På söndagskvällen avlade Obama ämbetseden som USA:s president för en andra mandatperiod. I dagarna två har det spekulerats om vad man förvänta sig av de 1461 dagar som Obama nu har kvar som president. De flesta verkar vara överens om att vi ska räkna med en mer självsäker och, framförallt, tuffare Obama.
Ett exempel är David Gergen, senior analytiker på CNN, som den 19/1 skrev analysen ”Obama 2.0: Smarter, tougher – but wiser?”, eller John Dickerson, chefredaktör på Slate, som titulerade sin analys den 18/1 med de färgstarka orden: ”Go for the throat! Why if he wants to transform American politics, Obama must declare war on the Republican Party”.
Förutsägelserna är inte helt gripna ur luften. Forskningen, av bland andra Julian E. Zelizer vid Princeton, visar att presidenter som väljs in för en andra mandatperiod är djärvare i sina utspel än under den första mandatperioden. Forskningen visar också att de måste få det mesta gjort inom det första eller andra året. Därefter förlorar de inflytande.
Med detta i åtanke är det inte konstigt att anhängare till Obama nu sprider budskapet: ”No more Mr. Nice Guy!”. Vad de menar är att presidenten under sina första fyra år spenderade för mycket av sin tid åt att finna lösningar tillsammans med republikanerna.
Anställda inom Obama-administrationen har i amerikanska nyhetsmedier bekräftat att presidenten nu förändrar sin ledarskapsstil till det hårdare. Det påstås att inspirationen till denna förändring kommer från Obamas förhandlingar med republikanerna under nyårsdagarna. Under förhandlingarna ska presidenten ha vägrat att kompromissa i sin ståndpunkt att höjd skatt för de rika var ett krav om det finansiella stupet skulle undvikas. Eftersom han lyckades med detta bedömdes den nya stilen vara framgångsrik.
Samma taktik tillämpas nu i frågan om förändringen av landets vapenlagar och i invandringspolitiken. Tanken är att så länge Obama visar sig kompromisslös kan han skapa klyftor i det republikanska partiet och tvinga republikanerna att antingen falla in i led med de mer extrema falangerna inom partiet eller acceptera Obamas bud. Inte för att republikanerna håller med honom, utan för att de vill rädda sitt eget parti.
Framtiden får avgöra om Obamas nya stil är framgångsrik eller ej.
Kompromissande har hittills varit ett framgångsrecept för Obama. Det finansiella stupet undveks trots allt genom att han övergav sitt förslag om att höja skatten för alla som tjänar över 250 000 amerikanska dollar om året och istället accepterade republikanernas förslag på 450 000 dollar.
I veckans nummer av Frivärld Magasin beskriver vi också USA:s nye utrikesminister John Kerry. Nomineringen av Kerry var ett resultat av att Obamas förstahandsval, Susan Rice, mött högljudd kritik av republikaner.
Vad vi också vet är att det republikanska partiet är trött efter valförlusten i november och visar sig mer samarbetsvilligt än tidigare. En öppen fråga är därför om den nya tuffa Obama verkligen behövs. Till exempel har ledande republikaner i invandringspolitiken, som senator Marco Rubio från Florida, visat att han nu ställer sig positiv till ett samarbete med Obama.
En sådan inställning från republikanerna kommer att behövas om presidenten vill ”ersätta spektakel med politik”, som han uttryckte det i sitt nyligen genomförda installationstal.
Ta exemplet med vapenlagarna. Obama har sedan skolskjutningen i Newton den 14 december skrivit ned 23 executive orders om hur vapenlagarna måste förändras. Experter på USA:s politiska system har dock poängterat att presidentens exekutiva order inte innebär att han själv kan ge order om sådana förändringar. Dessa måste som med all annan lagstiftning finna samtycke från kongressen (som republikanerna dominerar) innan de kan träda i kraft.
Inget av Obamas förslag har i skrivande stund erhållit något sådant samtycke. Det är inte heller trovärdigt att något sådant kommer utan kompromiss med republikanerna.
Vad som bör tas i beaktande är alltså även det andra dolda budskapet i forskningen om att omvalda presidenter tappar inflytande efter ett till två år; nämligen att Obama, förr eller senare, återigen blir beroende av samarbete med republikanerna. En gissning är därför att presidentens nya tuffa ledarskapsstil bara är en tillfällig fasad, som förmodligen kommer att rasera.