Tanzania visar det motsatta. Landet fick sin självständighet 1961 och tog då emot en liten andel biståndspengar, men därefter mer och mer för varje år.

Detta ska då jämföras med hur utvecklingen av BNP per capita har sett ut. Tyvärr har Världsbanken inte data på hur BNP per capita utvecklats längre än från 1988 för Tanzania, men vi kan vara säkra på att levnadsstandarden inte var högre längre bak i tiden.

Bild 2. Diagrammet visar BNP per capita för Tanzania och Sydkorea, 1960–2012, i fasta priser, US-dollar (2000). Källa: Världsbanken och Google Public Data.

Det slående är hur Sydkorea tack vare sin industrialisering har ökat sitt välstånd kraftigt år från år medan Tanzania praktiskt taget stått stilla, trots ett omfattande inflöde av biståndspengar.

En ytlig jämförelse mellan två länder bevisar ingenting bestämt, men visar att frågan varför så lite händer inte kan viftas bort.

Även utvecklingsforskare har ställt sig samma fråga. Arne Bigsten, professor i utvecklingsekonomi, konstaterar i en läsvärld artikel i tidningen Omvärlden att det inte går att se någon effekt på länders ekonomi av mängden bistånd annat än marginellt. Och då talar vi om mätningar där man har fokuserat på biståndspengar vars syfte är att skapa tillväxt, alltså inte humanitärt bistånd som endast syftar till att minska mänskligt lidande.

Det är inte långsökt att hävda att frånvaron av mätbara effekter inte beror på mätsvårigheter utan att effekten inte finns. I forskning kan uteblivna resultat bero på två olika saker: mätproblem eller att hypotesen är falsk. Kanske är hypotesen falsk i detta fall.

Så vad ska vi tro? Efter 50 år med bistånd till Tanzania är det tydligt att resultatet i den viktigaste delen är klent. Tanzania är ett av Sveriges prioriterade biståndsländer, och det finns ingen anledning att betvivla att svenska pengar har gjort bra saker för detta land. Men biståndet framstår som en allmosa, inte som en hjälp till självhjälp.

Kritiken mot biståndet som ineffektivt är alltså långt ifrån så osaklig som Staffan Landin vill göra gällande. Visst är det bra att 128 miljoner små barn har kunnat vaccineras. Men det kan inte vara Sveriges och andra rika länders ansvar att förse hela världen med vaccin. Varje land måste klara en sådan sak själv. I slutändan är det långt fler än 128 miljoner barn som ska vaccineras. Den totala mängden barn i världen är 1,8 miljarder.

De 50 år av samarbete som Sverige och Tanzania nu firar tillsammans borde därför inte vara en tid för självberöm utan självkritik. Sverige betalar omkring 700–800 miljoner kr per år i bistånd till Tanzania. Pengarna har inte alltid investerats på ett sätt som ger avkastning – ekonomisk tillväxt. Därmed har det inte heller avhjälpt fattigdomen. Det är inte ett lyckat resultat.

Inlägget Sverige och Tanzania: 50 år av bistånd inget att fira dök först upp på Frivärld Magasin.

Kenyas president Uhuru Kenhatta under Afrikanska Unionens möte 12 oktober Foto: Afrikanska Unionen

KENYA/ICC Vid ett toppmöte i helgen enades Afrikanska Unionen om ett krav, som liknar ett ultimatum, om att den internationella brottmålsdomstolen ska skjuta upp rättegången mot Kenyas president Uhuru Kenyatta. Bengt Nilsson skriver om det senaste draget i kampen mellan ICC och AU.

Afrikanska Unionen kräver att den internationella brottmålsdomstolen ICC i Haag skjuter upp rättegången mot Kenyas president Uhuru Kenyatta. Vid ett särskilt toppmöte i Etiopiens huvudstad Addis Abeba nu i helgen enades de närvarande stats- och regeringscheferna om ett gemensamt krav som liknar ett ultimatum.

Om inte ICC går AU tillmötes kan det hända att en stor del av de 34 afrikanska länder som är anslutna till domstolen bestämmer sig för att träda ur. Det skulle få mycket allvarliga följder för ICC:s status och trovärdighet.

AU-ledarna ställde sig också bakom kravet att alla sittande afrikanska regeringschefer ska garanteras immunitet av domstolen. Det kan inte beskrivas som något annat än en extremistisk begäran. Att ICC ska falla till föga för det är helt osannolikt. Det är därför upplagt för en maktkamp mellan domstolen och Afrikanska Unionen.

Etiopiens utrikesminister Tedros Adhanom Ghebreyesus, som är ordförande för AU:s beslutande organ, påpekade att ICC hittills har vägrat bemöta kravet.

– Toppmötet bestämde nu att president Kenyatta inte ska inställa sig i domstolen förrän vår begäran till ICC har besvarats, sade han.

Det betyder alltså att Kenyatta, vars rättegång i Haag är planerad att inledas den 12 november, har hela AU:s uppbackning om han bestämmer sig för att obstruera mot domstolen.

Toppmötet i Addis Abeba utgjorde en nästan övertydlig markering av trots mot såväl ICC som de västländer som stöder domstolen. Allra mest påtagligt märktes det i det faktum att Sudans president Omar Bashir närvarade. Han är sedan 2009 åtalad av ICC och det åligger medlemsländerna att gripa honom, om de har möjlighet. Nu satt alltså Bashir tillsammans med alla sina afrikanska kolleger i godan ro och fruktade uppenbarligen inte ett ögonblick att nästa anhalt efter Addis Abeba skulle bli Haag.

Det var en direkt afrikansk örfil mot ICC.

Hela Kenya har levt i ovisshet om sin framtid under lång tid. I botten ligger de konflikter och motsättningar som har mullrat och stört ända sedan landet blev självständigt 1963. Mycket grovt och schematiskt kan man säga att de två största stammarna i landet, kikuyu och luo, har format politiken i en styrkemätning där de också på olika sätt bildat allianser med övriga stammar i landet. Det handlar om makt och pengar.

Den som vill fördjupa sig i och lära sig förstå det politiska spelet i Kenya rekommenderas att läsa den utomordentligt välskrivna och fascinerande boken ”It´s Our Turn to Eat” av Michela Wrong. Med profetisk pricksäkerhet skildrar Wrong preludiet till det som skulle bli upploppet 2008.

Det var kampen om makten som genererade våldet efter presidentvalet 2007. Den då sittande presidenten Mwai Kibaki är kikuyu. Hans utmanare Raila Odinga är luo. De var ärkerivaler, det var uppenbart för alla. Men där fanns också en joker vid namn William Ruto. Han stödde Odinga men tillhör inte stammen luo. Ruto är kalenjin som tidigare har befunnit sig i allians med kikuyu.

Odinga förlorade valet i december 2007 vilket utlöste ursinniga anklagelser om valfusk. Grupper av militanta demonstranter bildades snabbt och började gå bärsärkagång runt omkring i landet. Odingas anhängare – mestadels luo – slogs mot Kibakis kikuyutrogna supportrar.  Särskilt hårt drabbades staden Kisumu som domineras av luo, samt fattiga slumområden eftersom dessa ofta bebos av människor med likartad etnisk identitet. Våldet under första kvartalet 2008 blev så omfattande och allvarligt att många fruktade ett regelrätt inbördeskrig. Över ettusen människor dödades.

2010 kungjorde den internationella brottmålsdomstolen ICC att den hade identifierat hjärnorna bakom våldet. Ett antal individer pekades ut. Efter en tid krympte skaran och slutligen vaskades tre huvudanklagade fram. Det var Uhuru Kenyatta som hade stött den sittande presidenten Kibaki, tillsammans med William Ruto som hade stött Odinga. De påstods ha organiserat våld inom sina respektive grupper. Åtalspunkterna handlade om mord, deportation, våldtäkt och förföljelse. Tillsammans taget brott mot mänskligheten.

Därutöver åtalades radiojournalisten Joshua arap Sang för medverkan.

Somliga bedömare siade om att detta var slutet för Kenyatta och Ruto som politiker. Men det blev tvärtom. Inför presidentvalet i mars i år gick de samman. Kenyatta ville bli president och han ville ha Ruto som sin vice. De deklarerade att de ville visa det kenyanska folket att de var mogna nog att ställa sig över stammotsättningar. De samarbetade för landets bästa. Budskapet gick hem direkt.

Raila Odinga blev den tyngsta motkandidaten och ledde länge i opinionsmätningarna, faktiskt ända fram till dagarna före valet. Men på valdagen tippade det över till Kenyattas och Rutos favör. De vann med minimal marginal.

Deras seger tolkades allmänt som en indirekt, folklig obstruktion mot ICC. Kenya hade visat fingret mot domstolen i Haag. Ett antal afrikanska stats- och regeringschefer passade på att gå till gemensam attack mot ICC. Åtalen mot Kenyatta, Ruto och tidigare även Sudans president Omar Bashir hade fått dem alla att förstå att ingen gick säker för åklagarna i Haag. Afrikansk Unionen, AU, uttalade sig kritiskt mot att alla de som hade åtalats av ICC var afrikaner. AU ville ha en ändring på detta.

Det föranledde den tanzaniske juristen Jenerali Ulimwengu till följande reflektion i tidningen East African: ”Afrikanska ledare säger att de stöder ICC om ICC slutar förfölja afrikanska ledare för brott de ska ha begått. Med andra ord: om ni slutar att göra ert jobb har ni vårt fulla stöd. Men det är inte Afrika som står inför rätta i Haag, utan bara några misstänkta brottslingar som råkar vara afrikaner. Låt oss inse fakta: i Afrika är straffriheten kung. Det är här vi mest behöver ett botemedel.”

Enkelt uttryckt kan man säga att halva Kenya ville ha Kenyatta och Ruto som ledare. Den andra halvan ville något annat. Många ville att presidenten och hans vice skulle bege sig till Haag omgående.

Detta motsatte de sig inte. De var mycket tydliga med att de respekterade domstolen och skulle infinna sig punkligt. Först ut var William Ruto som ställdes inför skranket i Haag den tionde september.

Allt såg mönstergillt ut, men strax började rykten cirkulera. Flera av åklagarens vittnen hade hoppat av. En kvinna som skulle vittna mot Ruto hade fått sin identitet avslöjad på sociala medier i Kenya. Det blev snart uppenbart att en kampanj pågick för att avskräcka kenyaner från att vittna mot landets två högsta ledare.

Just när detta var på väg att utvecklas till en präktig skandal till Kenyattas och Rutos nackdel, inträffade massakern i köpcentret Westgate. Kenya drabbades av sorg och chock. Landet och folket behövde ledning och stabilitet. William Ruto fick permission från Haag och reste hem för att hjälpa till. President Kenyatta steg fram som den nya landsfadern och kom att representera enighet och styrka. Han hyllades både hemma och internationellt. Barack Obama ringde honom för att uttrycka sitt stöd i sorgen kring Westgate.

ICC höll på att tappa initiativet. Då, den andra oktober, slog åklagaren till och utfärdade en häktningsorder på den kenyanske journalisten Walter Barasa. Han anklagas för att ha mutat åklagarens vittnen. På vems order, undrar naturligtvis alla. Ligger Kenyatta själv bakom?

Afrikanska Unionens beslut nu i helgen att begära anstånd med rättegången mot Kenyatta är bara det senaste schackdraget i det utdragna spelet mellan ICC och AU.

Bondeoffer är att vänta. Kenyattas medåtalade William Ruto och Joshua arap Sang torde bli de första.

Bengt Nilsson är författare till rapporten Politik och juridik i Internationella brottmålsdomstolen som Frivärld publicerade i september 2013.

Inlägget En afrikansk örfil mot internationella brottmålsdomstolen dök först upp på Frivärld Magasin.

SAHEL Länderna i västra Nordafrika har varit relativt förskonade från den arabiska vårens tumult. Men oroligheterna i Mali tidigare i år har rört upp ordentligt i området, inte minst genom att islamistiska grupper tvingats söka sig åt nordväst. Magnus Norell, nyligen hemkommen från Nordafrika, vittnar om en ökande oro för vad som kan hända om länderna i Sahelområdet inte tar tag i problemet. 

Östra Medelhavet och Mashrek har sedan början av 2011 (och den s.k. arabiska vårens utbrott), genomlidit den ena krisen efter den andra. Att de politiska omvälvningarna inte skulle innebära någon snabb övergång till verklig demokrati, var det väl i och för sig ingen seriös bedömare som trodde, men kriserna och konflikterna – från det alltmer blodiga inbördeskriget i Syrien till militärkuppen i Egypten – har ändå understrukit hur lång, svår och oberäknelig utvecklingen kommer att bli.

Som kontrast till detta står den västra utposten av Mellanöstern och Nordafrika; Marocko. Landet har, åtminstone hittills, lyckats manövrera på ett sådant sätt att man sluppit mycket av de oroligheter som grannländerna drabbats av. Det betyder dock inte att allt är frid och fröjd i västra Maghreb. Tvärtom har händelserna i framför allt Libyen och Mali fått återverkningar inom hela regionen.

Det som oroar Marocko, Mauretanien och Algeriet är främst de olika islamistiska grupperingar och rörelser som finns i detta stora och svårkontrollerade område. Interventionen i Mali tidigare i år fick bland annat till följd att de grupper som under stor del av 2012 kontrollerade städerna i norra Mali spred sig till norrut i landet, in i delar av Mauretanien samt in i Algeriet. En direkt följd av dessa händelser är framväxten av en ny gruppering i området, ledd av den flera gånger dödförklarade Mokhtar bel Mokhktar.  Mokhtar (som bland anklagas för att ligga bakom den blodiga attacken mot den algeriska gasanläggningen i In Amenas i januari i år) bildade denna nya gruppering efter en konflikt med ledningen för al-Qaida in Maghreb (AQIM). al-Mourabitoune, som gruppen kallas, bildades i Niger och är en sammanslagning av den (ö)kända Movement for the Unity and Jihad in West Africa (MUJAO) och Belmokhtars egna gruppering Katibat al-Mulathamin (ung; den maskerade bataljonen).

Gruppen består av ca 600-700 män, alla enligt uppgift välutbildade och vältränade. Utöver den nämnda attacken mot In Amenas, har attacker även utförts i Mauretanien och Niger. Gruppen betecknas av säkerhetstjänster i området som mycket farlig. Trots konflikten med AQIM är al-Mourabitoune och Belmokhtar, enligt egen utsago, en del av huvudgruppen al-Qaida

Det mest oroväckande med al-Mourabitoune är dock inte att de, trots konflikten, har förbindelser med AQIM. Värre är att al-Mourabitoune inte bara lyckats rekrytera ett flertal algerier utan även unga män från de Polisarioläger som finns i Tindouf i västra Algeriet, vid gränsen till det omstridda Västra Sahara. Enligt flera säkerhetskällor i området har så mycket som 100-120 individer rekryterats från Polisario till al-Mourabitoune. Detta tyder på att både Algeriet, som ju kontrollerar Polisarios läger, och ledningen för Polisario har tappat en del av den interna kontrollen. Det är bekymrande att de olika islamistiska grupperingar som finns och är aktiva i området, har ökat sitt engagemang och sin aktivitet i Polisariolägren.

Att al-Mourabitoune ändå varit framgångsrika i sin rekrytering handlar till stor del om att det inte finns någon politisk process att tala om när det gäller Västra Sahara. Den autonomiplan som tagits fram av Marocko har inte kunnat diskuteras överhuvudtaget (både Algeriet och Polisarios ledning motsätter sig alla sådana samtal) och den folkomröstning i området som FN krävt har heller aldrig lyckats genomföras.  Bristen på någon form av politisk lösning vid horisonten samt algerisk kontroll över vad Polisario kan och inte kan göra, har ökat på frustrationen i lägren. Arga och frustrerade unga män har alltid utgjort en potentiell rekryteringspool för islamister, så detta är inget att förvåna sig över.

För att inte situationen ska förvärras ännu mer krävs det att en politisk process kommer till stånd. Varken Polisario eller Algeriet har något att vinna på ökad islamistisk verksamhet i Tindouf. Problemet med al-Mourabitoune och andra liknande rörelser berör även Europa. Tyvärr finns det idag ingen direkt signal om att något regionalt samarbete finns att vänta. Motsättningarna mellan Marocko och Algeriet är alltför stora och bristen på central kontroll över området, inte minst i sydvästra Algeriet, bådar inte gott för framtiden.

Konflikten mellan Algeriet och Marocko går långt tillbaka i tiden, men Västsaharafrågan är idag den största stötestenen mellan de båda länderna. Algeriskt stöd till Polisario handlar knappast om omtanke om befolkningen i regionen, utan är främst ett sätt för Algeriet att, om västra Sahara fick självständighet, kunna försäkra sig om en förbindelse till Atlanten genom att politiskt kontrollera området.

En ljusstrimma är att länderna i regionen är fullt medvetna om problemet. Budskapet som undertecknad fått är också att ett politiskt initiativ, igångsatt av regionen och understött av EU, skulle kunna utgöra den öppning som krävs för att kunna bryta dödläget. Det är således hög tid för EU att göra något konkret med sina idéer om en gemensam säkerhets- och utrikespolitik i ett område som alltför länge negligerats.  

Inlägget Västra Sahara rekryteringspool för islamister dök först upp på Frivärld Magasin.

Foto: Charles Roffey

SOMALIA I Somalia finns det fler Facebook-konton än datorer. Internets intåg i landet har skett i rekordfart trots att Somalia var en av de sista länderna på den afrikanska kontinenten att bli uppkopplade. I och med att det militära säkerhetsläget förbättrats det senaste året vågar företag göra nya investeringar i landets internettillgänglighet. Förhoppningen är att demokrati och företagande ska följa i kölvattnet.

Somalias historia är minst sagt sorgkantad. Landet har inte haft en kapabel regering sedan början av 1990-talet när den tidigare ledaren Mohammed Siad störtades och Somalia kastades in i en våldsam maktkamp mellan olika grupper. Femton år senare skapades en FN-uppbackad övergångsregering som skulle styra landet tills dess ett demokratiskt val kunde hållas. Till en början var det för farligt för regeringen att ens befinna sig i Somalia; istället fick de sköta affärerna från Kenya. Länge kämpade den tillfälliga regeringen i motvind. Inte bara fick de tackla aggressioner från närliggande ärkefienden Etiopien. Det största gisslet var dock den al-Qaidaffilierade, islamistiska rebellgruppen al-Shabaab som med sin gerillakrigsföring och fundamentalistiska agenda kunde lägga stora delar av Somalia under sig. Till slut befann sig al-Shabaab bara några kvarter från regeringspalatset i huvudstaden Mogadishu.

Men så vände vinden. Övergångsregeringens styrkor lyckades med hjälp av soldater från Afrikanska Unionen vända maktbalansen och driva bort extremistgruppen. Med al-Shabaab förvisad till periferin har säkerhetsläget stabiliserats. Övergångsregimen lyckades trots inre stridigheter genomföra ett val och välja den tidigare universitetsläraren Hassan Sheikh Mohamud till landets nya president.

20 år av krig sätter dock sina spår, inte minst på infrastrukturen. Särskilt den digitala strukturen har varit hopplöst eftersatt. Fram till relativt nyligen hade bara en dryg procent av somalierna tillgång till internet. Medan resten av världen inte – minst affärsvärlden – länge varit uppkopplad så har den somaliska frånvaron av internet inneburit att landet isolerats ytterligare. Men nu när säkerhetsläget förbättrats sker en internetboom i Somalia. Satsningen har dock inte varit problemfri och fortfarande hindras en vidare expansion av flera svårigheter. Eftersom fasta telefonförbindelser saknas måste uppkoppling främst ske via satelliter. Och det är dyrt. En familj behöver betala tusentals kronor i månaden för satellituppkoppling, en utgift av fantasimått för de flesta somalier.

För att komma till bukt med detta har KTH i Stockholm tillsammans med en grupp afrikanska telekomforskare gått i bräschen för att bygga ett nationellt nätverk av fiberkablar. Utmaningarna har krävt att forskarna kommer med kreativa lösningar; för att avskräcka tjuvar har man grävt ned elledningar tillsammans med fiberkablarna. ”Om kabeln är elektrifierad avskräcker det koppartjuvar. Annars gräver de upp fibern och blir besvikna, eller hittar nya funktioner för fiberkabeln som att till exempel göra smycken” säger Mikael Rapp, projektledare för KTH till tidningen InternetWorld. KTH har dessutom tagit fram en solkraftsdriven internetrouter för att utnyttja de speciella förutsättningarna i Afrika söder om Sahara. Till skillnad från motsvarande routerutrustning som kan kosta upp till en halv miljon kronor, kostar den soldrivna internetroutern bara en hundradel av priset.

Men fortfarande har få privatpersoner en dator i hemmet. Istället är det lokala entreprenörer som tagit tillvara på den spirande utvecklingen. Varje dag ploppar nya internetcaféer upp. 2006 fanns det 234 cybercaféer i Mogadishu och efter internets utbyggnad har branschen bara växt. Faktum är att internetmarknaden är den snabbast växande marknaden i Somalia. Detta ger en ny inkomstmöjlighet för entreprenörer; många unga öppnar sina egna internetcaféer eller undervisar i IT-användande. Det gjorde Ali Hassan, en 20-årig somalier som tillsammans med sin bror startat ett internetcafé. ”Jag ville starta ett företag och datorer och IT är ett område jag är bra på”, berättar Ali Hassan för BBC. I Somalia, där ungdomsarbetslösheten ligger på 75 procent, välkomnas utvecklingen.

Ändå är många cybercaféägare frustrerade över pålitligheten och hastigheten hos internetleverantörerna. Som nämnt är satellituppkoppling för de flesta oöverkomligt dyrt och i väntan på att fibernätverket letar sig fram genom Somalia är de flesta internetcaféer hänvisade till att använda uppringningsmodem. Uppringningsmodem är det billigaste alternativet men också det långsammaste. Konkurrensen mellan stora telekomaktörer såsom Global Internet, Golis Telecom, Telesom och Somtel innebär dock att situationen sakta håller på att förbättras. I sin önskan att bli ledande på den snabbt växande marknaden tävlar internetleverantörerna sinsemellan om att kunna erbjuda lägst priser och bäst service. Precis som konkurrensen mellan telefonbolagen tidigare lett till att somalierna kan ringa billigt kan man skönja en liknande utveckling i internetbranschen.

Trots en surfhastighet i snigelfart får internetcaféernas tangentbord knappast stå och bli dammiga. Efterfrågan är stor, framförallt från den unga generationen. På kvällarna trängs tonåringar och unga vuxna framför skärmarna och inte olikt från ungdomar i andra länder är Facebook den mest populära hemsidan. Sedan al-Shabaab jagades ut ur Mogadishu har de strikta religiösa restriktionerna luckrats upp och fler startar ett Facebook-konto. ”Facebook tillåter Somalias ungdomar att uttrycka sig fritt utan att vara rädda” fastslår Safia Yasin Farah, en ung somalie-amerikan som jobbar för Centre for Research and Dialogue i Mogadishu, i en intervju med BBC. Förra året ökade nyregistreringen med 50 procent, något som kan förklaras med just de många nystartade internetcaféerna. Men tillgången till internet är till för mer än bara förströelse. Facebookanvändandet sägs vara en viktig del i kampen mot den utbredda analfabetismen. Skolsystemet slogs sönder under inbördeskriget och många unga har inte haft tillgång till en regelbunden skolgång. Men med mer tid framför skärmarna lär sig också fler att läsa. “Många är analfabeter men lär sig att läsa genom att använda Facebook” förklarar Safia Yain Farah.

Inte heller ska internets betydelse för demokratin underskattas. När fler och fler somalier får ta del av internetutbudet öppnas också dörren till en ny värld där människor fritt kan utbyta tankar och idéer. Under den arabiska våren spelade sociala medier en betydande roll för demokratiseringsprocessen och många menar att Instagram och Youtube har samma möjlighet att stärka den bräckliga demokratin i Somalia. Internet har inneburit att Somalia, de ungas Somalia, tagit de första stapplande klivet in i informationsåldern.

Faktaruta Somalia 2013:

Befolkningsmängd: Ca 9 miljoner

Andel av befolkningen mellan 15-24 år: 18.8 procent

Medianålder: 17.8 år för män. 17.9 år för kvinnor

Läskunnighet: Ca 50 procent av männen är läskunniga. 25 procent av kvinnorna.

Genomsnittlig utbildningslängd: 3 år

Inlägget Med internet når demokrati och entreprenörskap Somalia dök först upp på Frivärld Magasin.

Dinkabarn i Sydsudan. Vad går de för framtid till mötes? Foto: Bengt Nilsson

SYDSUDAN I juli upplöstes Sydsudans regering efter bara två år av självständighet. Nu ska en ny regering bildas i Afrikas yngsta nation, men processen är kantad av vapenskrammel, etniska motsättningar och oljekonflikter. Om det skriver Bengt Nilsson.

De få medborgare i Sydsudan som har tillgång till en teve fick en smärre chock den 23 juli när de bänkade sig i soffan för att titta på nyheterna. Studioreportern meddelade att president Salva Kiir Mayardit hade upplöst regeringen och sparkat några av landets allra tyngsta politiker. Förvirring och undran övergick snabbt till spekulationer och konspirationsteorier. Det här var kulmen på en maktkamp som länge hade grott i detta världens nyaste land som helt nyligen har firat sitt tvåårsjubileum.

De två tyngsta namnen bland de avskedade politikerna var Riek Machar och Pagan Amum. Den sistnämnde hade fram till dess varit generalsekreterare för det statsbärande partiet Sudan People´s Liberation Movement, SPLM. Han har i likhet med andra prominenta personer inom rörelsen en gedigen bakgrund i den väpnade kampen. Han deltog i det 22 år långa inbördeskriget som till slut resulterade i att Sudan delades och den nya staten Sydsudan skapades.

Han anklagas nu av president Salva Kiir för att ha försnillat pengar och spridit etniskt hat. Han påstås ha konspirerat mot regeringen och är belagd med reseförbud. En undersökning ska formulera anklagelserna mot honom och tills vidare får han inte ens lämna huvudstaden Juba. Flyktrisken bedöms uppenbarligen som stor.

När Sydsudan blev självständigt bildades en regering som skulle spegla den etniska mångfalden i landet. Det var inget nytt grepp, samma tänkande hade präglat gerillan Sudan People´s Liberation Army som skapades 1983 och tog till vapen mot regeringen i Khartoum. Viktigast var att de tre största stammarna i landet, dinka, nuer och shilluk skulle vara representerade. Det var dock ett resonemangsäktenskap som inte kunde dölja de urgamla motsättningar som i alla tider har fått dessa tre grupper att falla varandra i strupen.

När den nya regeringen tillträdde väntade de pessimistiska skeptikerna bara på att konflikten skulle komma upp till ytan. Vilket den nu alltså har gjort.

Bland det storvilt som brutalt fälldes av president Salva Kiir i somras är Riek Machar den verklige tolvtaggaren. Han tillhör nuerstammen och var under 1980-talet SPLA-ledaren John Garangs närmaste vapenbroder. Shillukledaren Lam Akol var den tredje musketören i gerillan och tillsammans kunde de med fog hävda att de representerade södra Sudans förtryckta folk.

Att befria södern från Khartoums repressiva styre var det överordnade målet för den militära kampen. Vad den skulle utmynna i fanns det dock redan från början delade meningar om. John Garang, som var dinka – södra Sudans största stam – var tydlig med sin målsättning. Han eftersträvade inte en delning av landet. Han ville skapa det han kallade New Sudan. Ett sammanhållet land fritt från etnisk intolerans och muslimsk chauvinism. Han aspirerade på att bli det nya Sudans president.

Den ambitionen sågs av de flesta som fullständigt orealistisk. De svarta, ickemuslimska människorna i södern hade i alla tider diskriminerats av de mer ljushyllta muslimerna i norr. Att en svart man från träskmarkerna skulle leda det land som räknade sina anor tillbaka till faraonernas tid var närmast skrattretande för noblessen i huvudstaden.

Riek Machar insåg det, och han förstod också att konflikten mellan de tre stora stammarna i södern skulle blossa upp i samma ögonblick som den gemensamma fienden, regeringen i Khartoum, var besegrad.

Kriget krävde starka allierade. SPLA var beroende av försörjningsleder och vapenanskaffning. Etiopien under den diktatoriske översten Mengistu Haile Mariam – mannen som gav afrostalinismen ett ansikte – blev SPLA:s närmsta bundsförvant. Men när Sovjetunionen kollapsade 1991 drogs Etiopien med i fallet. Mengistu flydde till Zimbabwe, stödet till SPLA upphörde och gerillan drabbades av sin värsta kris dittills.

Då deklarerade Riek Machar att han bröt med John Garang. Han bildade sin egen gerilla och började bekämpa sin forne vapenbroder. Den kampen kulminerade med massakern i staden Bor, en dagsresa norr om Juba. Drygt 2 000 civila, de flesta dinka, mördades av Machars nuerdominerade armé. Därefter anslöt sig Machar till fienden i Khartoum, blev officiellt vicepresident men lämnade den posten 1999. Han slog sig ned i oljedistriktet i södern och skapade en milisgrupp som sålde sina tjänster bland annat till svenska Lundin Oil.

När freden slöts 2005 skapades en interimsregering i södern. John Garang var inspirerad av Machiavelli och ville hålla sina fiender nära sig. Han blev själv president men bjöd in Riek Machar till samarbete. Strax efter det att fredsöverenskommelsen hade undertecknats omkom Garang i en helikopterolycka. Då tog Salva Kiir – även han dinka – över som president. Riek Machar blev vicepresident och bidade sin tid. Ingen tvivlade på att han siktade på landets högsta ämbete.

Lam Akol, en av grundarna av SPLA klev av och bildade ett oppositionsparti. Splittringen bland de män som hade startat det långa inbördeskriget och sågs som arkitekter i byggandet av den nya staten var nu total. När John Garang dog så dog även idén om ett sammanhållet New Sudan. I den folkomröstning som hölls 2011 röstade över 98 procent för en delning av landet.

Den nionde juli 2011 föddes Sydsudan.  Landets nya ledare drabbades genast av en våldsam fartblindhet. De flesta oljefälten hade tillfallit den nya staten, miljarderna strömmade in i statskassan. Men det mesta strömmade ut lika snabbt. Sydsudan blev världsmästare på korruption. På kort tid försnillades motsvarande 26 miljarder kronor. Hur många toppolitiker och höga tjänstemän som hade fingrarna i syltburken vet ännu ingen. Dessa missförhållanden bildar en effektfull fond till den förlidna sommarens dramatiska utrensningar.

Den troligen viktigaste parametern i sammanhanget är det val som är annonserat till 2015. Riek Machar offentliggjorde för inte länge sedan att han ämnade utmana Salva Kiir om ordförandeskapet i SPLM och om presidentskapet. Genom att avskeda honom tror sig Salva Kiir ha neutraliserat sin främste rival. Men Machar är en politisk överlevare av gigantiska mått. Det är inte sannolikt att han kommer att lägga sig platt på grund av den turbulens som nu råder. Mer troligt är att han mobiliserar anhängare i landet. Det finns en mycket stark tradition i Sydsudan av att lösa konflikter med våld.  Konflikten mellan Salva Kiir och Riek Machar kan lätt tolkas som en konflikt mellan dinka och nuer. Och det kan betyda inbördeskrig.

Nu ska en ny regering bildas och den har redan innan den tillträder bordet fullt av olösta problem. Etniska strider rasar inom landet. Sudan skramlar ständigt med vapnen på grund av ouppklarade gränstvister. Oljan och transporten av densamma genom Sudan är en ständig huvudvärk. Sydsudan befinner sig i djup kris och har inte råd med den här sortens politisk gyttjebrottning.

Man måste vara stor optimist för att kunna se ljust på Sydsudans framtid.

Inlägget Kris i Sydsudan: Vapenskrammel och etniska konflikter dök först upp på Frivärld Magasin.

Foto: t160k.org

TIMBUKTU Islamisterna plundrade invånarnas hem, jämnade världsarv med marken och brände hundraåriga manuskript. På nio långa månader förvandlade de Timbuktu till en spökstad. Men en bibliotekaries list räddade stadens kulturarv undan terroristerna. Om det skriver Katarina Höije.

Tidigt varje morgon, före soluppgången medan rebellerna fortfarande sov, gick Abdel Kader Haidara genom Timbuktus gator till stadens stora bibliotek. Väl inne reglade han den tunga porten ordentligt från insidan. Sedan väntade han tålmodigt.

– Det var med fara för mitt eget liv, samtidigt visste jag att jag inte hade något val om jag ville rädda manuskripten i biblioteket undan islamisterna, säger han.

När eftermiddagshettan tömde gatorna på folk letade han sig fram genom de dunkla rummen till raderna av hundraåriga manuskript. Försiktigt virade han in de sköra arken i tygstycken och packade ned dem i stora plåtlådor. Sedan inväntade han mörkret innan han gav sig ut på de tomma gatorna, alltid till fots för att undvika islamisternas vägspärrar.

– Jag bar lådorna insvepta i filtar för att islamisterna inte skulle fatta misstankar och tog hem dem till några av Timbuktus äldsta familjer. Där hoppades jag att de skulle få vara ifred tills Malis armé kunde befria oss.

Men ockupationen av norra Mali skulle vara längre än Abdel Kader Haidara och någon av de andra Timbuktuborna kunde föreställa sig.

En dammig gränd mellan två slitna bostadshus leder in på bakgården i Bamakostadsdelen Baco Djicoroni där Abdel Kader Haidara har sitt kontor. Högar av papper täcker skrivbordet i det sparsamt möblerade rummet där han tar emot.

Det första slaget mot islamisterna är vunnet, konstaterar bibliotekarien från norra Mali. Timbuktu är befriat, men striden för stadens kulturskatter är långt ifrån över. Det försiktiga leendet byts i en bekymrad rynka när han påminns om de senaste 15 månaderna. Sedan mars ifjol har invånarna i det västafrikanska landet sett en militärkupp störta regeringen, två tredjedelar av landets yta ockuperas av våldsamma islamistiska grupper och ett utländskt militärt ingripande.

– Jag visste att stadens stora bibliotek med sina samlingar av flera hundra år gamla manuskript var i fara i samma stund som de beväpnade männen körde in i Timbuktu. Det var inte fråga om hur, utan när islamisterna skulle hitta dem, säger Abdel Kader.

17 år gammal tog han på sig ansvaret att skydda samlingen av hundraåriga manuskript i familjen Haidaras privata bibliotek.

– Vår familj hade en av de större samlingarna, biblioteket var min fars liv. När jag fyllde 17 blev det en del av mitt, förklarar han.

Ansvaret växte i takt med att han lärde sig mer om innehållet i manuskripten och hur de kunde skyddas mot extrem värme och torka, ständiga hot i områdena på gränsen till det väldiga Sahel. Under några år reste han kors och tvärs över landet för att övertyga några av Malis mest inflytelserika familjer att flytta sina samlingar av sköra skrifter från sin nuvarande förvaringsplats i källare och förråd till det nybyggda Ahmed Baba-institutets bibliotek. Belåtet konstaterande han hur samlingen av dyrbara manuskript, de flesta av dem arabiska skrifter från 1400-talet, växte. Lite senare startade han en fond för att samla in pengar till forskningen kring innehållet i manuskripten och för att någon gång kunna digitalisera dokumenten och på så sätt göra dem tillgängliga för fler.

– Jag ville sprida kunskapen om rikedomen som finns i Timbuktu i form av uråldriga skrifter och samtidigt säkerställa att de inte kom till skada, säger han idag.

Föga anade han vilken betydelse hans arbete skulle få.

Den 1 april förra våren, dagen efter att separatistiska tuaregrebeller anfallit och ockuperat regionhuvudstaden Gao, 30 mil österut, hörde Abdel Kaider på avstånd motorljudet av flera fordon som närmade sig följt av skottlossning.

– När jag gick ut på gatan dröjde det inte länge innan den första pickupen fullpackad med beväpnade män i turban körde upp framför huset.

Den första vågen av rebeller följdes snart av extrema islamistiska grupper, några av dem med kopplingar till al-Qaida. Deras mål var inte självständighet, som tuaregrebellerna slogs för, men att förvandla norra Mali till en shariastat.  Vid infarten till Timbuktu satte de upp stora skyltar som förklarade att invånarna nu lydde under sharialagar. Kvinnorna tvingades bära niqab och kunde inte längre gå till marknaden utan sällskap av en man. Alla skolor utom de mest radikala koranskolorna stängdes. På gatorna patrullerade pojkar, inte äldre än tio, tolv år, med vapen. De som bröt mot de nya reglerna riskerade hårda straff – spöstraff, amputation av händer och fötter och i värsta fall döden.

– Rebellerna plundrade, stal och våldtog. Till biblioteket kom de bara en gång, de var mer intresserade av vad som fanns i bankerna och att slå sönder officiella byggnader, men jag förstod snart att om vi inte agerade riskerade allt arbete som vi lagt ned att gå förlorat.

Tillsammans med personalen i biblioteket, de sedan länge arbetslösa turistguiderna, sina bröder och kusiner organiserade Abdel Kader flytten av manuskripten. I slutet av juli fanns 1700 lådor med manuskript i källare och gömställen över hela Timbuktu. Abdel Kader flydde till huvudstaden Bamako. Under tiden flyttade rebellerna in biblioteket.

– De viftade med vapnen och tvingade iväg personalen som inte vågade annat än att lyda.

I de övergivna rummen förvarade de konserverade grönsaker och säckar med ris. Abdel Kader hoppades att islamisternas okunnighet skulle skydda manuskripten, men bara några veckor senare kom de första desperata telefonsamtalen från Timbuktu. I sin iver att påtvinga befolkningen sin strikta sharia hade rebellerna börjat slå sönder heliga gravar, mausoleer. Det var hög tid för manuskripten att lämna Timbuktu.

Den första Abdel Kader kontaktade var Stephanie Diakité. Den Seattlefödda entreprenören kände väl till manuskripten och situationen i Mali. Tillsammans kontaktade de organisationer och universitet med kopplingar till Västafrika och kulturarven, men förgäves.

– Ingen ville hjälpa oss, säger Stephanie Diakité.

Då kom Abdel Kader att tänka på fonden som han sparat pengar i för forskning och beskydd av manuskripten. Men i Timbuktu fanns inga kontanter sedan islamisterna slagit sönder bankerna. Via kontakter såg han till att pengarna överfördes från Bamako. De användes för att betala löner, transporter och de oundvikliga mutorna på vägen mellan Timbuktu och huvudstaden. I mitten av oktober lastades de första lådorna på åsnekärror. Av rädsla för att bli upptäckta vågade de bara skicka några få lådor åt gången. Väl utanför stadsgränsen lastades de om på bussar och lastbilar. Förutom islamistrebellerna, härjade banditer och väpnade ligor på vägarna. Transporterna stoppades ständigt av polis och militär som sökte igenom lasten.

– Om en enda låda upptäcktes riskerade hela operationen att gå om intet.

Bara några veckor efter att smugglingen börjat stoppades en bil på vägen till Bamako. Abdel Kader som ofta höll sig utanför de dagliga transporterna tvingades förhandla. Andra fastnade i islamisternas vägspärrar.

– Vi fick oerhört mycket hjälp av vanliga malier. När de såg vad kurirerna bar med sig hjälpte de till vid vägspärrar och gav dem mat och husrum.

I januari satte franska flygattacker och markoperationer stopp för alla transporter med bil söderut. Lådorna lastades nu på piroger, de avlånga båtar som är så typiska för Mali, och transporterades på Nigerfloden till Timbuktus systerstad Djenné. I mitten av januari lämnade de sista manuskripten Timbuktu. Det var i sista stund. Några dagar senare flög de franska stridsplanen in över staden. Den 28 januari, efter tre nätter med intensiva bombningar, gav rebellerna upp. Befolkningen jublade, men Abdel Kader kände ingen anledning att fira.

– Fransmännen jagade iväg terroristerna, men de besegrade dem inte. Rebellerna är borta, men de kan komma tillbaka när som helst.

Innan islamisterna lämnade Timbuktu satte de eld på Ahmed Baba-institutet. En förtvivlad borgmästare berättade för journalister att hundratusentals manuskript försvunnit i lågorna. Precis som många andra kände han inte till att de hade flyttats ut ur staden, bort från ockupanterna.

Först långt senare konstaterade FN-organet Unesco att 4200 manuskript förstörts eller stulits under ockupationen. I maj träffade maliska soldater på en grupp rebeller som försökte sälja stulna manuskript. Fler manuskript har också hittats i källare, förråd och under dörrmattor sedan Timbuktu befriats. I juni besökte kulturministern Timbuktu tillsammans med en delegation från Unesco. De beskriver situationen som mycket allvarlig.

– I biblioteket finns bara ett fåtal manuskript kvar. Stora delar av byggnaden är förstörd eller har förfallit. Manuskripten måste restaureras och byggnaden renoveras, säger ansvarig för Afrika på UNESCOs World Heritage Centre i Paris, Lazare Eloundou Assomo.

Organisationen beräknar kostnaden för att återställa manuskripten och de förstörda världsarven till 11 miljoner dollar, 72 miljoner svenska kronor.

– Det är enorma summor för ett land som Mali, säger ministern för bevarandet av Malis kulturarv, Lassana Cissé.

Att få ihop tillräckligt med pengar är en kamp mot klockan. I Bamako där en majoritet av manuskripten hålls gömda har regnperioden precis börjat. Fuktigheten i kombination med värmen, som är en helt annan än den torra ökenhettan i Timbuktu, riskerar att påskynda sönderfallet av de sköra skrifterna.

– För att inte tala om risken för att manuskripten hamnar i fel händer och säljs till samlare i utlandet, säger Shamil Jeppie, forskare på Tombouctou Manuscripts Project vid universitetet i Kapstaden.

I nuläget finns inga planer på att föra ut manuskripten ur landet, försäkrar direktören för Ahmed Baba-institutet, Bruno Maiga. Men att återlämna dem till Timbuktu är inte heller aktuellt. Vid minst tre tillfällen har rebellerna kommit tillbaka och försökt ta sig in i staden. De som flytt tvekar att återvända, bland dem Abdel Kader. Han skakar bekymrat på huvudet när situationen kommer på tal.

– Mali före konflikten var ett land rikt på kultur. Så är det fortfarande, men mycket har också gått förlorat.

Det är omöjligt att sätta ett pris på de brända och försvunna manuskripten och de förstörda byggnaderna, menar han.

– När terroristerna satte eld på kulturarven förlorade vi malier en del av oss själva. Manuskriptens plats är i Mali, och de är viktiga för landets återuppbyggnad, inte minst Timbuktu. Jag lovar att göra allt jag kan för att återbörda dem till staden.

Inlägget Bibliotekariens list lurade rebellerna dök först upp på Frivärld Magasin.

Sudan och Sydsudan skulle ha delad vårdnad om skötebarnet, den pipeline de var beroende av för sin existens, men det dröjde inte länge innan det skar sig. Foto: L.C. Nøttaasen

SUDAN I lördags kom ett sms med meddelande om att president Bashir har beordrat oljeministern att stoppa oljeflödet från Sydsudan. Pengar, prestige och politik står på spel i en relation som mest liknar ett stormigt äktenskap. Om det skriver Bengt Nilsson.

I lördags, den åttonde juni, skickade den statskontrollerade Radio Omdurman i Sudan ut ett sms. ”President Bashir har beordrat oljeministern att stoppa oljeflödet från Sydsudan från och med i morgon, söndag”, löd meddelandet.

Den överenskommelse om oljan som knappt hade hunnit träda i kraft avbröts alltså direkt. En suck av uppgivenhet och förtvivlan kunde höras från både nord och syd.

Relationen mellan Sudan och Sydsudan liknar ett stormigt äktenskap. Lång och varaktig söndring ledde till en bitter separation. Utomstående har medlat och manat till besinning, men under de senaste åren har försoning bytts till fiendskap ett otal gånger.

Bråket började som det ofta gör, med en dispyt om pengar. Efter skilsmässan 2011 följde en uppslitande bodelning där Sydsudan fick 75 procent av oljetillgångarna. De båda länderna skulle dock ha delad vårdnad om skötebarnet, den pipeline de var beroende av för sin existens.

Det dröjde inte länge innan det skar sig. Men låt oss ta det från början.

Den fred som slöts 2005 efter 22 års inbördeskrig mellan nord och syd i Sudan innebar i praktiken en dödsstöt mot Afrikas största land. Trots att det inte sades rent ut vid undertecknandet av fredsöverenskommelsen så insåg de flesta att syd aldrig skulle nöja sig med mindre än full självständighet.

Landet skulle komma att delas, det var ofrånkomligt. Det fanns sedan gammalt en administrativ gräns mellan nord och syd i Sudan och en snabb blick på kartan räckte för att konstatera vad som stod på spel. Nästan alla kända oljetillgångar låg i södern.

I samma ögonblick som president Omar Bashir i Sudan accepterade landets delning skulle alltså merparten av Khartoums inkomster försvinna.

I fredsöverenskommelsen stipulerades att folket i södra Sudan skulle få besluta om sin framtid i en folkomröstning efter fem år. Under den perioden skulle båda parter arbeta i positiv anda för att göra sammanhållning tilltalande, som man sade. ”Make unity attractive.”

Utåt var de forna fienderna vänner. De båda ledarna Omar Bashir och Salva Kiir omfamnade varandra. Khartoum och den nya interimsregeringen i Juba skulle under den femåriga övergångsperioden dela jämt på oljeinkomsterna.

Det dröjde inte länge förrän syd började anklaga nord för att stjäla olja. När folkomröstningen hölls i januari 2011 fick förslaget om att dela landet 98,83 procent av rösterna. Ingen var särskilt förvånad över det.

Sudan hade varit en oljeexporterande nation i 13 år. Finanserna hade förbättrats avsevärt. Oljan hade höjt Sudans status rejält. Om den nu till största del försvann i och med att Sydsudan bildades skulle bomull och sesamfrön åter komma att utgöra stommen i Sudans magra export. President Omar Bashir ruvade därför på en plan.

Oljefälten i Sudan och Sydsudan ligger relativt samlade på ömse sidor om den nya nationsgränsen. En av de första åtgärder som Sudan hade vidtagit när olja började produceras var att låta bygga en pipeline hela vägen upp till hamnstaden Port Sudan vid Röda havet. När Sydsudan nu i och med självständigheten fick hela rätten till sin olja såg landet sig tvunget att skeppa ut den på samma sätt. Någon annan möjlighet fanns inte.

Khartoum ställde sin pipeline till förfogande. Men inte gratis. Råoljepriset har de senaste åren legat kring 100 US dollar per fat (barrel på engelska, det är den mängdenhet som används) och Sudan ville ha 32 dollar per fat i transitavgift. En mängd andra villkor var förknippade med samarbetet. Tillsammans taget blev det en dyr och komplicerad affär.

Sydsudan tjänade svindlande summor på oljan, vilket ledde till en snabb uppluckring av moralen i statsförvaltningen. Oljeförbannelsen slog till som en farsot i den nyrenoverade huvudstaden Juba. På kort tid förskingrades fyra miljarder dollar ur statskassan. Det var nog afrikanskt rekord på så kort tid, bara ett par år.

President Salva Kiir identifierade 75 tjänstemän och politiker som skyldiga till svindeln och skrev ett kravbrev till dem. Samtidigt kom det nya rapporter om att Sudan stal en del av den sydsudanesiska olja som fraktades i pipelinen. Och sedan blossade gränsstrider upp.

I fredsuppgörelsen hade ett antal viktiga frågor lämnats olösta. Det gällde i synnerhet området Abyei som ligger mitt på gränsen. Båda länderna gjorde anspråk på det och redan två månader innan Sydsudan blev formellt självständigt 2011 invaderade Sudan Abyei. Detta var nära att stjälpa hela fredsprocessen och fortfarande idag är frågan om Abyei ett öppet sår i Sudanstaternas relation. Därtill skall läggas ytterligare konflikthärdar av liknande karaktär samt Sudans stöd till rebeller i Sydsudan. Och Sydsudans stöd till rebeller i Sudan.

Att påstå att 22 års krig följdes av fred är alltså inte sant. Det rör sig snarare om frånvaro av öppet krig. Men det som förenar de båda länderna, och i bästa fall kan avstyra krig, det är det ömsesidiga beroendet av oljan och oljetransporterna.

Sydsudan kunde producera 350 000 fat om dagen, vilket gav en intäkt till statskassan på omkring tio miljarder dollar per år. Den totala samhällsekonomiska bilden blev motsägelsefull och svårtolkad. Å ena sidan var den nya staten Sydsudan ett av världens minst utvecklade länder om man såg till läs- och skrivkunnighet, tillgång till sjukvård och social service samt infrastruktur. Å andra sidan tjänade landet mer pengar än de flesta i Afrika.

Pengarna användes till väldigt stor del för upprustning av armén. Det som hade varit en ganska sliten gerilla med mestadels enkla handvapen skulle göras om till en modern, slagkraftig krigsmakt. Nästan hälften av Sydsudans oljeintäkter användes för det ändamålet. Tung krigsmateriel importerades från gamla sovjetrepubliker och det var inte svårt för president Omar Bashir i Khartoum att räkna ut vad den arsenalen var avsedd för. Relationen mellan Sudan och Sydsudan försämrades dag för dag.

I januari 2012 kom ett besked som skakade om båda länderna. Regeringen i Juba meddelade att den stängde av sin oljeproduktion. Flera skäl angavs. Sudan anklagades för att stjäla olja på dess väg från Sydsudan till Port Sudan. Den transitavgift som Juba tvingades betala ansågs vara alldeles för hög. Sudans uppmuntran till regeringsfientliga rebeller i Sydsudan nämndes också. Relationen mellan länderna hade nu nått en bottennivå.

Många utländska bedömare ansåg att Jubas kraftiga reaktion var överdriven, till och med omogen. För att förstå den måste man beakta den mycket speciella statsbildning som Sydsudan är. Många i högt uppsatta statliga positioner är före detta gerillakrigare. De tvingades under många år uthärda ytterst svåra förhållanden i fält under inbördeskriget.  När Sydsudan blev självständigt fick de sin belöning. De allra flesta har blivit mycket förmögna. Men den halsstarrighet som ofta utmärker gerillasoldater finns kvar hos en betydande del. Det finns en grundmurad misstro, för att inte säga hat, gentemot den forna fienden Sudan.

De ärrade veteranerna i Juba räknade sannolikt inte med att lida personlig skada av avstängningsbeslutet. Omsorg om landets fattiga har heller aldrig varit något framträdande drag hos gerillan som vann kriget och bildade regering.

Hur Omar Bashir i Khartoum reagerade har aldrig rapporterats. Sannolikt blev han både överraskad och skärrad. Det är i sammanhanget närmast ett mysterium hur han har lyckats överleva politiskt efter att ha förlorat ett krig, gått med på en delning av landet och vinkat adjö till oljeintäkter av megaformat. En statschef som under några få år lyckas med allt detta blir sannolikt utbytt i de flesta länder.

Den avbrutna oljeproduktionen vållade förstämning i stora delar av världen. Afrikanska unionen engagerade sig. Förre sydafrikanske presidenten Thabo Mbeki anlitades som medlare. Han fokuserade på att få parterna att enas om en transitavgift för oljan. Knotande gick Sydsudan så småningom med på att betala omkring tio dollar per fat för att få oljan transporterad till Port Sudan.

Inte bara Mbeki jobbade hårt med försoningsfrågan. Även USA:s dåvarande utrikesminister Hillary Clinton besökte Juba i augusti förra året. Sydsudaneserna klagade över att de fortfarande ansåg att deras andel av oljeinkomsterna var för liten.

– En andel av någonting är bättre än en andel av ingenting, svarade Clinton syrligt.

Trots att parterna formellt kom överens om att återuppta produktion och export av olja i augusti förra året, dröjde det till mars i år innan man kunde enas om detaljer. Enligt det avtal som parterna enades om skulle Sydsudan betala ett skadestånd till Sudan för uteblivna transitintäkter. De överhängande säkerhetsfrågor som var förknippade med relationen mellan de båda länderna var dock fortfarande till stor del olösta.

I mitten av maj i år meddelades det att oljan nu åter pumpades upp för export. Äktenskapet verkade vara hoplappat. Men i lördags var det alltså dags igen. Kranarna stängdes av, och den här gången var det i Khartoum beslutet fattades. Det skäl som har angetts är att Sydsudan anses stödja milisen Sudanese Revolutionary Front, verksam i Sudan med målsättning att störta president Omar Bashirs regering.

Nu slungas Sudan och Sydsudan återigen in i kraftig ekonomisk osäkerhet. Båda länderna har under perioden från januari förra året tvingats ställa om sin ekonomi. Det har säkert varit hälsosamt i sig, eftersom oljan inte anses räcka längre än kanske tio år, om inga nya stora fynd görs. Det betyder att länderna måste hitta alternativa inkomster. Sydsudan har under det senaste året ökat sina skatteintäkter betydligt.

Regeringen i Juba har också tvingats undersöka andra exportvägar för oljan. De möjligheter som finns handlar om att bygga en pipeline till Indiska oceanen. Antingen till Djibouti eller till Kenya. Flera förslag finns på bordet och mycket pengar står på spel. Kenya planerar att bygga en jättelik oljehamn för att hantera egen olja som snart skall börja produceras. Även Uganda står på tröskeln till att bli oljeproducent och kommer att behöva en utskeppningsmöjlighet. Det gäller också Etiopien. Dessa länder har långt framskridna planer på ett samarbete.

För Sydsudans del brådskar det. Landet har inte råd med ytterligare en konflikt med Sudan. Och det landet har inte råd att förlora transitintäkter, vilket troligen blir fallet om Sydsudan kan börja använda en annan pipeline.

Pengar, prestige och politik står på spel. De närmaste åren blir avgörande och oerhört spännande i denna del av världen som tidigare bara varit känd för fattigdom, krig och katastrofer.

Inlägget Från krig och katastrofer till pengar och prestige dök först upp på Frivärld Magasin.

Vila Olimpica, Maputo, Mozambique. Ur ”Africa is a Great Country”. Foto: Jens Assur, 2012

AFRIKA/LILJEVALCHS Storviltsjägaren och dödens Afrika är två bilder väst har av Afrika. I en utställning på Liljevalchs försöker fotografen Jens Assur visa andra sidor av kontinenten. Daniel Persson har besökt konsthallen och skriver om nyckeln till den afrikanska utvecklingen.

Afrika är hett igen och runtom i världen talas det om utvecklingen som sker runt om på den stora kontinenten. Detta hindrar dock inte att stora delar av västvärlden är fast en ganska snäv föreställning om Afrika.

I väst har vi huvudsakligen två bilder av Afrika. Den ena är den av storviltsjägaren på savannen. Tropikhjälm, kaki, lejon och ett gevär stort nog att stoppa en flock skenande elefanter. Den andra är bilden av dödens Afrika. Hungersnöd, folkmord och barnsoldater.

Det är fotografen Jens Assurs utgångspunkt. Med utställningen ”Africa is a Great Country” har han målet att visa andra sidor av Afrika. Utställningens titel är ironisk och anspelar på den västliga vanan att klumpa ihop kontinenten och behandla den som en homogen enhet. I förordet till utställningen skriver Assur: ”Afrika finns inte i singularis, bara i pluralis”.

Det är förstås delvis en praktisk fråga. Ibland har vi ett behov av att behandla stora geografiska områden på en och samma gång, inte för att resultatet nödvändigtvis blir det bästa utan på grund av att tid, utrymme eller möjligen kunskap så dikterar. Det drabbar inte bara Afrika utan hela världen, även de delar vi påstås kunna mycket om. Fråga exempelvis en USA-kännare vad vederbörande känner inför det inte ovanliga uttrycket ”amerikaner är alltid så…”

Den stora skillnaden ligger i att de flesta vid en närmare genomgång är medvetna om att det är skillnad mellan livet i New York eller Los Angeles och exempelvis mindre orter i den amerikanska södern. Bilden av Afrika är dock hos de allra flesta mycket mer homogen. Den som tvivlar behöver egentligen bara bevista Assurs utställning på Liljevalchs och lyssna när de övriga besökarna pratar med varandra.

Med 40 gigantiska fotografier från 12 afrikanska storstäder skrider Assur till verket. Formatet på 2,5 x 3,5 meter är i det närmaste överväldigande. Istället för att krypa nära varje skeende har Assur huvudsakligen valt att ta ett steg tillbaka. Det är effektivt. I bilderna träder såväl omfattningen på den utveckling som präglar stora delar av Afrika, som dess inriktning fram.

Den oerhörda detaljrikedomen gör att betraktaren i en och samma bild kan få sina fördomar både bekräftade och krossade. Nytt och putsat bredvid gammalt och förfallet. Arenabyggen minskar det mentala avståndet mellan betraktaren och vår södra grannkontinent. Det skulle lika gärna kunna vara här, förhoppningsvis håller de sig dock närmare budgetramarna än de svenska arenabyggena.

Fotografierna lämnar i sig inget att anmärka på, de är utsökta och de bör ge de flesta besökare insikter kring utvecklingen i Afrika. För att markera att det inte är fel på våra invanda bilder av Afrika, utan att de bara behöver kompletteras, visas även safariloger och pyramider upp. Inte heller försöker Assur skönmåla något. Misären är verklig och finns med i utställningen, men den är inte ensam. Det blir bättre.

Men om Assur lyckas med att bryta upp bilden av Afrika som en misärens obotliga kontinent går det sämre med titelmålet – att bryta vanan att betrakta Afrika som ett. De flesta besökare, både i mitt eget sällskap och övriga jag pratade med på plats, hade visserligen ersatt den monokroma bilden med en polykrom, men fortfarande målat hela kontinenten i samma mönster.

Det är förlåtligt. Utställningen ger, bortsett från namnet, inget skäl att göra på något annat sätt. Den struktur som skulle kunna ge ett sådant resultat saknas. Men varför skulle Assurs utställning ensam behöva åstadkomma alla dessa förändringar? Utställningen är en del av en ny syn på Afrika som sprids av allt fler och som kommer att ta fäste.

Ett exempel på detta skymtar förbi i salongerna på Liljevalchs. Bland de textinslag som finns på utställningen finns på en vägg lösryckta fakta om den afrikanska utvecklingen. Där kan man bland annat läsa att sju av tio kenyaner använder mobilen för att betala för varor och tjänster. Det är högst andel i världen och utvecklingen började för sex år sedan när den mobiloperatören Safaricom lanserade överföringstjänsten M-Pesa. 2012 gjordes mobila överföringar i Kenya för 12,8 miljarder dollar, motsvarande 30 procent av landets BNP.

Och det sprider sig. Inte bara så att Safaricom har utvecklat nya tjänster kring M-Pesa, resten av världen tar efter. Förra året lanserade den brittiska banken Barclays Europas första mobila överföringssystem, Pingit. Nästa år kommer fler brittiska varianter och runtom i Europa växer de upp som svampar ur jorden. I Afrika finns redan 150 mobila pengasystem som tillgodoser över 80 miljoner kunder. Det är första gången som resten av världen på allvar tar efter en modern utveckling som härstammar från Afrika. Det är knappast den sista.

Emil Uddhammar, professor i statsvetenskap, och Björn Weigel, egenföretagare, skriver i rapporten ”Marknadsdriven utveckling i Afrika – hur handel kan föra en kontinent ur fattigdom” om den närmast revolutionsartade utveckling som präglar delar av Afrika. Med delvis samma grundläggande syfte som Jens Assur, att komplettera bilden av Afrika men också att förklara den, bidrar de med en viktig pusselbit.

Nyckeln till den afrikanska utvecklingen är stabil säkerhet. Uddhammar och Weigel visar på ett lättillgängligt sätt med spelteori och populärkultur hur det hänger ihop. När det offentliga väl garanterar åtaganden på en grundläggande, Hobbesiansk, nivå med fred och stabilitet, och sedan på en utvecklad, ”North-Olsonsk”, nivå med frihet från korruption, äganderätt och rättsstat är det rationellt för medborgarna att göra investeringar. Det är också nyckeln till att låsa upp den afrikanska utvecklingen. För hur viktiga utländska investeringar än är, vilket de är, är den egna utvecklingen än mer lovande.

De afrikanska förutsättningarna är på många håll sådana som gynnas av det moderna västerländska synsättet. Lösningar för småskalighet och decentralisering inom alltifrån jordbruk till elproduktion märks redan runtom i Afrika, inte minst i Kenya som blivit ett regionalt gravitationscentrum för teknologisk utveckling. Och är det något medborgarna verkligen efterfrågar från politikerna runtom i Afrika är det stabilitet. När BBC intervjuade väljare runtom i Kenya i samband med presidentvalet i början av mars lät det precis som vid vilken röstningslokal som helst: rättsstyre och frihet från korruption, lugn och ro samt utveckling. Valdeltagandet var högt, 85,91 procent, och det var vad de ville ha.

Utvecklingen går framåt. I olika takt på olika platser, men vi gör bäst i att vänja oss vid tanken på att ta efter afrikanska idéer. Det kommer att bli allt vanligare. För vår egen skull bör vi under tiden vidga våra afrikanska vyer. Inte bara genom Assurs utställning och rapporten av Uddhammar/Weigel, även om det är två goda exempel. Det finns många goda berättelser om Afrika där ute, och alla ger de en bättre förståelse av verkligheten.

Inlägget ”Afrika finns inte i singularis, bara i pluralis” dök först upp på Frivärld Magasin.